A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Persona (1966)

Jag hade besök av en gammal god vän och efter middagen blev det film, en sextiotals film  som kommer senare på bloggen. Efter avnjuten film hamnade vi en mycket intressant konversation om betygen och närmare bestämt relativa betyg kontra absoluta betyg. Japp, min gode vän är också teknisk fysiker och intresserad av matematiken i betygssystemet. Jag vidhåller att ambitionen är att ha absoluta betyg, men visst kan jag som operfekt människa låta mig påverkas av filmer jag sett. Här vill jag påminna er om min sneda betygsskala där den gamla skolans trea ligger över tvåan i min skala bara för att ge utrymme för att kunna differentiera mellan de bra filmerna. Samtidigt är det lurigt eftersom tycke och smak också rör på sig. St Elmo's fire som jag och Steffo pratade om häromveckan, den var bra då, men hur står den sig nu?

Nåväl, i min konversation med Per förtydligade jag att femmorna i mitt betygssystem är vikt åt de personliga favoriterna, de filmer som jag känner i magen är "Henke-filmer". Det ska ganska mycket till för att en film ska få femma efter första titten. Det är långt från unikt, men många filmer som får en stark fyra är kandidater att uppgraderas vid senare tillfälle efter de setts om. Men ibland kommer man över filmer som trots att de inte passar in i den gängse bilden över hur en femma ska va ändå slår sig in där.

Persona. Jag blev mycket fascinerad av filmen och ser den som ett mäterverk samtidigt som jag inte blev underhållen på ett sätt som jag ofta blir av de filmer jag ger ett högsta betyg. Om du inte sett Persona kommer kanske följande text inte ge så mycket och framför allt vara mycket spoilerrik. Läs vidare efter eget omdöme.

Jag såg Persona under perfekta förhållanden en söndagsmorgon. Jag hade vaknat med en dundrande huvudvärk och efter ett mycket irriterande telefonsamtal var jag på ett rasande risigt humör. Perfekt för den svenska svårmodens fader Bergman. Bibbi Andersson spelar sjuksköterskan Alma som tar hans om den kända skådespelerskan Elisabet Vogler, spelad av den mästerliga Liv Ullman. De två kvinnorna spenderar en sommar i en sommarstuga vid havet. Vågar man gissa att det är på Bergmans Gotland?

Elisabet har gått in i väggen eller något. Hennes symptom är att hon slutat prata. Hon nickar och skakar på huvudet så helt avstängd är hon inte. Alma pratar för dem båda då hon antagligen känner sig "tvingad" att prata, ni vet hur tryckande det kan bli när det är tyst mellan två personer. Alma pratar och pratar, vilket leder till mer och mer personliga utläggningar.

Alma berättar om sina svagheter i form av dåligt självförtroende och inre demoner (det är ju ändå en Bergman-film!). Hon anser sig inte räcka till som sjuksköterska, hon är osäker på sig själv som mor, hon brottas med tanken att hon inte älskar den man hon ska gifta sig med och hon berättar lustfyllt om ett gruppsex hon varit med om på stranden.

Mäktig film! Det verkar som att folk ser handlingen som ett mysterium. Jag surfade lite på internet efter titten. För mig är det helt självklart vad filmen går ut på. Visst, jag kanske har fel, men precis som i forskning inom teoretisk fysik är det så att ser man en enkel lösning på det man studerar då är det allt som oftast den sanna lösningen... Jag ser en enkel förklaring av filmens händelser och idé. Då är det antagligen så.

Det är klart att Alma är Elisabets persona. De är samma person och Alma är där för att synliggöra Elisabets inre monolog för oss åskådare. I slutet av filmen smälter Bergman till och med samman deras ansikten. En annan scen är tillsammans med en man och båda kvinnorna är med i bild men den spelas som att det är en scen mellan man och hustru, endast två personer.

Det är Alma som ifrågasätter sig själv, sitt liv, sina val och sina svagheter. En intressant scen är när Alma blir så arg att hon nästan häller en kastrull med kokande vatten över Elisabet. Hur långt i kampen mot de inre demonerna har du kommit om din inre persona nästan vill ta livet av dig? Tunga saker. Elisabet skriker till och visar med ett av de få orden att hennes gräns är nådd. Hon tar ställning på ett sätt där som verkar ganska sunt.

Båda skådespelerskorna är otroligt bra. Bibbi Andersson med all dialog (monolog) vilket måste vara mycket svårt. Hon känns aldrig falsk eller teatralisk för en sekund. Encroyable. Och sedan Liv Ullman som bara har sin kropp och ansiktsuttryck att tillgå. En ännu större bedrift skulle jag vilja påstå. Magnifique.

Nåväl, denna Bergman-film var en fröjd för hjärnan. Jag känner inte att jag älskar den med magen som jag ofta gör med mina "femmor", nu är det mer intellektet som stimulerats. Men detta är en älskvärd film, en prestation av stora mått.

Jag ger Persona fem livskriser av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Roger Ebert har skrivit om filmen och han har en mycket vacker beskrivning av den svenska sommarnatten: In a Swedish summer, night is a finger drawn by twilight between one day and the next, and soft pale light floods the room. 


Imorgon kommer ännu en svensk film, i en sambloggning med Fiffi.

Christian har idag tagit sig an en annan legendarisk regissör.