Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

MASH (1970)

Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5 

The Long Goodbye (1973)

Philip Marlowe: That's OK with me.

Ja herrejösses vilken skön film noir Robert Altman och Elliot Gould har skapat. Jag har tidigare haft lite svårt för klassiska film noir men denna skruvade variant av genren med en anti-hjälte i Elliot Goulds tolkning av karaktären Philip Marlowe var min grej.

Filmen bygger på Raymond Chandlers bok med samma namn och alla ingredienser finns där; mord, en bag full med pengar, en "femme fatale" och både en och två olycklig män som hamnar i hennes nät genom lömska intriger.

Redan från den lovligt sköna inledningsscenen då Marlowe vaknar mitt i natten av att katten är hungrig sätts en härlig feeling i filmen. Elliot Gould spelar karaktären på pappret rätt men ändå är han minde burdus eller "manlig" än vad jag tror att Marlowe i annan skådespelares gestaltning hade varit. Kattscenen är i alla fall underbar. Marlowe försöker med den mat han har hemma, men katten nekar. Mitt i natten får han åka ut för att köpa kattmaten men han hittar bara andra märken. Då försöker han lura katten genom att flytta över kattmaten från den nyinköpta burken till en gammal tom bur av rätt sort. Sen sätter han på locket och visar katten att det är rätt mat, men till slut genomskådas han av katten och den drar ut genom dörren med en förnärmad min.

Marlowes grannar är också en stor munterhet i filmen. Något slags flower power-kvinnokollektiv som glider omkring barbröstade i mycket lediga kläder. De sysslar med yoga, bakning av hash brownies och festande. Oklart vad de sysslar med och vad de gör i filmen förutom den kvinnliga fägringen.

Filmens mysterium är helt ok men långt från det jag tar med mig från denna film. Istället myser jag ikapp med Elliot Gould och hans makliga väg fram mot sanningen om vad som hände natten när han själv var ute och köpte kattmat.

Filmen befolkas av några lustiga birollskaraktärer. Dels har vi den danska skådespelerskan med det ståtliga namnet Nina van Pallandt som Eileen Wade. Hennes make Roger spelas av giganten Sterling Hayden. Henry Gibson, känd från Wedding crashers, spelar den sliskige doktorn.

Jag tror bestämt att jag har gillat alla Robert Altman-filmer jag sett mer eller mindre. Någon sa att han var ojämn. I så fall menas det kanske att ojämn betyder alltid bra? Min favorit från regissören är The Player, tätt följd av Short cuts. The long goodbye kommer inte upp i de filmernas nivåer men den är helt klart värd att ses.

Jag ger The long goodbye fyra (fast det var bara två i bild) juckande hundar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Omtitt, april 2023: i samband med Shinypodden säsong 13: Bröderna Coen såg jag om filmen. Den är fortfarande superskön och betyget kvarstår på en stabil 4:a. Lyssna på avsnittet när jag och Carl snackar om filmen (tillsammans med The Big Lebowski samt Confess, Fletch).

Muskulös... Undrar om han kan vara nåt?

Ruby Sparks (2012)

Harry: Women are different up close. I love Susie... But she's a weirdo. Sometimes, she's mean as fuck for no reason... She's a person.

Den tionde filmen i planeringslistan var den intressanta amerikanska independent-filmen Ruby Sparks. Jag frågade efter filmen vad Vanessa tyckte om den och hon sa att den började bra men att den blev "bara gullig" i slutet. Hon har en poäng där. Den är väldigt bra i början och filmen tappar mot slutet. Jag vet däremot inte om jag kan sträcka mig till "bara gullig", jag tycker till och med att filmen är otroligt intressant under andra halvan, men det är något som gjorde att jag ändå inte hyllar den fullt ut.

Paul Dano spelar den 26-årige författaren Calvin. Han är något av en kändis då hans debutroman är älskad av otaliga fans, men han kämpar med den andra boken. Han har skrivkramp helt enkelt. Dessutom är han deprimerad över en flickvän som dumpat honom och han visar upp tydliga antisociala tendenser. Hans psykolog föreslår att han ska skriva om sin drömtjej. Sagt och gjort, Calvin skriver om Ruby. Och så finns hon helt plötsligt. Hon är dessutom hans sambo och precis så härligt sprallig som han hade fantiserat ihop. Calvin blir mycket skärrad när han upptäcker en främmande kvinna i sin lägenhet.

Zoe Kazan spelar denna den senaste versionen av en manic pixie dream girl - Ruby Sparks. Zoe har också skrivit manus till filmen. Hon är helt ok inom båda yrkena, bra men inte jättebra. Paul Dano känd från Little miss Sunshine och eposet There will be blood spelar den kärlekskranke Calvin. Jag ogillade honom redan innan jag förstod att jag ogillar honom. Här passar hans mesiga stil ganska bra in, men jag kan knappast säga att jag njuter av att se honom på den vita duken.

Filmen påminner givetvis rejält mycket om Marc Fortser's Stranger than fiction med Will Ferrell, Maggie Gyllenhaal och Emma Thompson. Det är dock en mycket bättre film. Båda filmerna handlar om en författare som skriver en karaktär som kommer till liv. Författaren styr karaktärens liv i verkligheten. Skillnaden mellan historierna är att Emma Thompsons författare inte vet om att hennes karaktär lever medan Calvin i Ruby Sparks vet om att hon finns, och styr henne efter behag med sin skrivmaskin. Skillnaden mellan filmerna är att både idén och kärlekshistorien i Stranger than fiction vida överglänser idén och kärlekshistorien i Ruby Sparks.

Det intressanta med filmen Ruby Sparks är det filosofiska, ja allmänt mänskliga, problem Calvin ställs inför. Vill jag leva med en person som älskar mig därför hon måste, hon kan inte inte älska mig? Vad är värdet av den fria viljan hos en partner? Dessa frågor berörs lite lätt i filmen. Tyvärr berörs de för lite och delvis som komisk effekt. Frågeställningen var värd så mycket mer.

Jag måste dock ge en extra stjärna åt flera av birollsinnehavarna. Annette Bening och Antonio Banderas är suveräna i rollerna som Calvins mor och styvfar. Mycket underhållande. Chris Messina som spelar Calvins bror Harry är också bra. Samt Steve Coogan, såklart.

Efter att jag låtit filmen sjunka in har jag kommit fram till ett betyg. Jag ger Ruby Sparks tre omöjliga förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Calvin gömmer sig för sin oväntade sambo