Visar inlägg med etikett John Hillerman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Hillerman. Visa alla inlägg

tisdag 23 september 2014

High Plains Drifter (1973)



Sarah Belding: They say the dead don't rest without a marker of some kind.

En av de filmer jag blev mest bestört över när vi behandlade sextiotalet var ju spagettiwesterneposet Once upon a time in the West. Jag klarade inte av Sergio Leones besynnerliga trixande med dubbat ljud och absurda scener. En del ser den som filmkonst jag såg den bara som konstig. Kvar i mig ruvade en fråga om alla gamla westerns jag sett från eran, de med Clintan i huvudrollen, på samma sätt var obra. Jag var tvungen att ta reda på det. Därför adderade jag sent Mannen med oxpiskan eller som den heter i original High plains drifter till mitt sjuttiotal. Jag tror dessutom att jag inte sett hela filmen förr så det passade extra bra in att se den på riktigt nu. En av mina filmbuddies, den store Frans, är ju en lika stor älskare av Clintan som gudabenådad kock, rekommenderar den hårt.


Jag kände till historien. Clintan spelar The stranger som en dag dyker upp i en stad med en mörk hemlighet. Stadens innvånare har några år tidigare indirekt deltagit i det bestialiska mordet på stadens unge sheriff. De tre mördarna blev senare förrådda av stadens ledare och kastade i fängelset. När The Stranger rider in i staden ska de tra våldsmännen snart släppas fria från fängelset. Temat i filmen är hämnd och The Stranger får sin hämnd på både våldsmän och staden med dess innvånare.


Detta är en maffig western som är mycket bra. Clintan spelar huvudrollen men han har också regisserat. Även om en del av bildspråket är influerat av mästaren Sergio Leone har Clintan mycket färre irriterande hyss för sig. Filmen har ett långsamt men stadigt tempo. Den ger tid åt händelserna att utvecklas. Detta är klart annorlunda jämfört hur man gör film idag då allt ska pressas ihop och man ofta stressar sig igenom en handling. I denna film är handlingen simpel. Det handlar bara om hämnd, inget annat. Men den blir så mycket bättre av detta.



Clint Eastwood är mycket bra i rollen. Hans minspel är underbart och han har en klcokren tajming. Filmens comic releif står den lille dvärgen Mordecai för, spelad av Billy Curtis. De flesta övriga invånare i staden är sliskiga på ett eller annat sätt där alla är mer eller mindre falska, egositsika och framför allt fega. Filmens två skurkgäng är generiska svettiga revolvermän som tar för sig av guld och annat som kommer i deras väg. Våldsmännen som mördade den unge sherfffen Duncan skulle kunna vara förebilder för bröderna Dalton i Lucky Luke, En lång och lätt korkad broder finns där till och med. Gängets ledare Stacey Bridges ska vara extra elak. Skådespelaren Geoffrey Lewis klarar kanske kanske inte riktigt av att sälja den grymhet som rollen kräver men det är en minor comment.



Filmen har en kontroversiella scen där Clintans Stranger med mer eller mindre tvång tvingar sig på en av stadens kvinnor. Tidigt i filmen retar den opportunistiska Callie Travers främlingen tills han tar saken i egna händer och sätter på henne inne i ett stall. Scenen spelas lite oklart med avseende på vad hennes agenda egentligen är, men senare i filmen försöker hon få de övriga i staden att vända sig mot honom på grund av att han våldtagit henne. Hon får inget gehör, de övriga i stan rycker bara på axlarna, både av rädsla för främlingen men också för att de inte bryr sig om henne. Senare visar det sig att hon hoppar mellan de män som har mest makt i stan. Hon blir till och med genast Staceys flcikvän så snart han dyker upp i stan igen.


Jag kan inte riktigt avgöra vad syftet med denna sekvens var. Dels visar den tydligt att främlingen vill hämnas på alla och envar i staden. Han förför också en av stadens mäktigaste mäns fruar senare i filmen vilket också verkar ingå i hämndplanen. En annan vinkel kan vara att Callie eftersom hon framställs som en opportunistisk lycksökerska fick vad hon var värd, och då blir det ju lite problematiskt. Ja, det var sannerligen en annan tid, både när filmens spelades in och framför allt den tid då filmens handling utspelas.

Jag kan med glädje och stolthet rapportera att jag gillade denna film skarpt. Jag har inte helt tappat det!

High plains drifter får fyra helveten av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var det Higgins från Magnum P.I. som man såg skymta till som stadens stövelmakare? Tror visst det.


söndag 7 september 2014

Paper Moon (1973)



Addie Loggins: I want my two hundred dollars!

Det jag mest kände till om Paper Moon var att far och dotter Ryan och Tatum O'Neil spelar mot varandra i denna film. Tatum var 10 när hon spelade in filmen och hon än idag den yngsta skådespelaren som vunnit en oscar. Hon vann bästa kvinnliga biroll även om hon i mina ögon är huvudrollsinnehavare i filmen. Jag vet att en del av mina filmbloggsvänner har ett agg mot barn på film, men jag är helt neutral. Är de, barnen, dåliga ska de ha ris, är de bra ska de ha ros. Ett exempel för det förstnämnda är Hostage, det andra alternativet är In America. Ris respektive ros.

Addie: I want my 200 dollars!

Tatum O'Neill. Wow, hon är brutalt bra i denna film. Det är inte en barnskådespelarprestation hon gör, det är en skådespelarprestation punkt. Hon gör ta mig attans hela filmen. I de inledande minuterna är hon mycket passiv och jag undrar om hon verkligen är så bra som jag hört innan. Man vet ju aldrig med folks åsikter. Detta Decennierprojekt har ju dolt både fågel och fisk i sitt sköte. Långt från alla filmer är så bra som jag hoppats på, och filmvalen bygger ju på input från andra...

Men sedan kommer "I want my 200 dollars"-scenen och det är bara så djävla bra. Hon är stenhård.


Ryan O'Neill spelar Moses Pray, en småfifflare i amerikanska södern under tidigt 30-tal. Det är förbudstider och general depression. Vi möter honom när han oannonserad dyker upp på begravningen för en ung kvinna. På begravningen träffar han kvinnans nioåriga dotter Addie, spelade av Tatum O'Neill. Det framgår att Moses haft ett förhållande med Addies mamma och både flickan och vi i publiken undrar om han kan vara henne far. Hon har ju hans kind! Moses går motvilligt med på att köra Addie till hennes moster som bor i en annan delstat. Addie frågar gång efter annan om Moses är hennes far.

Moses Pray: I know a woman who looks like a bullfrog but that don't mean she's the damn thing's mother.


Filmen är otroligt bra! Den är rolig, jag skrattade högt fast tyst flera gånger då jag såg filmen på tåget ner till Malmö. Den är dramatisk och spännande i partier. Men framför allt är den inte så lite känslosam utan att bli smörig eller kletig. En solklar favorit bland sjuttiotalsfilmerna i detta projekt.

Det är framför allt dynamiken mellan Ryan och Tatum som är filmens behållning. Ryans Moses är den vuxne och han tror för det mesta att han bestämmer, men inte enligt Addie. Nej, det är hon som styr det mesta av den oväntade duons framfart i småbyarna. Moses kör småskaliga bedrägerier. Han har en favorit där han besöker hem där mannen i huset nyligen dött (han läser lokaltidningarnas dödsannonser). Framme hos änkan berättar han att maken har beställt en bibel med hennes namn ingraverat och att den döde maken beställt "the deluxe edition". Änkorna blir så glada att de gärna betalar 8 dollars. Detta är en ganska trevlig scam. Vid sidan av att han blåser änkan på lite pengar så får hon faktiskt ett snällt minne från sin döde man vare sig han ville det eller ej.

Moses Pray: I got scruples too, you know. You know what that is? Scruples?
Addie Loggins: No, I don't know what it is, but if you got 'em, it's a sure bet they belong to somebody else!


Addie rör dock om i grytan. Hon visar upp stora skills inom hustleriet (ärvda?). Med Addie som innovatör men också ofta som rekvisita drar duon in en massa mer pengar. Men med mer pengar kommer större affärer och större risker. Och givetvis kan inte allt gå bra. Filmen är som sagt spännande mot slutet. Det är lite svårt att gissa under filmens gång hur det skulle sluta och jag var på helspänn framåt slutet.

"The 20 dollars bill" scam.

Peter Bogdanovic har lyckats bra med regin. Filmen har ett härligt flow. Den sackar kanske lite i mitten när Addie konspirerar mot Moses nya "flickvän", men alla scener där Moses och Addie är ensamma är guld värt. Miljöerna är klanderfria och feelingen för tidseran är perfekt. Även om filmen utspelas under depressionen handlar den inte om depressionen specifikt. Denna historia skulle kunna utspelas under 40- eller 50-talen utan problem. Jag har ingen speciellt förutfattad mening om filmer som utspelar sig under depressionen, om någon kan jag kanske vara vagt skeptiskt till dem, men denna var ett lyckopiller. Lycko? Ja, då menar jag för att det är en så underbar FILM, även om handlingen i sig också är häli.

Fripp funderar: Varför filmen heter Paper moon har jag ingen aning. Filmplanschen är från en scen i filmen, men Moses och Addie tog aldrig fotot ihop. Addies besvikelse gjorde den till en av filmens sorgligaste scener. Jag har inte läst på om filmen på nätet, finns säkert svar där ute någonstans.



Jag ger Paper Moon fyra obesvarade frågor av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Läs också Roger Ebert text om Paper Moon.