Mig Äger Ingen (2013)

Svensk misärfilm när den är som bäst? Vad det nu är. När den är som sämst, är det bäst?

Mig äger ingen avslutade Malmö filmdagar som gick av stapeln tidigare i höst. Som avslutningsfilm fick den lyxen att inte ha några andra filmer som visades samtidigt. Därmed var vi hela gänget samlat för denna visning. Det blev en trevlig avslutning på det hela och Jan från SFI avslutade med några väl valda ord.

Personligen hade jag ett ganska svalt intresse för filmen. Jag är inte så förtjust i biografier och detta var ännu en sådan film. Den bygger på Åsa Linderborgs självbiografiska roman med samma namn. Jag har inte läst boken och jag är inte speciellt intresserad av henne som person heller. Jag läser i massmedia nu inför biopremiären att filmskaparna tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände eller ej. Detta gör denna biografiska film än mer menlös. Vi har en film som med diskbänksrealism ska berätta en gripande historia om en liten flickas uppväxt. Om allt är hittepå kan man lika gärna se på vilken annan hittepå-film som helst. Om man vill se en film som bygger på verkligheten blir man blåst på konfekten då de ändå fört in en massa hittepå...

En okänd skådespelare vid namn Mikael Persbrandt spelar huvudpersonen Lisas alkoholiserade far Hasse. Han var helt ok i rollen. Lisa spelas av tre olika skådespelerskor i olika åldrar. Hasse beskrivs att ha både bra och dåliga sidor. Precis som vanligt fölk är alltså. Det är inte världens bästa uppväxtmiljö för Lisa men långt från den sämsta heller. Precis som det är för de flesta vanliga fölk alltså. Lisa växer upp, åker till Uppsala, studerar, studerar lite till och får sedan ett bra jobb. En klassresa. Som så många andra vanliga fölk gjort alltså.

Vad som är lite lustigt är att i både inledningsfilmen Monica Z och i denna, Mig äger ingen får vi se historier där mödrar överger sina döttrar i ung ålder. I ingen av filmerna pekas dock finger tillräckligt tydligt åt dessa mödrar. Jag vet inte vad som kan vara politiskt korrekt inom detta område just nu, men jag tycker att det var vedervärdigt gjort av både Monica och Lisas mamma. Men jag är kanske för gammelmodig i mina åsikter här? Skit i dottern och tänk på mig själv, lämna henne hos någon annan. Det blir som det blir. Oj då, mådde dottern dåligt. Jaha. Synd för henne...

Av någon anledning har filmen flyttats från Västerås där Åsa L växte upp till ett grådaskigt Göteborg. Hasse har jobb på något varv tror jag, och av oklar anledning är det jättesynd om honom. Han har ont i kroppen på grund av ett tungt jobb. Jag hängde inte med i de politiska turerna i denna film. Jag hade hellre sett mer av Lisas mamma och det kollektiv hon flyttade till. Hade varit roligare att få följa den lilla klicken av idealister, i detta fall kommunister. Kanske sett dem på en studieresa till Östtyskland eller Sovjetunionen. Nåväl, nu var det inte Tillsammans vi fick se.

Jag hade trevligt på visningen på grund av mitt sällskap och övrig omgivning. Filmen i sig gav mig inte speciellt mycket. Bra gjord, helt ok skådespeleri och ett överraskande bra manus. Nu räcker det ju att manus endast inte är teatraliskt för att göra mig överraskad...

Jag ger Mig äger ingen två drömmar om träsnipor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag var icke ensam att se filmen. Vad tyckte de andra? Jojjenito ägs inte av någon. Inte heller Fiffis Filmtajm eller Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord.