lördag 15 mars 2014

True Detective - Season 1 (2014)



Martin: You wonder ever if you're a bad man?
Rust: No I don't wonder Marty. The world needs bad men. We keep the other bad men from the door.

Oh yeah, awesome! Detta är så bra! Ibland kommer det en film, en bok eller en tv-serie som ändrar på allt, en game change hel enkelt. Nu har en sådan tv-serie kommit och segrat. True detective. Fasen vad bra den är!

Jag tycker att det varit en trend en längre tid att tv-serier närmat sig långfilmer i form och uttryck. Bättre koncept, manus, regissörer och skådespelare figurerar i tv-serier nu för tiden. Kanaler som HBO, Showtime och nyligen Netflix har gjort denna utveckling möjlig. True detective's första säsong är mer som en lång film uppdelad på åtta entimmesbitar än en traditionell serie där man kan missa ett avsnitt eller två och ändå hänga med i handlingen.


True detective är ett polisthrillerdrama och vid en jämförelse slår den nog allt jag sett tidigare i genren, inklusive klassiska thrillers som Seven, När lammen tystnar och förra årets Prisoners. Allt från fotot och scenografi till skådisar, manus och regi är i samma klass som eller bättre än de "seriösa" filmerna. Det görs med precision och excellens i True Detective. Denna serie kan på många sätt jämföras i stil med vår svenska Millenium-trilogin, men True detective är otroligt mycket bättre. Oceaner bättre.

Här kommer en spoilerfri sektion där jag tar upp några av de saker som är så bra med serien. Jag antar att du känner till grundelementen i serien; Delstatsdetektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rusty Cohle (Matthew McConaughey) jobbar med ett mordfall 1995, har en incident år 2002 vilket leder till att båda lämnar polisyrket. Nutid utspelas år 2012 då två andra poliser från Rust och Marty's gamla organisation intervjuar dem om vad som hände 1995 respektive 2002.


Jag älskar strukturen på serien. I de första fem avsnitten beskrivs historien via återblickar som vi får se under intervjuerna. Eftersom vi vet att Marty och Rust lämnat polisen och har civila jobb år 2012 blir de inledande avsnitten som att lägga ett pussel. Vi får också reda på tämligen direkt att de fångade mördaren redan 1995. Spänningen vad som pågår och hur allt hänger ihop är så djäkla tät. Inledningen på serien är sanslöst bra och det kulminerar i och med femte avsnittet. De tre sista avsnitten utspelas i "nutiden" efter intervjuerna och då vet vi inget om vad som komma skall. Vi har inte längre kolla på var karaktärerna kommer hamna. Jag gillar det skarpt att seriemakarna väljer att ändra på konceptet mitt i serien. Det blir som två delar och jag gillar båda.


Seriens styrka är dess skådespelare som är fantastiska. Woody Harrelson gör ett bra jobb, men seriens stjärna är Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle, kanske tv-serievärldens bästa karaktär alla kategorier. Rust Cohle är helt enkelt bad-ass.Det är också så snyggt hur de jobbat med karaktärernas åldrande. Det är ju 17 år mellan 1995 och 2012 och även om Rust har en ny frisyr så syns denna tid mest på hans kroppshållning och hur sliten han är i allmänhet. Han ser helt enkelt fårad ut i ansikte och lekamen. Seriemakarna har lyckligtvis valt att inte använda proteser eller smink för att visa på vilket år som en scen utspelas in (1995, 2002 eller 2012). Rust börjar som en vass och "fräsch" ung detektiv 1995, till en luttrad och något desillusionerad veteran 2002, till en nedgången lodis år 2012.


Slutet av serien är otroligt spännande och slår motsvarande scener i När lammen tystnar eller The shining (enligt åsikt i en tv-krönika jag läste). Jag frågade Fiffi om det var lika spännande som i moderna skräckisarna som Sinister och hon menade att detta var mer spännande. Jag satt som stelfrusen i filmrummet under andra halvan av sista avsnittet så jag kunde lätt tro på henne om det.

Men det var inte slut efter den spännande scenen. Nedan följer några tankar om slutet-slutet vilka då givetvis per definition blir spoilers. Vänligen läs inte texten nedan om du inte sett serien än.







Spoiler alert.

Ok, "True detective"? Varför singularis? Är namnet på serien mer generellt för att lämna utrymme för framtiden, eller ska man läsa in att bara en av de två poliserna är en "riktig detektiv"? Om det är det senare måste skaparen väl ändå tänka på Rust. Han var den som såg mönstret, han gav sig aldrig och fortsatte utreda morden långt efter han till och med lämnat polisen. Rust Cohle, a "True detective".

Slutet, slutet, slutet... Jag hade kanske kunnat tycka att det varit än bättre om en speciell karaktär faktiskt fått sätta livet till. Det hade gjort serien så otroligt mörk och det var det som jag önskade i ögonblicket. Men med lite eftertanke tycker jag nog att det slut som nu blev var ännu bättre. Under hela serien har Rust stått för den realistiska, ateistiska och pessimistiska livssynen. Marty har varit en lögnare och bedragit sin fru, men han har ändå stått för sans, sunt förnuft och den traditionellt religiösa mannen. I slutscenen har de helt bytt roller. Rust får via sin nära döden-upplevelse en religiös touch. Och Marty framför väldigt bittra åsikter om samtidens elände. Han verkar inte ens tro på att de någonsin kunde kommit åt högdjuren i sekten. Han var mycket negativ. Istället är Rust den mer positiva nästan, som om han blivit lite omvandlad av erfarenheterna. Eller är det bara så att en stor sten lyfts från hans axlar? Hans avslutande ord värmde och slutet var ändå ljuvligt med en fördjupad "bromance" dem emellan som pricken över i:et.

Rust: Once there was only dark. If you ask me, the light's winning.

Betyg: 5/5




PS, sitter du och undrar över Rusts filosofi...?

Rustin Cohle: I'd consider myself a realist, alright? But in philosophical terms I'm what's called a pessimist... I think human consciousness is a tragic misstep in evolution. We became too self-aware. Nature created an aspect of nature separate from itself - we are creatures that should not exist by natural law... We are things that labor under the illusion of having a self, that accretion of sensory experience and feelings, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everbody's nobody... I think the honorable thing for our species to do is to deny our programming. Stop reproducing, walk hand in hand into extinction - one last midnight, brothers and sisters opting out of a raw deal.


4 kommentarer:

  1. V i l l s e o m a l l t i h o p n u u u u u u u u !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med!

      På lördag smäller det!

      Radera
  2. Svar
    1. Äh. Även solen har sina fläckar. Med det menar jag att du har fel, fel, fel. Ok, du må ha rätt många gånger, men inte så denna gång. Se om, tänk om, tyck rätt!

      ;-)

      Radera