Fast & Furious (2009)

Den fjärde filmen i serien känns lite vuxnare och snäppet mörkare än de tre tidigare. Det är också den film jag gillar mest av de vi sett hittills. Filmen är inte tung som en film som "Sicario" men den har en tydlig stämning och lite äkta känslor.

Jag gillar känslan av familj utanför familjen som börjar byggas upp. I denna film gillar jag Vin Diesel mer än Paul Walker, en 180 graderssväng jämfört med hur jag uppfattade dem i första filmen i serien. För övrigt känns detta som en ren uppföljare till ettan, som om tvåan och trean inte ens fanns.

Jag blev glad av att se Han även om han bara var med lite, lite. Jag blev överraskad av Lettys öde och undrar varför vi aldrig fick se en död kropp, "proof of death".

Men filmens största positiva överraskning var att Wonder Woman dök upp i en biroll. Jag gillar Gal Gadot! Mycket trevligt att se henne. Låt oss hoppas att hon dyker upp i fler filmer i serien, hennes intresse för Dom antyder en sådan möjlig fortsättning.

Jag och Joel pratar om filmen i "Tolfte rapporten från apokalypsen" (Shinypodden), och precis som Joel gillade jag kvalificeringsracet i början av filmen. Det är den biljakten där Brian har en gps-röst som säger hur långt från målet han är hela tiden. Och där han ber bilen om ursäkt för att han kör ner för en rappa så att trävirket flyger.

Scenerna med racing i tunneln på gränsen mellan Mexiko och USA var jag dock inte så förtjust i. Det såg lite fejk ut.

Allt som allt en stabil underhållningsfilm med lite mer allvar i tonaliteten. Kul med sista scenen där man får en antydan om att "familjen" kommer frita Dom från fångtransporten. Gör att man blir sugen på att se femman!

Betyg: 3+/5

Dom arg

Brian

Han

Lustgasen

Uppenbarligen en skurk

Wonderful

Fortsättning följer?

The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006)

Tredje filmen i serien, "Tokyo drift", har en helt annan känsla än de tidigare två. Filmen genomsyras av känslan av Tokyo som jag finner stämma väl överens med känslan av Tokyo irl. Den stora överraskningen är dock att Paul Walker inte är med i filmen. Vi får en helt ny huvudperson Sean spelad av den för mig okända Lucas Black. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för honom.

Däremot gillar jag Han (Sung Kang) som dominerar filmen med karisma och en tyst beslutsamhet. Hans öde i filmen var en chock.

Jag och Joel diskuterar filmens förtjänster i "Elfte rapporten från apokalypsen". Vi jämför den med "Karate kid 2" och jag lyfter likheterna med "Black rain" avseende känsla och miljö samt med "Rocky"-filmerna med liknande underdog arc, träningsmontage och bejublad vinst i slutet.

Här handlar det dock inte om boxning utan att drifta med bilar dvs sladda på ett kontrollerat och vackert sätt. Scenerna från garaget i inledningen var inte speciellt häftiga men tekniken (drifting) kom till sin rätta i biljakter "på stan" och framför allt i serpentinvägarna upp och ner för ett berg. Vissa scener var såpass häftiga att till och med jag kunde njuta av dem. Rent generellt sett är jag inte såld på biljakter för sakens skull. Jag vill gärna se att det för handling eller karaktärsutvecklingen framåt, alternativt är bad ass stunts a la "Fury Road".

En lustig detalj som jag utvecklar lite i podden är att Seans släpiga sydstatsdialekt påminner mig om Peyton Manning...

Denna film var ett stort steg upp jämför tvåan. De coola miljöerna i Tokyo adderade en hel del ambience för mig.

Slutscenen var bad ass och den öppnade upp en större värld för denna serie. Den adderade ett spänningselement på samma sätt som "post credit"-scenerna i MCU som gör att jag nu är väldigt pepp på att se vidare på serien. Jag vill ge den en trea.

Betyg: 3/5

Tokyo

Peyton Manning?

Drifting down a mountain

Han

"Joel moment"

"Peter" in Buffy Season 7 Episode 4

2 Fast 2 Furious (2003)

Well, det gick rejält utförs, rejält snabbt. "2 Fast 2 Furious" är inte en favoritfilm. Allt är lite eller mycket sämre i denna film jämfört med ettan. Det är nästan osannolikt hur mycket blekare denna film är. Till att börja med är Paul Walker inte alls lika bra. Jag gissar att det beror på manus, regissör och "supporting cast" men det är notabelt att han inte kunde bära filmen på sina axlar.

Jag väljer dock att inte bli allt för orolig. Jag hoppas och tror att filmserien kommer gaska upp sig. Det är bara att jämföra med både "Missin:Impossible"-serien och Marvel Cinematic Universe där andra filmerna i serierna är de sämsta. Och båda de filmserierna hämtar ju sig efter deras respektive sorgebarn.

Här i "2 Fast 2 Furious" har vi en jobbig och pajas till side-kick, Roman, vi har en vacker men menlös "love interest" spelad av Eva Mendez och en lättglömd villain spelad av random okänd skådespelare.

Filmerna i denna serie är dessutom uppenbarligen inte superunika. Denna film påminner mest av allt Miami Vice, en blekare kopia förstås. Brian O'Connor är ingen Sonny Crocket och Roman Pearce är ingen Rico Tubbs. Den andra filmen man känner vibbar från är den gamla klassikern med Burt "mustaschen" Reynolds, "Nu blåser vi snuten" från det goa sjuttiotalet. Det var då biljakterna uppfanns och de ville liksom aldrig ta slut. Även i denna rulle är biljakterna för långa och de ger inget extra i form av action eller stunts.

De enda ljusglimtarna är Thom Barry som spelar den underhållande FBI-agenten Bilkins och så var det kul att återse James Remar, Dexters pappa från tv-serien och den roligaste karaktären i gänget i "The Warriors".

Men ack nej, överlag var jag ganska besviken. Detta är inte bra. Jag vill ge den en etta.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på Shinypoddens Elfte rapporten från apokalypsen där jag och Joel pratar om denna film och uppföljaren Tokyo drift.

The Fast and the Furious (2001)

Så var det dags att ta sig an "Fast and the Furious"-serien. Riva av plåstret som Carl kommenterade. Är det skämskudde på att inte har sett denna filmserie? Eller är det tvärt om? Eller är det kanske till och med skämskudde på att gilla den? Det finns säkert många svar på de frågorna. Det är sommar och jag kände att det kunde passa perfekt för dessa filmer.

Första filmen är extremt lik Kathryn Bigelows "Point break" från 1991, som en mer högoktanig men blekare kopia. Men det finns ändock en hel del underhållningsvärde i denna. 

Den stora överraskningen för mig var hur stark Paul Walker var. Jag tycker han bär filmen på sina skådespelaraxlar. Vin Diesel var en besvikelse. Hans karaktär Dom är skriven som en magnetisk och karismatisk person men jag kände inte det från Dom till den grad som filmens handling och dialog indikerade.

Detta är en machovärld med fokus på "street racing"-gäng. Filmen beskriver en kultur som jag är mycket främmande för, jag skulle knappast sätta foten i den miljön personligen, men det kan fortfarande vara kul eller spännande att titta in i den en liten stund. Filmens miljö är allt annat än jämlik mellan könen, vilket man kräver av filmer anno 2020. Filmen har två notabla kvinnliga karaktärer spelade av Michelle Rodriguez och Jordan Brewster. De skötte sig bra i rollerna. Tuffa tjejer. De var inte med i filmen endast som kuttersmycken som skulle erbjuda "tits and ass", något som enligt utsago förekommer i senare filmer. Ser fram emot detta.

Musiken är inte min favorit direkt. Det är hippety-hopp vilket låter tämligen lika i mina stofiliga öron. 

Överlag var filmen mer nedtonad och dramatiskt orienterad än vad jag förväntade mig. Det är numera etablerat att de fyra första filmerna kan klumpas i en hög med inbördes liknande fokus på racing, medan femman och senare klumpas i en hög bestående av bombastisk action likt den Mission:Impossible-serien utvecklats till. Det låter bra och jag ser fram emot dem.

Men jag är också sugen att se vidare på film nummer två, vilket antagligen är det bästa betyget jag kan ge denna film.

Betyg: 3/5

Lyssna på podden "Tionde rapporten från apokalypsen" där jag och Joel är inbjudna att prata om filmen.

Miracle Mile (1988)

Varför i hela friden skulle jag se denna film egentligen? Jo, jag hittade en cool vinyl med filmmusiken av Tangerine Deam. Jag läste också att detta anses som en av deras bästa soundtracks. Jag gillar skivan, men håller inte med om att den är deras bästa. Gillar musiken till Risky business mer som exempel. Sofia påminde om att Carl påminde om musiken till Sorcerer också. Det kan vara en kandidat, men jag har inte lyssnat på den.

I vilket fall ville jag se filmen. Jag fick med mig Patrik på idén och vi spelade in en Rapport från Apokalypsen, dvs podden som vi kör under den förunderliga samtiden vi lever i nu. Patrik påpekade mycket riktigt att filmen passade bra in i tematiken också då den de facto är en apokalyspfilm.

Filmen är lite halvsunkig men ganska charmig ändå. Den är en skön åttiotalsrulle helt enkelt. Men förvänta er inte allt för djuplodande manus, dialog, specialeffekter eller skådespeleri. Anthony Edwards som vi minns med värme som Goose i "Top Gun" spelar en ung herre som blir fullständigt förälskad in en tjej spelad av Mare Winningham. Henne känner vi igen med något mindre värme från "brat pack"-klassikern "St. Elmo's fire". Harry och Julie.

Om natten efter det fruktsamma mötet råkar Harry få höra att ett kärnvapenkrig håller på att startas och att Los Angeles kommer bli attackerat om några få timmar. Nu måste han leta reda på Julie och hitta en väg ut ur en stad som snabbt degenererar ner i kaos, tänk Seattle downtown nutid, eller hur det skulle bli här om polisen gud förbjude blir "de-funded".

Filmen är perfekt längd, lite kortare än en och en halv timme. Den påminner mig lite om "Cloverfield" i tematik och struktur på storyn. Vissa sekvenser fick mig också att tänka på Snake Plissken och "Escape from New York". Jag tyckte att "Miracle Mile" var ganska lökig men jag blev positivt överraskad över slutet.

Jag kan rekommendera den till er som har en "soft spot" för åttiotalsfilmer eller någon av de inblandade skådespelarna. Patrik gillade den mer än vad jag gjorde vilket var lite lätt förvånande.

Lyssna gärna på vårt samtal om den i poddavsnittet "Åttonde rapporten från apokalypsen", säsong 7 av Shinypodden.

Betyg: 2/5

Läs Jojjes tankar om Miracle Mile:
Jojjenito - om film

Breaking bad - Season 1 (2008)

Damn, vad trist det är när man missat tåget på en tv-serie. Breaking bad är en sådan serie för mig. Många vänner har pratat sig varma om den genom åren men det har aldrig blivit av för mig att se underverket själv.

Jag började höra om serien förträfflighet från podden "Har du inte sett den?". Johan och Markus är än idag mycket övertygande om att jag måste se den. Så sent som på Midsommarafton för bara några dagar sedan fick jag veta var skåpet skulle stå då det gäller denna kult-serie.

Sen har jag, som den sucker för fina utgåvor jag är, gått och köpt alla säsonger på fina blu-ray boxar i steelbook-utförande. Och nu var det helt plötsligt dags. Jag har sett den första säsongen som bara består av sju avsnitt dessutom, så det gick i ett nafs.

Serien har en mycket långsam och lågintensiv första säsong. Huvudpersonen Walter White är smärtsamt passiv och undflyende. Man ser direkt vart de vill komma med den karaktären. Det har varit omöjligt att inte höra att serien är bra på karaktärsutveckling. Dessutom teasar de oss om en styggare Walter White redan mitt i säsongen då vi får se en flash forward till slutet av säsongen då han utför ett våldsdåd mot en knarkkung.

Jag gillar inte karaktären speciellt mycket. De beskriver honom som mycket intelligent och högpresterande inom sitt kompetensområde kemi, men han är ändå helt misslyckad känns det som. Han är också rejält korkad, eller trög i alla fall, inom lite mer handgripliga aspekter i att vara en blivande knarkkung.

Hans side kick Jesse Pinkman spelad av Aaron Paul är ännu jobbigare som karaktär. Han är korkad på de flesta sätten. Antar att han kanske är snäll innerst inne då han inte direkt kastar sig över uppgiften att ta död på en nemesis.

Favoriten är istället Walters svåger, DEA-agenten Hank, tätt följd av den gravida frun i huset, Skyler White. Jag trodde serien skulle ha mer svart humor, drypa av ironi eller kanske satir, men det lyser mestadels med sin frånvaro. De få lustiga scenerna berör Hank, Skyler och Walters coola son Walter Jr.

Trist att jag inte gillade de två huvudkaraktärerna, men vem vet, serien kanske utvecklas positivt alldeles snart? De två sista avsnitten av säsongen var bäst så det var lovande i alla fall. Dessutom älskar jag miljöerna från New Mexico så det är ett litet plus i kanten. Hej Anders!

Godkänt men inte så himlastormande som man kanske fått känslan av att det skulle vara...

Betyg: 2/5

The Expanse - Season 4 (2019)

The Expanse är en science fiction tv-serie som är precis tillräckligt bra för att jag ska fortsätta att titta. Den startade på kanalen Syfy, ägt av amerikanska NBC. Från och med denna säsong ligger serien på Amazon Prime. De släppte hela säsongen i en klump den 12:e december i vintras. Detta är inte en serie som är stor nog för att berättiga att "alla" pratar om den och då antar jag att de lika gärna kan släppa alla avsnitt samma dag, men för större serier föredrar jag absolut att de släpps ett avsnitt i veckan. Då kan poddare hinna med, fansen kan kommentera och diskutera avsnitten med alla i samma fas i tittandet. För att skapa en rejäl "buzz" runt en serie bör avsnitten absolut släppas en per vecka.

Denna säsong är fasligt ojämn. Men det är tillräckligt bra gjort för att jag ändå tittar vidare och är hyfsat underhållen. Säsongen är uppdelad i fyra delar som endast vagt hänger ihop med varandra. Den klart mest intressanta är den om Holden, Amos, Alex, Naomi och Miller nere på den outforskade planeten Ilus. Konflikten med den stroppige stridspitten är lite krystade men utforskningen av konstruktionerna som lämnats kvar av aliens var spännande och påminde lite om känslan i den första säsongen. Jag drog också flera paralleller till diverse filmer i Alien-serien.

Bobbis äventyr på Mars var hyfsat intressant och här fick jag en känsla av kriminalhistoria vilket också kanske blickade tillbaka på inledningen av S1 och Millers polisutredning.

Storyn om Drummer och Ashford ute vid ringen kändes däremot ganska intetsägande, och allt från Jorden om Chrisjen Avasaralas valkampanj var direkt tråkigt. Det hjälper inte att Shohreh Aghdashloo spelar över något fruktansvärt heller.

Så spridda skurar men serien har en tydlig feeling i alla fall. Såm åskådare dras jag in i världen och det är värt en hel del ändå.

Betyg: 3/5

Da 5 Bloods (2020)

Till att börja med kan jag tyvärr konstatera att jag var sanslöst uttråkad av denna film. Den är en timme för lång och det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Det är den huvudsakliga känslan jag tog med mig från denna film, och det är egentligen det enda man behöver veta i form av recension.

Samtidigt är jag nyfiken på varför den kändes så lång och tråkig. Spike Lee är en känd regissör och jag tror att han har kompetensen, men denna film är mycket dåligt gjord helt enkelt.

Redan under filmens "set-up" blir det rörigt. Filmen har en mycket enkel story men ändå var filmen fragmenterad, fylld av exposition och ändå obegriplig. Show don't tell! När en film som "The hangover" överglänser denna med ljusår i deras respektive "set-up" kan man börja bli lite orolig. Filmen är "convoluted" som de säger i Amerika.

Generellt sett är dialogen och skådespeleriet under all kritik. Jag fann mig själv sitta och jämför med amatörteater och det är inte en nivå jag hade väntat mig.

Däremot är ju filmen otroligt vältajmad med den våg av medvetande som spridit sig efter mordet på George Floyd och BLM-rörelsen. Spike Lee har likt Colin Kaepernick och många andra rest sina röster emot orättvisor och det är bra.

Men jag ger inte filmen ett "auto-pass" bara för att den genomsyras av det viktiga budskapet. Däremot kommer filmen för alltid ha en plats i filmhistorien för att den släpptes just i denna period i historien. Det är noterbart.

Filmen innehåller några bra scener, flera stycken till och med, men filmen är så lös i hullet att helhetsintrycket är mycket svagt. Tonaliteten är "all over the place", ibland allvarlig, ofta pompös, ibland försök till humor, ofta juvenilt övertydlig och allmänt rörig...

Karaktärerna i filmen är så poserande och filmen är så till bredden fylld med symboler att dessa element inte blir kryddor i en "äkta" berättelse, utan de blir det huvudsakliga innehållet. Och jag som gillar både salt och svartpeppar på min köttbit, gillar inte lika mycket att äta bara kryddorna utan huvudingrediensen... En väl berättad och tajt film på ämnet, med en lite mer rimlig nivå på symboler och budskap hade funkat bättre för mig.

Jag gillade Spikes val att visa de fyra huvudpersonerna med nuvarande ålder när vi såg "flash backs" till kriget. Kändes bättre än de där vaxkabinettsmonstren som dyker upp på duken när man kört föryngringsprocess på ansiktena i datorn...

Personligen tycker jag att Spike Lee lyckades väva ihop ett viktigt budskap med en bra berättad story bättre i hans "Blackkklansman" från 2018.

Betyg: svag 2/5

Vi låter andras röster bli hörda om denna film!
Jojjenito

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Jumanji: The Next Level (2019)

Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.

Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.

Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.

Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.

Betyg: 3/5