Helt plötsligt blev jag varse om att den underbara boken "News of the world" hade blivit film. Det gick fort. Boken kom ut 2016, jag läste den 2018 och nu är den redan här.
Paul Greengrass står för regin och han är mycket kapabel och antagligen ett bra val med tanke på innehållet i denna historia. Vi ser den gamle Tom Hanks i huvudrollen som Captain Kidd. Ett tag kände jag lite fatigue över Tom Hanks, men nu på gamla dagar börjar han bli superstabil på samma sätt som både Clintan och den gode Kevin Costner blev.
Av känd anledning är jag fokuserad på adaption från böckernas värld till film (eller tv-serie). Frågan blir aktuell för denna film. Jag bryr mig inte om alla scener blir identiska som jag "såg" dem i mitt huvud. Nope, alla scener blev inte identiska. Men det gör intet, det är känslan samt karaktärens känslomässiga resa som är avgörande för hur bra adaptionen blir. Och i detta fall lyckas Greengrass otroligt väl. Bokens två mest känslosamma scener behandlas superbt, en utspelas i början av historien och en i slutet.
Tom Hanks gör Captain Kidd jättebra. Hans ålder och därmed utsattheten för honom och Johanna har en mycket viktig del i historien, och Hanks lyckades väl med att spela en erfaren och kapabel men numera halvt nedbruten och i vissa lägen bräcklig man.
Men historien hade inte varit något alls utan Johanna. Hon spelas av nykomlingen Helena Zengel som gör ett starkt porträtt av den lilla flickan som blev föräldralös två gånger om. Johanna är ännu starkare i boken, men Zengel gör det ändå väldigt bra här i filmen. Det är i alla fall hennes skådespeleri som är det avgjort mest intressanta. Greengrass lyckas bra med att få fram mycket av det hon tänker.
För att vara en western är denna film av den långsamma sorten, tänk "Meek's cutoff" inte "The Wild Bunch". Istället tar "News of the world" fasta på den road trip som de två huvudpersonerna gör. Deras resor innebär mer än den rent fysiska; minnen, insikter, drömmar och förmågan att ta emot framtiden.
Mycket av berättelsen finner man i de två skådespelarnas ansikten, helt utan dialog. Detta är en poetisk film som man måste låta sig genomsyras av med öppna sinnen. Den funkar inte om åskådaren inte engagerar sig i huvudpersonerna. Känslorna är sorg, melankoli och saknad. Ingenting i denna film är speciellt coolt.
Filmen är lyriskt berättad även om det finns några riktigt spännande sekvenser. Filmen visar med nästan onödig tydlighet den extremt hårda och skoningslösa värld de nya territorierna var i slutet av 1860-talet. Usch, i en sådan värld ska ingen Johanna tvingas bli föräldralös. Det skär i mitt hjärta att tänka på att de flesta Johanna inte hade någon Captain Kidd...
Betyg: 5/5
Filmbloggaren och oraklet Jojjenito skriver om exakt samma film idag. Hoppa över och kolla om han fann samma saker som jag i filmen?
