Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bröderna Coen: Intolerable Cruelty

Shinypodden säsong 13 är tillbaka. Vi har fem filmer från bröderna Coen kvar. Denna vecka har vi också med oss en gäst i studion!

Veckans film är Intolerable Cruelty med George Clooney och Catherine Zeta-Jones i huvudrollerna. Billy Bob Thornton har en biroll. Veckans kompanjon-film är David Mirkins Heartbreakers med Sigourney Weaver och Jennifer Love Hewitt i huvudrollerna. Här duker en dimmig Gene Hackman upp i en notabel biroll.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

65 (2023)

Adam Driver i en rymdfilm med dinosaurier? Häftigt! Eller? Å ena sidan är det klart man blir lite nyfiken, men å andra sidan, hur troligt är det att en sådan film skulle vara riktigt bra? 

Detta var som misstänkt inte riktigt bra utan endast på sin höjd vagt underhållande för stunden. Vi fans av sci-fi är ett härdat släkte. För varje bra film finns det ett otal dåliga att ta sig igenom.

Vad har vi då på filmen med det sällsamma namnet 65? Den borde ju ha döpts 66, eller hur va? 

Att Driver och hans skepp kraschade på Jorden visade sig vara en av filmens ingångsvärden, inte twisten à la Apornas planet. Och att den stora asteroiden var på väg var ingen stor överraskning heller.

Filmen är som sagt trots allt lite underhållande ändå. Det är ”människor” mot dinosaurier, framtidens (dåtidens) vapen mot vassa tänder. Men den blir ganska snart lite långtråkig. Precis som filmen är inne på behöver Drivers karaktär något att leva för, någon att kämpa för. Filmen lever upp när den unga flickan introduceras, hon som också överlevde kraschen. Tyvärr har de valt att de två inte kan förstå varandras språk. En missed opportunity då en stark relation dem emellan kunde ha lyft filmen, men istället ger den sig själv en extra utmaning som den inte lyckas lösa speciellt bra och deras relation förblir outvecklad…

Nja, inte så bra film. Spår av underhållning men lättglömt. En typisk svag tvåa.

Betyg: 2/5

White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

Shinypodden Special: Best albums of 1983

Shinypodden Special är tillbaka. Niklas och Henke har gjort en djupdykning i det fantastiska musikåret 1983. En tidsresa 40 år tillbaka i tiden. Musik är härligt.

Lyssna på vårt samtal där vi snackar om våra tio favoritalbum och en massa mer. 

Avsnittet kan också fungera som en introtävling för lyssnarna! 

Vilka album gillade vi allra mest? Lyssna ända till slutet så får ni veta.

Kommentera gärna våra val nedan.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Help! (1965)

Om "A hard day's night" var en nästan dokumentärisk och milt humoristisk vy över de unga Beatlarna från 1964 är "Help!" en ren komedi och försök till fiktion med beatlarna i huvudrollen. Filmen påminner om Monty Python och "Rosa Pantern"-filmerna med Peter Sellers. Filmen är också en spoof på Bondfilmerna.

I ett vådligt äventyr jagas Ringo och hans vänner av en indiska sekt på grund av en stor och fin ring som de vill använda i rituella mord på oskulder. Brittiska forskare är också på jakt efter ringen då de tror att de kan bygga en fasligt elakt vapen med dess hjälp.

"Help!" är helt bonkers och den kommer knappast inte upp i "A hard day's night" i artistiskt utförande, men den är på många sätt mer underhållande. Jag som inte brukar gilla korkad farsartad humor! Och det är exakt det vi får här men det funkar på något vis. Det är naivt och supercharmigt. Det är fascinerande hur mycket beatlarna bjuder på sig själva. Det är som att de helt skiter i "appearances".

Filmen är dock mycket tidsdaterad så känsliga tittare varnas. De indiska sektmedlemmarna framställs på ett ganska tokigt sätt, det tål att nämnas.

Filmen vinner på charmen hos John, Paul, George och Ringo.

Betyg: 3/5

No Hard Feelings (2023)

No Hard Feelings är en bitvis mycket rolig barnförbjuden romantisk komedi. Filmen innehåller både ett lustfyllt smutsigt språk och full framsidesnakenhet. Lite överraskande faktiskt om jag ska vara ärlig.

Pitchen kan ha varit en romantisk komedi där det är kvinnan och inte mannen som är äldre, som skyr relationer som pesten, som drar så fort den andre säger "I love you" och som knullar runt som en besatt.

Här är det Jennifer Lawrence i rollen som hunken Maddie. Lawrence bjuder på sig själv och är mycket rolig under filmens första hälft, innan det ska bli lite mer känslosamt och ömt. Hennes mycket yngre "offer" Percy spelas av den musikaliskt begåvade Andrew Barth Feldman.  

Handlingen sätter upp det mesta av det roliga. Percy är en intelligent men blyg tonåring som snart ska dra till college, närmare bestämt det prestigefyllda Princeton. Hans föräldrar Allison och Laird är beredda att gå långt för att "ge" sin son lite livserfarenhet innan han åker iväg till college med vilda fester och annat farligt.

Föräldrarna är mycket lustiga. Laura Benanti och framför allt Matthew Broderick briljerar som överbeskyddande så kallade "helicopter parents".

Mycket roligt i partier och en underbar film att se direkt efter den tråkiga Asteroid City (se förra veckans revy). Denna film blev ett snäpp bättre av det.

Betyg: 3/5

The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

A Hard Day's Night (1964)

The Beatles är bra och självklart måste man då se de filmer som är närbesläktade till bandens respektive skivor. Först ut är A hard day's night som Beatles gjorde redan 1964, året efter deras första platta kom ut. Detta är en hjärtlig komedi som beskriver pojkarnas liv som nyblivna popstjärnor. Vi får i en dokumentär stil följa dem några dagar som leder upp till ett tv-framträdande.

Humorn är sprallig och hjärtlig men också farsartad och rent ut sagt lite töntig. Det är extremt mycket brittisk humor över det hela. Men jag köper det med hull och hår för att det är så festligt att se dem så unga och på något sätt oförstörda. De är alla fyra ikoniska personer i historien och jag har känt till dem under hela mitt liv. Det är intressant att se dem både musikhistoriskt men också rent historiskt.

Ringo och Paul är de som verkar vara bäst på att skådespela eller är mest intresserad av att göra sitt bästa i alla fall. John håller bara på och fånar sig filmen igenom, passar in på hans persona. Geroge verkar lite vilsen och bortkommen.

Små funderingar och spaningar... Det var efter filmer som denna kanske inte så konstigt att bandet uppfattades som ganska snälla, jämfört med till exempel de samtida Rolling Stones som var mer av rock'n'roll. "Paul's father" verkade vara mycket ren. Den ena av två tjejer som jagar Ringo verkar ha sträckt sig i ljumsken. Hoppas det gick bra för henne. Det röks en massa i filmen, det var en annan era. TV-producenten som spelades av Victor Spinetti var filmens roligaste karaktär.

Betyg: 3/5