Barry Lyndon (1975)

Stanley Kubrick är en otroligt skicklig regissör då det gäller de tekniska aspekterna. Trots detta känner jag mig allt som oftast uttråkad av hans filmer. Barry Lyndon är den senaste av hans filmer som jag, trots bättre vetande, givit chansen. Som vanligt känns det som att det är en kapabel och teknisk briljant film som tyvärr inte berörde mig speciellt mycket.

Filmens styrkor är det fantastiska fotot, den tydliga känslan av den historiska eran, 1700-talet, samt filmens "art direction". Den är otroligt snygg och som tidsdokument är den oklanderlig. Filmens svagheter är att den är tråkig och väldigt lång. Den är nästan lika långsam som att titta på stillbilder. Ta mig tusan, filmen skulle kanske bli bättre om den bara var en bunt väl valda stillbilder. Se mina bilder i inlägget som bevis. Spektakulära bilder!



Det känns som att detta skulle kunna vara en BOATS. Vi får följa en persons öden under stora delar av hans vuxna liv. När jag läser på lite inser jag dock att filmen bygger på en roman om en fiktiv person. Påhittat alltså. Romanen verkar vara intressant då hela historien är beskriven ur huvudpersonens perspektiv och han är som berättare otillförlitlig. Läsaren måste själv avgöra hur mycket av berättelsen som man köper och hur mycket av berättelsen som är skarvningar av berättaren. Det låter som en fantastisk grund för att göra en lite ironisk och humoristisk film om denna patetiska huvudperson som är usel både moraliskt och i övrigt.

Men istället för att göra en film med glimten i ögat ger Kubrick oss en objektivt berättad historia. Det finns en berättarröst som berättar vad som händer då och då, och den rösten ska tas som en objektiv sanning. Den krydda som jag skulle kunnat lockas av väljs bort av Kubrick. Nu är filmen inte helt tom på humor, den första duellen var vederkvickande, men tonen i filmen är helt klart torr och seriös.



Vi får följa Redmond Harry spelad av Ryan O'Neal. Han är tämligen korkad, feg, moraliskt rutten, oärlig, en horkarl och sadist. Det finns inte en enda stund under filmens dryga tre timmar som jag känner sympati för Redmond, som senare tar namnet Barry Lyndon efter han gift sig med en rik änka och "piggy backat" på hennes adliga namn. Jag hade vissa förhoppningar på grund av att det var Ryan O'Neal som spelade huvudrollen då jag gillade honom mycket i Paper Moon. Tyvärr känns han totalt felcastad i filmen. Hans milda uttryck passar inte in på den vidriga man han spelar. Tänk hur mycket bättre det kunnat bli med en skådespelare som har en vassare kant och mer mörker i sitt skådespeleri som till exempel Hugo Weaving eller Sam Neill.



I övrigt ser vi en massa bra skådespelarprestationer vilket är helt förväntat eftersom det är Kubrick och "allt" är perfekt utfört. Tyvärr blir jag inte speciellt engagerad i någon karaktär i filmen. Den skådespelare som jag fann vagt underhållande var Leon Vitali i rollen som Lord Bullington. Han påminde mig lite om Alfie Allen i rollen som Theon Greyjoy i Game of Thrones.

Nej, denna typ av tråkiga episka storfilmer är inte min kopp av te (med vissa enstaka undantag). Jag är ändå glad att jag sett den, mest för att veta och inte behöva undra längre. Nu vet jag och därmed är det bra med det.

Jag ger Barry Lyndon två pistoldueller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Driver (1978)

The driver är från 1978 och den påminner OTROLIGT mycket om Drive från 2011. Det vill säga att Drive påminner om The driver helt enkelt. Set-uppen och huvudpersonens karaktärsdrag är mer eller mindre samma. Det handlar om en duktig "getaway driver" som jobbar för olika busar vid bankrån. Han kommer i slag med dåliga personer och så blir det rörigt. Han jagas av polisen också. Nicholas Winding Refn har lyckligtvis sagt att han var influerad av The driver tillsammans med flera andra filmer. Alrighty, det är helt ok att sno från andra filmer antar jag.

Vad har vi då på The driver? Jag valde att se den för att den är regisserad av Walter Hill som jag har fått för mig att jag gillar efter filmer som The warriors och Southern comfort. Dessutom spelar Ryan O'Neal huvudrollen och honom gillar man ju automatiskt efter hans insats i Paper moon. Till sist ser vi fransyskan Isabelle Adjani i den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i Luc Bessons Subway.

Filmen lever i hög grad på sin stämning. Det är en skön stämning. Ganska lugn, nästan en lite avmätt och distanserad stämning. Ingen karaktär i hela filmen är nämnd vid namn. De kallas bara för vad de är; The Driver, The Player, The Detective, The Connection osv. Det är givetvis gjort med en tanke. Detta är inte en film som fokuserar på någon av karaktärernas inre liv, detta är inte en karaktärsstudie. Istället är det stereotyper av typiska pjäser på brädet i en film som denna som vi får följa. Det skulle kunna vara intressant om Hill hade använt sig av förväntningar vi haft på stereotyperna och ställt allt på sitt huvud, men tyvärr utnyttjas inte detta knep och istället blir filmen ganska standard utan överraskningar med effekten att jag inte riktigt bryr mig. Det var antagligen inte så som det var tänkt. Den enda karaktären som vi får lära känna lite mer är kanske Bruce Derns polis The Detective. Han är lika svinig i denna film som han brukar vara (Nebraska). Sen hjälper det inte att han ser ut som Art Garfunkel på speed.

Filmen innehåller såklart några exalterande biljakter, som för övrigt förärats med extremt jobbig ljud från skrikiga däck. Den längsta av jakterna fungerade som en Madeleinekaka för mig. Jag kastades tillbaka till Vemdalsskalet anno 1978 och bilspelet i hotellets spelarkad som jag och Sverker spelade på den tiden. En mycket speciell känsla att kastas tillbaka i tiden mitt under filmen.

Trots att filmen inte bjöd på några överraskningar runt format eller karaktärer är den hyfsat spännande och underhållande i det den gör. Den är dock inget mer än vad den verkar vid första anblicken, men det duger helt ok denna gång.

Jag ger The driver tre bankrån av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Paper Moon (1973)

Addie Loggins: I want my two hundred dollars!

Det jag mest kände till om Paper Moon var att far och dotter Ryan och Tatum O'Neil spelar mot varandra i denna film. Tatum var 10 när hon spelade in filmen och hon än idag den yngsta skådespelaren som vunnit en oscar. Hon vann bästa kvinnliga biroll även om hon i mina ögon är huvudrollsinnehavare i filmen. Jag vet att en del av mina filmbloggsvänner har ett agg mot barn på film, men jag är helt neutral. Är de, barnen, dåliga ska de ha ris, är de bra ska de ha ros. Ett exempel för det förstnämnda är Hostage, det andra alternativet är In America. Ris respektive ros.

Addie: I want my 200 dollars!

Tatum O'Neill. Wow, hon är brutalt bra i denna film. Det är inte en barnskådespelarprestation hon gör, det är en skådespelarprestation punkt. Hon gör ta mig attans hela filmen. I de inledande minuterna är hon mycket passiv och jag undrar om hon verkligen är så bra som jag hört innan. Man vet ju aldrig med folks åsikter. Detta Decennierprojekt har ju dolt både fågel och fisk i sitt sköte. Långt från alla filmer är så bra som jag hoppats på, och filmvalen bygger ju på input från andra...

Men sedan kommer "I want my 200 dollars"-scenen och det är bara så djävla bra. Hon är stenhård.

Ryan O'Neill spelar Moses Pray, en småfifflare i amerikanska södern under tidigt 30-tal. Det är förbudstider och general depression. Vi möter honom när han oannonserad dyker upp på begravningen för en ung kvinna. På begravningen träffar han kvinnans nioåriga dotter Addie, spelade av Tatum O'Neill. Det framgår att Moses haft ett förhållande med Addies mamma och både flickan och vi i publiken undrar om han kan vara henne far. Hon har ju hans kind! Moses går motvilligt med på att köra Addie till hennes moster som bor i en annan delstat. Addie frågar gång efter annan om Moses är hennes far.

Moses Pray: I know a woman who looks like a bullfrog but that don't mean she's the damn thing's mother.

Filmen är otroligt bra! Den är rolig, jag skrattade högt fast tyst flera gånger då jag såg filmen på tåget ner till Malmö. Den är dramatisk och spännande i partier. Men framför allt är den inte så lite känslosam utan att bli smörig eller kletig. En solklar favorit bland sjuttiotalsfilmerna i detta projekt.

Det är framför allt dynamiken mellan Ryan och Tatum som är filmens behållning. Ryans Moses är den vuxne och han tror för det mesta att han bestämmer, men inte enligt Addie. Nej, det är hon som styr det mesta av den oväntade duons framfart i småbyarna. Moses kör småskaliga bedrägerier. Han har en favorit där han besöker hem där mannen i huset nyligen dött (han läser lokaltidningarnas dödsannonser). Framme hos änkan berättar han att maken har beställt en bibel med hennes namn ingraverat och att den döde maken beställt "the deluxe edition". Änkorna blir så glada att de gärna betalar 8 dollars. Detta är en ganska trevlig scam. Vid sidan av att han blåser änkan på lite pengar så får hon faktiskt ett snällt minne från sin döde man vare sig han ville det eller ej.

Moses Pray: I got scruples too, you know. You know what that is? Scruples?
Addie Loggins: No, I don't know what it is, but if you got 'em, it's a sure bet they belong to somebody else!

Addie rör dock om i grytan. Hon visar upp stora skills inom hustleriet (ärvda?). Med Addie som innovatör men också ofta som rekvisita drar duon in en massa mer pengar. Men med mer pengar kommer större affärer och större risker. Och givetvis kan inte allt gå bra. Filmen är som sagt spännande mot slutet. Det är lite svårt att gissa under filmens gång hur det skulle sluta och jag var på helspänn framåt slutet.

"The 20 dollars bill" scam.

Peter Bogdanovic har lyckats bra med regin. Filmen har ett härligt flow. Den sackar kanske lite i mitten när Addie konspirerar mot Moses nya "flickvän", men alla scener där Moses och Addie är ensamma är guld värt. Miljöerna är klanderfria och feelingen för tidseran är perfekt. Även om filmen utspelas under depressionen handlar den inte om depressionen specifikt. Denna historia skulle kunna utspelas under 40- eller 50-talen utan problem. Jag har ingen speciellt förutfattad mening om filmer som utspelar sig under depressionen, om någon kan jag kanske vara vagt skeptiskt till dem, men denna var ett lyckopiller. Lycko? Ja, då menar jag för att det är en så underbar FILM, även om handlingen i sig också är häli.

Fripp funderar: Varför filmen heter Paper moon har jag ingen aning. Filmplanschen är från en scen i filmen, men Moses och Addie tog aldrig fotot ihop. Addies besvikelse gjorde den till en av filmens sorgligaste scener. Jag har inte läst på om filmen på nätet, finns säkert svar där ute någonstans.

Jag ger Paper Moon fyra obesvarade frågor av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Läs också Roger Ebert text om Paper Moon.