Filmspanarna Tema #15: Mardrömmar

Direkt när det bestämdes att nästa tema skulle bli Mardrömmar tänkte jag att detta skulle kunna bli en lite mer personlig lista från mig. Om jag ville. Jag var inte säkert på att jag ville "go down that road". Men det är flera år sedan och, tja, varför inte? Så här kommer en liten odyssé bland mina mardrömmar...


5. Mardrömmar på grund av målarfärg
Det hände när jag var yngre, runt en sådär 16-17 år. Jag besökte vänner på västkusten och skulle få övernatta i familjens friggebod. Perfekt tänkte jag. De hade gjort i ordning boden, måna om att jag som gäst skulle få ett bra boende. Städat och fejjat och stått i. De hade till och med målat om därinne. Samma dag som jag anlände! Jag är sällan störd av starka dofter då jag speciellt om somrarna ofta är täppt i näsan av diverse pollenallergier, men till och med jag kände den fräna doften av kemikalier. Jag somnade dock till slut in och den natten var mycket intressant. Mardrömmarna hade ett eget liv och var extra innovativa. Kan tänka mig att jag var mer eller mindre hög på ångorna under de få timmar jag spenderade därinne...



4. Mardrömmar av suggestiva böcker
Rysliga filmer brukar skapa väldigt starka bilder i mitt huvud, men rysliga böcker kan skapa ännu hemskare visioner därinne. Jag har bara läst några av Stephen Kings böcker och jag gillar de flesta (Cujo var riktigt bra tyckte jag). Men när jag fick hans bok Det blev det lite väl spännande för mig. Den la jag ner. En annan bok som jag blev rejält skrämd av, men som jag läste klart då den var mycket bra är Solaris av Stanislaw Lem. Berättelsen om människor på rymdstationen ovanför planeten Solaris yta är än idag en av de bättre sci-fi jag läst. Och den är suggestiv som attans. Om den läses precis före läggdags är det stor risk att du drömmer dig vidare i den känsla boken gett.



3. Mardrömmar på grund av filmer jag sett
Jag har aldrig varit förtjust i skräckfilm. Jag förstår inte ens förtjusningen som älskare av genren har. Vet inte om det beror på att jag blev bränd som ung, eller om det bara inte är för mig. Jag är väl helt enkelt en pussy som inte vågar se vissa äckliga filmer. Den första filmen jag kommer ihåg som skrämde mig mycket var hjärntvättsthrillern The ipcress file med Michael Caine i huvudrollen. Men den film som verkligen skrämde vettet ur mig var Huset som Gud glömde. Jag såg den när jag var 14 år och blev skrämd. Sedan dess har jag sett en hel del filmer som klassas som skräckisar och inte blivit det minsta rädd, medan andra är superläskiga. Problemet är att man inte kan veta före man sett filmen vilka som är läskiga på ett bra sätt och vilka som är läskiga på ett för bra sätt...

Nu för tiden kan jag tycka att filmer som Eden Lake och Se7en är de mest mardrömslika filmerna. De är filmer som får en att bli beklämd och deprimerad mer än rädd.



2. Mardrömmar på grund av filmer jag inte sett
Och då kommer vi in på de allra läskigaste skräckisarna. Nämligen de som jag inte ens sett. Som ni vet kan de bli oändligt läskiga i ens huvud oavsett hur patetiska, roande eller ospännande de är i verkligheten. Det började med att jag var lite rädd för att se Hajen på skolans filmklubb på högstadiet. Jag var tvungen att hitta på en bortförklaring för att slippa se den. Istället kollade jag och kompisen på en Hajen-ripoff som säkert var mycket sämre och mer blodig. Jag har vid senare tillfälle sett Jaws och den är bra men väldigt lite en skräckis i mina ögon nu för tiden.

"Det är en djävul i barnet"
Även i vuxen ålder har jag avstått filmvisning på grund av ämnet. Fjompigt? Javisst! Mina kära kollegor Johan Sq, Erik, Danne och Jonas skulle ha skäckfilmsmaraton hemma hos Erik. De skulle se Omen, Rosemary's baby och The exorcist. Jag avböjde. Mitt på dan ringde jag dock upp killarna för att höra hur det gick för dem och de var mitt i andra filmen. Det räckte för mig att höra filmen i bakgrunden och Dannes spända röstläge för att får kalla rysningar och jag hojtade "Det är en djävul i barnet!" och slängde på luren. Hehe, vi får väl skoja lite om eländet i alla fall? Än idag kan Danne hojta denna replik så fort han vill retas lite över att jag valde bort de filmerna...



1. Mardrömmen som inte hände
Jag blev väldigt sjuk våren 2008. Det kunde slutat med döden eller något än värre. Mardrömsscenariot var realistiskt och till och med sannolikt...

April 2008. Jag var ansvarig för ett projekt som skulle ta fram en ny mobiltelefon. Jag hade japanska kollegor på besök. Vi skulle starta ett samarbete då de skulle ta fram en av dotterprodukterna till den "moder"-modell vi arbetade med här i Stockholm. Jag tog ut kollegorna på middag. Efter en mycket lugn kväll åkte jag hem med t-banan. Redan på färden hem började mina händer och armar domna av. Det kändes precis som när en hand eller fot "sover" på grund av att man suttit konstigt och strypt blodtillflödet. Ja, ni vet. När jag kom hem ringde jag min far som är läkare. Han upptäckte då att jag knappt kunde göra mig förstådd och han sa åt mig att genast beställa en taxi och åka till akuten. Jag upplevde i realtid hur jag tappade förmågan att formulera ord och hur tankarna gled undan. Jag upplevde på riktigt förfallet i mitt huvud som liknar det som beskrivs under minnesraderingen i Eternal sunshine of the spotless mind.

Med mina sista ord lyckades jag be taxichaffisen att köra mig till akuten, KS. Det var ganska nära att han åkt iväg utan mig. Väl där blev jag direkt intagen till undersökning. Jag tror att det syntes tydligt att jag inte var en patient som kunde sitta och vänta på "min tur". Läkarna rusade till och började ställa en massa frågor men jag kunde varken prata eller göra mycket annat. Senare under natten kunde jag formulera några få ord, men bara på engelska. Vilket är oerhört intressant i sig. Svenskan försvann men fragment av engelskan var kvar. Olika delar av hjärnan hade stängt ner?

Nästa dag vaknade jag upp och allt kändes ganska normalt. Jag ringde min TC Anna och bad henne driva Work Shoppen med japanerna. Till Anna sa jag att jag antagligen skulle komma åter till jobbet dagen efter. Detta var runt den tjugonde april. Jag skulle inte komma tillbaka till jobbet förrän efter midsommar...

Jag fick ligga kvar några dagar på akuten men läkarna hade ingen aning om vad det var som drabbat mig så jag skickades hem. Efter någon dag hemma kände jag att händerna började domna igen och jag ringde direkt ännu en taxi... Nu skickades jag till infektionskliniken på Karolinska Huddinge. Den erfarne isländske läkaren sa att han trodde att jag hade fått ett virus. Aj då, det lät inge bra. Alla möjliga tester togs och man kunde snart konstatera att jag inte hade något av de (få) virussorter man kan identifiera genom tester.

Vid detta laget hade jag fått "anfallen" flera gånger. Det började med domningar i armarna, följt med att jag tappade talförmågan och avslutat med en total utslagning av "hela systemet" inklusive en bisarrt elakartad huvudvärk. Dessa anfall kom med glesa intervall i början.

Efter några dagar då inget hände skickades jag hem för andra gången. Nästa anfall visade sig bli än värre och det inträffade nästa direkt när jag kommit hem. Jag träffade min kollega Robert som hjälpt mig med parkeringsbiljett för min bil. Han såg lite chockad ut när han såg mig då jag enligt hans utsago såg ut att vara färdig att "trilla av pinn". Väl uppe i lägenheten kände jag nästa anfall starta. Dessa förbannade anfall! Jag hann bara ringa Robert och signalera Mayday, mayday. Robert kom till mig och hittade mig mer eller mindre avsvimmad. Nästa sak jag kommer ihåg är ambulansfärden tillbaka till Huddinge. I owe you a big one, Robert!

Nu lades jag in på neurologen nere på Huddinge och de slutade skicka hem mig (!). Jag hade hamnat på en utredningsavdelning. Det var precis som i tv-serien House. Överläkare efter överläkare kom förbi och försökte ställa diagnos. Min käre far kom upp till Stockholm och besökte mig dagligen. Vården fullkomligt öste resurser över mig. De gjorde alla möjliga tester och inga maskiner var för dyra för att användas. De rakade delar av mitt huvud och jag fick en mössa med elektroder fastlimmade mot hjässan. På så sätt kunde de fånga och spela in ett av de allt oftare förekommande anfallen.

Jag vet inte varför jag fick denna furstliga behandling av vården. För att jag var väldigt sjuk? För att jag var i arbetsför ålder med ett hyfsat avancerat jobb och fortfarande kunde bidra till samhällsapparaten? Eller var det för att min far överläkaren stod i daglig kontakt med kollegorna som behandlade mig? Jag tror alla tre, men det sista skälet ska inte underskattas.

Man kom aldrig fram till vilket virus jag hade drabbats av, men det stod till slut klart att det var ett virus. Islänningen hade rätt från början. Anledningen till mina anfall och konstigheterna med talet var att jag hade fått hjärnhinneinflammation samtidigt som jag hade hjärninflammation. Vilken del av hjärnan frågade jag läkaren? HELA hjärnan. Hela hjärnan inflammerad och svullen? Plus dess skyddande hinna, inflammerad och svullen? Det lät inte bra alls! Jag var "sjuk i huvudet" som Danne kallade det då och än idag kallar det. Förutom att människan kan dö av denna sjukdom riskerar den annars få grava och permanenta skador på... hjärnan.

Min far och övrig familj var mycket oroliga. Jag var som en grönsak. När anfallen var som värst kunde jag inte röra mig. Om jag under ett av anfallen legat på ett järnvägsspår och sett ett tåg komma hade jag bokstavligen inte kunnat rädda mig. De enda som såg mig under anfall förutom sjukhuspersonal var pappa, min syster Pillan (på besök på infektionskliniken) och kollegan Robert. Flera andra familjemedlemmar och vänner besökte mig under sjukhusvistelsen, framför allt i slutet när jag höll på att återhämta mig.

Efter ett bra tag på neurologen och många spekulationer om ovanliga sjukdomar som sugna läkare gärna ville skriva artiklar om var läkarkåren rådvill. Någon av dem kom då på en ganska given åtgärd. Kan man tycka i efterhand i alla fall. Vid sidan av penicillinet, vilket är det bästa generella läkemedlet som finns? Jag fick till slut en kraftig dos kortison. Och en dos till. Efter det fick jag inget fler anfall och antalet vita blodkroppar började sjunka i vilket tydde på att kroppen till slut hade vunnit över viruset. Jag vet än idag inte om kortisonet hjälpte mig vinna över själva viruset eller om det bara hjälpte till att dämpa symptomen dvs inflammationen och svullnaden.

Jag skickades hem i slutet av maj och jag var sjukskriven över hela sommaren, men jag återgick till jobbet ganska snart. Jag led dock av överkänslighet under en lång tid. En liknande överkänslighet som folk som fått kraftiga hjärnskakningar kan få. Höga ljud eller andra intryck fick mina armar och ben att kittla. Det var inte behagligt då känslan var lite för närbesläktad med domningarna. Fortfarande flera år efter sjukdomen kan jag få en liten kort panikkänsla i bakhuvudet om jag känner att det sticker i händer eller armar (då av en ordinär avdomning som inte har något med viruset att göra).

Vid efterkontroller kunde läkarna konstatera att jag klarat mig utan bestående skador. Jag hoppas att det är så, men vem är jag att bedöma en sådan sak? Om jag sätter "fel" betyg på någon film, eller har konstiga åsikter i någon diskussion, få ni väl säga som Danne säger: "Du är sjuk i huvudet". För mig har den meningen för alltid fått en ny betydelse i alla fall...

Ok, låt oss nu se vad filmspanarna har kokat ihop för mardrömslika recensioner på detta tema:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café (in English)
Fredrik on film (in English)
Filmparadiset