American Sniper (2014)

I slutet av filmen "The blind side" får man ser autentiska bilder bland annat från när Michael Oher blir vald i första rundan av NFL draften. Man får också se bilder av hela familjen Tuohy när de gläds tillsammans med Michael. Starka bilder! Dammigt i rummet. Filmer som bygger på verkliga händelser och människoöden, så kallade BOATS, är som bäst i två mycket specifika filmgenrer. Det är sportfilmer, som "The blind side" är, samt den ibland kontroversiella krigsfilmsgenren. Under eftertexterna till "American sniper" får vi se autentiska bilder och jag tycker att det är bra. Starka och känsloframkallande bilder! Jag hade varit med i dessa bilder om jag bott där borta i Dallas. Det kan jag lova.

Jag gick in till visningen av "American sniper" utan att veta något om handlingen. Jag hade sett en teaser som var fruktansvärt bra, spännande och lockande. Jag ville se filmen! Dagarna inför biobesöket bubblade det dock dåliga vibbar runt filmen. Jag uppfattade låga betyg i massmedier och på bloggar. Det obligatoriska USA-hatet visade sitt fula tryne. Det klagades på flaggviftande. Som vanligt alltså. Någon tolkade filmen som förhärligande av krigets fasor. Vad skulle jag tro? Min syn är att antagligen hade många av dessa belackare redan bestämt sig före de ens såg filmen. Jag tycker att man måste skilja på beslutsfattare och fotfolket. Det är helt ok att framföra kritik och hat mot de regeringar/presidenter som startar krig, men man måste också hedra de individer som krigar i vårt ställe. Deras historier kan vara nog så intressanta eller viktiga. Det betyder inte med automatik att man älskar krig bara för att man tycker att det är intressant med individers besvärliga läge i situationer som inte är normala.

Hur är då "American sniper" som film sedd med mina ögon? Nja, den är helt ok, inte jättebra men inte heller usel. Som film påminner den mig en hel del om "Argo" som gick och vann oscarn för bästa film för några år sedan. Jag tycker "American sniper" är snäppet bättre än "Argo". Båda är BOATS och båda är rent tekniskt kompetent genomförda. Men ingen av dem är så spännande som grundhistorierna borde ge utrymme för. Problemet med "American sniper" är att den är kronologiskt berättad och upphackad mellan hemma, på uppdrag i Irak, hemma igen, på updrag osv. Ingen av perspektiven tas hand om jättebra. Att Chris har problem med sig själv och familjen hanteras alldeles för lättvindigt och samma sak med hans deltagande i kriget. Det blir aldrig lika spännande som i filmer som "Black Hawk down" eller "Zero dark thirty". Så snart spänningen byggts upp är han hemma igen. Oharmoniskt. Jag hade hellre sett en fokusering på några färre situationer så att dessa kunde gås igenom mer på djupet. Nu täcker filmen in cirka 10 år, och då räknar jag inte flash backsen till Chris ungdom.

Tyvärr blev jag inte riktigt engagerad förrän just i slutet. Vissa scener och passager var starka, men däremellan var det partier som inte kändes lika bra. Scenen med telefonsamtalet med en gravid fru var stark. En av de sista scenerna från en folktom bar hemma i USA var en av filmens mest drabbande. Eftertexterna är tunga, då en liten textsträng på duken kastade mig ut över stupet och det var kaos i känslorna när eftertexterna började rulla. Ni som sett filmen vet varför.

Jag ger "American sniper" tre vattendelare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi avnjöt plusstolar och varsin prasslande godispåse. Bättre att vara prasselstörare än prasselstörd? Siktade han smått eller brett?

PS, satan vad bitig han blivit Bradley Cooper. Crazy.

Dear White People (2014)

Dear white people är Justin Simien's debutfilm. Simien är en ung amerikansk svart filmskapare. På ett F2F efter visningen berättade han lite om bakgrunden till filmen. Han ville göra en film om svarta karaktärer där de inte är ute på ena extremen, antingen överdrivet snälla eller offer alternativt slavar, utan bara helt normala folk. Han ville också göra film med en blandning av vita och svarta, då många filmer från Hollywood som har svarat huvudkaraktärer har svarta i alla roller ner till sista lilla statist. Det är inte riktigt realistiskt det heller nämligen..

Dear white people är en utmanande titel och samtidigt namnet på en radioshow på universitetsradion som en av filmens huvudkaraktärer har. Filmen utspelas på ett prestigefyllt universitet och drivet i filmen roterar runt problematiken med hur studenterna lottas ut till de olika studenthemmen. Filmens dramatiska crescendo nås när ett studenthem med mestadels vita studenter har ett Halloweenparty där alla ska komma utklädda som svarta... Simien har tryckt in precis allt han vill säga om livet på campus, om rasism (åt alla möjliga håll), om positiv och negativ särbehandling, om relationen mellan föräldrar och deras barn (förväntningarna!), om gay-frågan, om kärlek, besvikelser och skuld. Puh, det var till och med utmattande att skriva den meningen!

Filmen är rolig som attans i vissa delar, men tyvärr föll en del av skämten bort då jag inte förstod alla detaljer i vad som sas på grund av mycket slang och dialog i stökiga miljöer. Lustigt det där med att det ska vara så svårt att förstå vissa filmer som visas otextade. Både Whiplash och The dissapearance of Eleanor Rigby sågs också otextade med med dem hade jag ingen som helst problem. Efter visningen snackade jag och Jojje lite med regissören ute i Parks foajé och jag nämnde då att jag nog skulle se om den och då med subtitles och han skrattade och sa att det var samma kommentar han fått hemma i USA också. Det är tydligen inte bara jag som inte hängde med i all dialog.

Alla de dramatiska delarna förstod vi dock helt ok. Och det finns som sagt en hel del av den varan. Detta var en film som hade hög densitet av innehåll. Jag tycker att han skulle sparat på några av trådarna för senare filmer. Filmen hade vunnit på att varit lite enklare i sin handling så att han istället gett sig tid att utveckla karaktärerna och deras relationer mer. Vi fick till exmpel en skärva av problemet med en nedtryckande far som kräver akademiska framgångar i en två-tre scener. Det gjordes ju nästan en hel film på bara det enda ämnet i Döda poeters sällskap. Vi hade problemet med en gay svart journaliststuderande som försökte passa in. Han försökte hitta sin röst och var han var relevant. Också det kunde vara innehåll nog för en hel film.

Men som debutfilm var detta en mycket intressant film. Det fanns många bra partier, även om helheten blev lite rörig. Jag gillade speciellt två skådespelare som var nya för mig, de två huvudpersonerna; Tyler James Williams som Lionel och Tessa Thompson som Sam. Dessutom älskade jag att återse Kyle Gallner, ni vet Cassidy Casablancas från Veronica Mars.

Efter filmen hölls ett ganska långt F2F. Regissörens svar och berättelser om sin film var jätteintressanta. Den mycket nervösa tjejen som gjorde intervjun var dock helt misslyckad. Dels babblade hon på i jättelånga haranger om sig själv och hennes åsikter om filmen. Det är lite trist att Filmfestivalen inte sätter in mer erfarna intervjuare då ämnet och Simien var värd en bra intervju. En förvirrad intervjuare kan vara charmigt, men problemet denna gång var att Simien var bubbligt glad, humoristisk och allmänt uppåt (hans film hade ju mottagits bra) men tjejen fångade inte den vibben och pratade bara om rasism (samt sa the n-word i en bisats vilket till och med chockade mig) och lät allmänt allt för allvarlig i hela sin ton. Hon kom från en förening med svenska färgade skådespelare och hon ville så gärna berätta för sitt intervjuobjekt att det var lika illa i Sverige som i USA. Eller något sånt.

Vid det korta snacket efter filmen frågade jag Justin om han sett tv-serien Friday Night Lights då jag tycker att den serien på ett så bra sätt behandlar unga svarta i dagens samhälle. Han hade sett den och höll med. Det var lite kul. Han tyckte också att svarta presenterades bättre i tv-serier än i långfilm av idag rent generellt sett.

Jag gillade filmen men den kunde ha varit mycket bättre om han skalat ner ambitionerna och fokuserat på kärnan i handlingen. Som det blev nu ger jag Dear white people tre protester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Både jag och Johan S var lite sena till bion så när vi kom in hade Jojje och hans bror tagit platser till oss. Tack Jojje. När jag slog mig ner bredvid Jojje såg jag dock något stort. Tjejen framför mig hade på sig en toppluva! Jag anade genast oråd. Hon kunde väl inte ha tänkt sig...? Det är väl självklart att hon kommer ta av...? Nej, det är inte en bra idé att chansa här... Jag lutade mig fram och knackade henne på axeln och frågade om hon skulle ta av sig mössan och fick svaret: Nej. Jämmer och elände. Snabba beslut krävdes. Jag hoppade helt sonika upp och bytte plats, satte mig bortanför Johan S helt enkelt. Nu blev det en ledig stol mellan mig och Johan och Jojje och hans bror men det fick bli så. Senare kom en eftersläntrande tjej in och tog denna plats, trots att jag varnade henne om dålig sikt. Hon blev också förtvivlad och hon knackade också på tjejens axel och frågade henne om hon kunde ta av sig mössan och fick svaret: Nej. LOL. Vilka jävla maniacs som går på bio ibland!

Hoppa nu gärna över och läs Jojjenitos upplevelser av filmen och visningen. Hans revy finner du här. To "hårknuta" or not to "hårknuta", that is the question...

Jennifer's Body (2009)

Hell is a teenage girl.

Det är en djävul i barnet! Nja, Dani, men det är en djävul i cheerleadern i alla fall. "Jennifer's body" är skriven av Diablo Cody och producerad av Jason Reitman, teamet som gjorde "Juno". Båda filmerna har liknande modern dialog och samma ton. De är dock två helt skilda genres. "Juno" var en "coming of age" romantisk komedi med en stark tjej i huvudrollen. "Jennifer's body" är en blandning av Veronica Mars, Buffy the Vampire Slayer och vilken generisk "possessed by the devil"-skräckis som helst. I huvudrollen ser vi snärtan Megan Fox. Allt ovan gjorde att den var värt en titt.

Needy: Jennifer's evil.
Chip: I know.
Needy: No. I mean, she's actually evil. Not high school evil.

Om du gillade Robert Rodriguez film "From dusk till dawn" kommer du kanske gilla "Jenifer's body". Personligen är jag inte så speciellt förtjust i filmen. Det ska vara en horror-comedy? Då gjordes det bättre i "Zombieland" med Jesse Eisenberg.


Protagonisten i "Jennifer's body", den blonda nörden Needy spelas av Amanda Seyfried. Hon spelade Lilly Kane i Veronica Mars, och en av killarna som blir dödade av Jennifer spelas av Kyle Gallner som spelade Cassidy Casablancas i samma serie.

Efter första halvan av filmen var jag redo att stänga av. Och det gjorde jag. När jag såg klart filmen idag kunde jag konstatera att andra halvan var lite bättre. Eller var jag bättre idag? Filmen är inte helt värdelös måste jag nog ändå tillstå. Den har sina poänger. Megan Fox är kall och vacker. Inte fullt så sexig neddränkt i blod. Men emellanåt är hon fin. Hon påminner mig lite om Lila i Dexter, säsong 2. Någon annan som ser likheten? Kalla damer, båda.


Jennifer: It smells like Thai food in here. Have you guys been fucking?

Tillbaka till filmen vid handen, "Jennifer's body". Jag antar att Diablo Cody fyllt filmens handling och dialog med referenser och symbolik, och att filmen på något sätt kan ses i ett rosa skimmer. Jag orkar dock inte bena ut alla trådarna och nöjer mig med att se filmen "straight up".

Needy: Are you PMS'ing or something?
Jennifer: PMS isn't real Needy, it was invented by the boy-run media to make us seem like we're crazy.

"Jennifer's body" får två djävulsoffer av fem.

Betyg 2/5

Chastity: It's true. It's on the Wikipedia.