Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

Me and Earl and the Dying Girl (2015)

Greg: Hot girls destroy your life. That's just a fact.

Me and Earl and the dying girl är en film jag varmt kan rekommendera. Vi får följa Greg som går sista året på high school. Han gör allt för att inte sticka ut. Han kör strategin att tillhöra alla och ingen av skolans alla grupperingar överleva skolans hårda klimat. Greg säger att high school "is like a mouth of a great demon". Han och kompisen Earl spenderar fritiden med att göra egna remakes på klassiska filmer (hilarious!). En dag får Greg reda på att granntjejen Rachel har fått leukemi och hans mor beordrar honom att söka upp henne och "hänga med henne lite". Sen får vi följa Greg and Earl and the dying girl... Och den obligatoriska snygga tjejen som trampar på Greg.

Denna film var helt underbar och gjorde mig varm inombords. Filmen är humoristisk, dramatisk, sorglig, svart, upprymd och fantastisk. Kan detta bli årets film på filmfestivalen? Ja kanske det. Den påminner mig lite om "50/50", en annan dramakomedi om en cancersjuk person som jag såg och hyllade på filmfestivalen 2011. Me and Earl... skulle kunna vara som den yngre och lite mer quirky systerfilmen till "50/50".

Filmen är regisserad av Alfonso Gomez-Rejon vilket är ett nytt namn för mig. Han har inte gjort så många filmer, men han har jobbat en del inom tv ser det ut som. Här visar han prov på en lekfullhet jag älskar. Även om han inte använder samma grepp som i kultklassikern Scott Pilgrim vs The world så påminner Me and Earl... om den filmen ändå. Det är lite samma feeling. I denna film bryts "the fourth wall", och animation används för att visa Gregs känslor.

Jag gillar alla i casten, och de yngre människorna gör bra ifrån sig. Det är mestadels nya ansikten även om Thomas Mann som spelar Greg också hade huvudrollen i Project X. Varken Earl eller Rachel (the dying girl) kände jag igen. Bäst i filmen är nog ändå Gregs välmenande mor spelad av veteranen Connie Britton. Jon Bernthal, känd som den jobbiga kompisen i The walking dead, dyker upp som relaxad lärare på skolan.

Det här är tredje filmen av fyra från festivalen där någon av huvudpersonerna går på high school. Filmer som handlar om unga människor i gränslandet mellan ungdom och vuxen ålder brukar kallas för "coming of age"-filmer. När de kommer inom sektionen American Independent betyder det allt som oftast också att filmen är "quirky" eller "whimsical". Jag har inga bra svenska ord för alla dessa saker. Att "bli vuxen", vara "knäpp" eller "nyckfull" är kanske direktöversättningar, men det är inte ord som beskriver det jag har i huvudet så det får bli de amerikanska begreppen.

Jag har kompisar i min närhet som hatar "coming of age" och om de dessutom är "quirky" så blir det etter värre för dem. Jag förstår inte varför de inte gillar genren eller varför jag älskar den. Båda reaktionerna verkar överdrivna! Ofta handlar dessa filmer om en mognadsprocess där karaktärerna lär sig något mer om livet. Personligen tror jag att den situationen är mycket mänsklig och inte bara berör oss människor när vi är i åldern "young adult". Jag tror att vi alla, oavsett vi erkänner det eller ej, hela livet igenom ställs inför nya känslomässiga situationer och utmaningar som vi kan växa genom.

Nu ger jag i alla fall Me and Earl and the dying girl fyra rakade huvuden av fem. En stark fyra är det, en sådan fyra som ofta ramlar över till en femma när filmen fått ligga och rumla runt ett tag i mitt huvud.

Betyg: 4/5

Me and Earl and the dying girl har svensk biopremiär den 11:e december. Men du kan redan se den imorgon på Filmfestivalen, samt också den 21:a och den 22:a november.