måndag 6 februari 2017

The Handmaiden (2016)


Jag blev sannerligen mäkta överraskad av denna film. I och för sig borde jag kanske fattat att man kan aldrig veta vad man har att vänta sig då det gäller regissören Chan-wook Park. Just det, det är den snubben som gjorde Oldboy, ni vet filmen med "klippa av tungan"-scenen? På något sätt hade jag fått för mig att The Handmaiden skulle vara ett koreanskt kostymdrama och jag förväntade mig en ganska tråkig film. När den så började dyka upp på diverse topplistor för 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.

Nu visade det sig att filmen bygger på boken "Fingersmith" av Sarah Waters som kom ut 2002. Boken utspelas i England under den viktorianska eran (ungefär andra halvan av 1800-talet). The handmaiden är förflyttad till Korea under den japanska ockupationen under första halvan av 1900-talet. Jag vet inte hur filmen blivit om boken filmatiserats i den tid och miljö som den var skriven för men jag kan gissa att den kunnat bli ännu bättre.


Filmen handlar om en ung fattig koreansk kvinna som får jobb som en "handmaiden" dvs tjänarinna åt en rik ogift japansk arvtagerska som bor hos en hård uncle. Sedan ska man nog inte veta så mycket mer om filmen. Den är uppdelad i tre delar och detta är långt från ett tråkigt kostymdrama. Det är en erotisk thriller! Och som sådan mycket vågad. Det är alltid kul att bli så överraskad som jag blev denna gång.

Vid sidan av den häftiga storyn är fotot otroligt snyggt. Skådespelarna är också bra. Jag gillar speciellt Tae-ri Kim i rollen som "handmaiden" Sook-Hee. Hennes kroppsspråk var en fröjd att se. Som när hon blir irriterad på sin "mistress" och puttar undan hennes ansikte. Eller när hon blir frustrerad och spänner axlarna. Många små rörelser och detaljer som gjorde mig nyfiken på mer.

Scenen när Sook-Hee slipar på en vass tand som Lady Hideko  har obehag av var en av filmens bästa scener.


Jag blev inte totalt blown away av denna film, men den är helt klart en speciell film som kommer konkurrera om en plats på årsbästalistan. Nu är i och för sig 2016 är väldigt starkt år...

Jag ger The handmaiden fyra bokuppläsningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 


lördag 4 februari 2017

Magnus Uggla - Hallå! Popmusik, Kickar å Kläder (2017)



Magnus Uggla, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 2:a februari 2017


Vilken nostalgirush! Sverker bjöd mig på Ugglas nya show som en födelsedagspresent och i showen fann jag musik, berättelser från Ugglas inre och en tidsresa i mitt eget inre. Under uppväxten i slutet av 70-talet lyssnade jag och Sverker maniskt på Uggla. Hans första fem LP-skivor spelades ett stort antal gånger både i pojkrummet och på landet nere på Tjörn.

Ugglas show är en personlig och självutlämnande monolog med avbrott av några få musikaliska nummer. Uggla har med sig tre musikers som sitter tysta i bakgrunden under pratdelarna. Det är Annika Granlund på trummor, trumpet, horn och dragspel, Richard Nilsson på elorgel och bas samt Fredrik Sylberg på fiol och gitarr. Den vanligaste konstellationen på bandet var fiol,trummor och elorgel och med Magnus på piano. Otroligt schysst att se sina gamla slamriga favoriter i helt nya tappningar. Man slås än en gång av hur bra melodier Ugglas tidiga verk bygger på.

Uggla pratar uteslutande om sin uppväxt, hans relation till mor, far, bröder och vänner. Han berättar om musikintresse och idoler och om tiden fram till den tredje skivan. Låtarna under kvällen kommer från de fyra första skivorna med några få undantag.

Denna show ger min en fördjupad förståelse för Ugglas musik. Som alltid när man sett en artist live blir låtarna musikaliskt fylligare när man lyssnar på skivorna i efterhand då minnet från liveframträdandet hänger kvar i huvudet. Denna gång fylls låtarna ut till textinnehållet också. Alla låtar är valda efter det biografiska innehållet istället för val av publikfriande "hits". I var och varannan låt hörs gamla välkända textrader som tidigare under kvällen lyfts fram i monologen. Det förunderliga är då att låttexternas fulla innebörd växer fram i dagen. Showen har fördjupat min uppskattning av Ugglas låtar, både melodierna och texterna.

Showen var alltså en monolog i första hand, men några låtar spelades i alla fall. Vad sägs om denna fantastiska lista; Hallå, Bobbo Viking, Mr Strix (intro), Sommartid (intro), Varning på stan, Balladen om 70-talets största rockband, Dörrslusk, Asfaltsbarn, Å han kysste mig, Johnny the Rucker, med flera...?

Det blev allt som allt en fantastisk kväll och den gav mig en ny inspiration att plocka fram de gamla LP-skivorna ur skivbacken där hemma.







fredag 3 februari 2017

Everybody Wants Some!! (2016)


Richard Linklater gör sköna filmer. Jag gillar mycket av det han gör. Hans "Before"-trilogi är suverän och Boyhood är en av de häftigaste filmerna de senaste åren. Han har ett bra handlag med skådespelare, ofta mycket bra soundtrack i sina filmer och hans filmer är ofta varma med ett stort hjärta. Samtidigt bör man veta att hans filmer oftast har extremt mycket dialog och om man säker "hjärndöd" actionfilm få man söka sitt filmval någon annanstans, förslagsvis reabacken på den lokala Supermarket. För att gilla Linklaters filmer bör man också gilla den stämning som han bygger upp i dem. De är oftast inte handlingsdrivna utan bygger bara på en "state of mind". Hans söker något i sina filmer, en frihet från livets tvång och måstebn. Hans filmer är kanske till för oss drömmare?

Den nya komedin Everybody wants some! är inte riktigt lika bra som Linklaters allra bästa men ändå en väldigt bra film. Den påminner om hans film Dazed and confused och den har till och med omnämnts som en spirituell uppföljare till den. Åter igen får vi lära känna ett gäng som till stor del spelas av för mig helt okända skådespelare. Dazed and confused handlade om sista dagen i high school, denna handlar om de tre sista dagarna före college startar.


Under inledningen av filmen är jag lite konfunderad. Det är svårt att avkoda handling, stämning och vilka av karaktärerna som är goda eller onda. Det visar sig att handlingen är sekundär, stämningen är inbjudande och att alla är bara vanliga "dudes", ingen är ond eller utstuderat elak. Linklater har inte glömt att ta med ett stort hjärta i denna film. Dessutom är dialogen "hilarious" på sina platser. Allt eftersom filmen rullar på blir jag mer och mer engagerad. Det är som att filmen kryper in under huden på mig. Jag börjar gilla killarna i gänget, en "fraternity" bestående av skolans baseballag. Jag följer gärna med på deras fester och då de raggar brudar. Det är idel nya ansikten som är i fokus eller flimrar förbi i periferin. Den enda skådisen jag känner igen i hela filmen är Dora Madison som vi sett som Becky i Friday Night Lights och Niki Walters i Dexter.


Detta är dock en väldigt dude-ig film. Den handlar om killarna och deras vänskap. Det är en studie i gruppdynamik och en nostalgisk tripp till tidigt åttiotal. Filmen är till bredden fylld med sköna låtar från eran, det är mycket sjuttiotalsmusik inklusive en bra låt från Pink Floyd. Neils LP Decades syns också i bild! Linklater är tillsammans med Wes Anderson och Cameron Crowe bäst i Hollywood på soundtrack i sina filmer. Om nu denna film ens är från Hollywood? Det är kanske en American independent helt enkelt? Oavsett om det är en indiefilm eller ej så var detta en film helt i min smak. En film som jag håller som snäppet bättre än Dazed and confused men som självklart skulle kunna ses "back to back" med den filmen.

Jag ger Everybody wants some! fyra sköna snubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


onsdag 1 februari 2017

Top 10 films of 1979


Så nu kommer jag ut på tunnare is. Filmer från åttiotalet och senare känns "safe" medan  sjuttiotalet och tidigare alltid känts som "gamla" filmer. Jag och några andra bloggare kommer lista våra favoritfilmer från sjuttiotalet under 2017, ett år per månad. Jag kommer ta tillfället i akt och se ikapp på notabla filmer som jag missat inför varje årslista, lite som en Decennier 2.0.

Inför topplistan för 1979 har jag sett "Nosferatu the vampyre" Werner Herzogs re-make på Murnau's Dracula-klassiker, samt Hayao Miyazakis första långfilm "Lupin III: the castle of Cagliostro". De var båda trevliga filmer som jag är glad att ha sett av olika själ. Båda var med och tampades om de sista platserna på listan.







Topp 10 från 1979






10. Nosferatu the vampyre (Werner Herzog)


För Herzogs stämningsfull failm med fokus på Klaus Kinski som greve Dracula.





9. The Amityville horror (Stuart Rosenberg)


För att Huset som Gud glömde skrämde slag på mig när jag var ung och gjorde så att jag, likt barnet som lekte med elden, lärde mig att vissa skräckfilmer ska man akta sig för...





8. Moonraker (Lewis Gilbert)


För att trots att detta är en svag film rent objektivt sett Bond alltid är fantastiskt underhållande och med en skurk så ljuvlig som Hugo Drax var den given på listan.





7. The jerk (Carl Reiner)


För att jag fortfarande kommer ihåg den som den roligaste film jag hade sett när jag som ung började intressera mig för film. Min förälskelse i Steve Martin startade ungefär här.





6. Being there (Hal Ashby)


För att det är en fin och mysig film som håller än idag. Jag vet då jag såg den i Decennier helt nyligen.





5. Manhattan (Woody Allen)


För att denna film tillsammans med Annie Hall satte Woodys patenterade New York-feeling.





4. Hair (Milos Forman)


För att den är helt underbar, en  favorit från musikalträsket. Jag undrar om denna film kanske har filmhistoriens bästa kombination av inledningsscen och avslutningsscen? Svårslagna är den duon i alla fall.





3. Apocalypse now (Francis Ford Coppola)


För att bioversionen av filmen ändå är fett bra. Tyvärr har ju reduxen förtagit lite av filmens glans...





2. The Warriors (Walter Hill)


För att det var en favoritfilm då och nu. Action utan slut! Filmen har en underbar känsla och musiken är otroligt bra.





1. Alien (Ridley Scott)


För att detta kan vara den bästa film som gjorts. Någonsin! Stämningen, skådespelarna, manus, spänningen, monstret!



Bubblare
  • Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (Lasse Åberg) - gillade denna en hel del, buskis
  • Mad Max (George Miller) - inte så värst bra men ändå prequel till den magiska andra delen
  • Lupin III: The castle of Cagliostro (Hayao Miyazaki) - en festlig men lättviktig tidig Miyazaki
  • Life of Brian (Terry Jones) - rolig i vissa partier, inte minst "Biggus Dickus"
  • Kramer vs. Kramer (Robert Benton) - smetig och sentimentalt som jag kommer ihåg den som ganska bra ändå

Hoppa gärna över och kolla in vad mina vänner bland filmspanarna tycker var bäst från filmåret 1979:
Movies-Noir
Filmfrommen
Jojjenito
Filmitch
Absurd Cinema
Fiffis Filmtajm
Flmr



tisdag 31 januari 2017

Lupin III: The Castle of Cagliostro (1979)


Den andra filmen från 1979 som jag gav chansen inför min topplista över filmåret 1979 blev Hayao Miyazakis första långfilm "Rupan sansei: Kariosutoro no shiro" som på engelska heter "Lupin III: The Castle of Cagliostro". Jag har sett nästan alla Miyazakis filmer efter att ha sett flera av dem under mitt Decennier-projekt. Denna film tappades dock bort i hanteringen så jag tog chansen nu istället.


Detta är inte en av hans bästa filmer, snarare kanske den svagaste av dem alla, men det var ändå riktigt kul att se den då den visar en filmskapares mödosamma steg på väg mot sin högsta nivå som i Miyazakis fall kommer bli mästerlig. Det är en lekfullt berättad skröna om en charmig spelevink som stjäl pengar och hjärtan i det påhittade landet Cagliostro. Animationen och hela historien får mig att tänka på Tintin eller varför inte barndomens favoriter Johan och Pellevin. Det är fokus på actioninnehållet och vår hjälte Arsène Lupin uppvisar en imponerande räcka med fysiska färdigheter som var och varannan gång trotsar tyngdlagen och andra hinder i en realistisk värld.


Lupin ska bryta sig in i ett befäst slott för att rädda en vacker flicka och stjäla några dyrgripar. Vi får en antydan till kärlekshistoria, men karaktärerna är trots allt ganska grunda och det djup man kan uppfatta i senare filmer från Miyazaki saknas här till stor del. I denna film arbetar han mer med karikatyrer och farsartad humor än "riktiga" karaktärer. De släpps inte in i mitt hjärta, och jag kommer inte sakna dem när filmen är slut, som så ofta sker med Miyazakis figurer.

Jag kommer med all säkerhet någon gång se de tre återstående Miyazaki-filmerna jag har kvar; Porco Rosso, Ponyo och The wind rises, och att då ha sett alla hans långfilmer kommer känna bra. Detta var ett steg på vägen.

Jag ger Lupin III: The Castle of Cagliostro två starka rövare av fem möjliga.

Betyg: 2+/5


måndag 30 januari 2017

War Dogs (2016)


War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.


Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.


Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5



fredag 27 januari 2017

La La Land (2016)


Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.


Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.


Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.


Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.


Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema




torsdag 26 januari 2017

Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)



2017 kommer till viss del bli "The year of the 70s" här på Fripps Filmrevyer. Den första onsdagen i varje månad kommer jag lägga ut mina topplistor över filmer från ett år från och med 1979 nu i februari stegade ner till 1970 i november. Jag kommer därför ta chansen att se ikapp någon eller flera filmer per filmår i förberedelse inför mina topplistor.


Jag har därmed sett två filmer från 1979 varav denna film är den första, "Nosferatu: Phantom der Nacht" (engelsk titel Nosferatu the Vampyre). Detta är Werner Herzogs re-make på F. W. Murnau's klassiska stumfilm Nosferatu. Precis som Murnau gjorde följer Herzog originalet Bram Stokers bok Dracula väl som jag förstår det. Filmen utspelas under slutet av 1800-talet och filmens look and feel är tidsenlig. Han använder urvattnade färger och sunkig ljussättning för att åstadkomma en känsla av gammal film.

Lucy och Jonathan Harker spelas av Isabelle Adjani och Bruno Ganz och de är helt ok. Jag hade kanske väntat mig lite mer från Isabelle Adjani. Filmens starkaste kort blir istället, såklart, Klaus Kinski som är liderligt underbar som greve Dracula. Hans miner och små handrörelser är spot on som man vill ha dem i en film som denna. Att Kinski är galen på riktigt också gör bara upplevelsen att se honom på scen ännu fylligare.


Som helhet är dock filmen ganska långsam och av och till lite tråkig. Visst den har en tung stämning, scenerna med pesten och alla råttorna är effektiva. Det jag framför allt tar med mig från denna film är att det var kul att se den äldsta och mest klassiska myten om Dracula, djävulsjord i kistor, galen hantlangare som äter insekter och allt. Sen är förstår Klaus Kinski för härlig att beskåda, som sagt.

Jag ger Nosferatu: Phantom der Nacht tre pålar genom hjärtat av fem möjliga.

Betyg: 3/5