The Last Picture Show (1971)

Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.



Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...



Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.

I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...

Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?

Paper Moon (1973)

Addie Loggins: I want my two hundred dollars!

Det jag mest kände till om Paper Moon var att far och dotter Ryan och Tatum O'Neil spelar mot varandra i denna film. Tatum var 10 när hon spelade in filmen och hon än idag den yngsta skådespelaren som vunnit en oscar. Hon vann bästa kvinnliga biroll även om hon i mina ögon är huvudrollsinnehavare i filmen. Jag vet att en del av mina filmbloggsvänner har ett agg mot barn på film, men jag är helt neutral. Är de, barnen, dåliga ska de ha ris, är de bra ska de ha ros. Ett exempel för det förstnämnda är Hostage, det andra alternativet är In America. Ris respektive ros.

Addie: I want my 200 dollars!

Tatum O'Neill. Wow, hon är brutalt bra i denna film. Det är inte en barnskådespelarprestation hon gör, det är en skådespelarprestation punkt. Hon gör ta mig attans hela filmen. I de inledande minuterna är hon mycket passiv och jag undrar om hon verkligen är så bra som jag hört innan. Man vet ju aldrig med folks åsikter. Detta Decennierprojekt har ju dolt både fågel och fisk i sitt sköte. Långt från alla filmer är så bra som jag hoppats på, och filmvalen bygger ju på input från andra...

Men sedan kommer "I want my 200 dollars"-scenen och det är bara så djävla bra. Hon är stenhård.

Ryan O'Neill spelar Moses Pray, en småfifflare i amerikanska södern under tidigt 30-tal. Det är förbudstider och general depression. Vi möter honom när han oannonserad dyker upp på begravningen för en ung kvinna. På begravningen träffar han kvinnans nioåriga dotter Addie, spelade av Tatum O'Neill. Det framgår att Moses haft ett förhållande med Addies mamma och både flickan och vi i publiken undrar om han kan vara henne far. Hon har ju hans kind! Moses går motvilligt med på att köra Addie till hennes moster som bor i en annan delstat. Addie frågar gång efter annan om Moses är hennes far.

Moses Pray: I know a woman who looks like a bullfrog but that don't mean she's the damn thing's mother.

Filmen är otroligt bra! Den är rolig, jag skrattade högt fast tyst flera gånger då jag såg filmen på tåget ner till Malmö. Den är dramatisk och spännande i partier. Men framför allt är den inte så lite känslosam utan att bli smörig eller kletig. En solklar favorit bland sjuttiotalsfilmerna i detta projekt.

Det är framför allt dynamiken mellan Ryan och Tatum som är filmens behållning. Ryans Moses är den vuxne och han tror för det mesta att han bestämmer, men inte enligt Addie. Nej, det är hon som styr det mesta av den oväntade duons framfart i småbyarna. Moses kör småskaliga bedrägerier. Han har en favorit där han besöker hem där mannen i huset nyligen dött (han läser lokaltidningarnas dödsannonser). Framme hos änkan berättar han att maken har beställt en bibel med hennes namn ingraverat och att den döde maken beställt "the deluxe edition". Änkorna blir så glada att de gärna betalar 8 dollars. Detta är en ganska trevlig scam. Vid sidan av att han blåser änkan på lite pengar så får hon faktiskt ett snällt minne från sin döde man vare sig han ville det eller ej.

Moses Pray: I got scruples too, you know. You know what that is? Scruples?
Addie Loggins: No, I don't know what it is, but if you got 'em, it's a sure bet they belong to somebody else!

Addie rör dock om i grytan. Hon visar upp stora skills inom hustleriet (ärvda?). Med Addie som innovatör men också ofta som rekvisita drar duon in en massa mer pengar. Men med mer pengar kommer större affärer och större risker. Och givetvis kan inte allt gå bra. Filmen är som sagt spännande mot slutet. Det är lite svårt att gissa under filmens gång hur det skulle sluta och jag var på helspänn framåt slutet.

"The 20 dollars bill" scam.

Peter Bogdanovic har lyckats bra med regin. Filmen har ett härligt flow. Den sackar kanske lite i mitten när Addie konspirerar mot Moses nya "flickvän", men alla scener där Moses och Addie är ensamma är guld värt. Miljöerna är klanderfria och feelingen för tidseran är perfekt. Även om filmen utspelas under depressionen handlar den inte om depressionen specifikt. Denna historia skulle kunna utspelas under 40- eller 50-talen utan problem. Jag har ingen speciellt förutfattad mening om filmer som utspelar sig under depressionen, om någon kan jag kanske vara vagt skeptiskt till dem, men denna var ett lyckopiller. Lycko? Ja, då menar jag för att det är en så underbar FILM, även om handlingen i sig också är häli.

Fripp funderar: Varför filmen heter Paper moon har jag ingen aning. Filmplanschen är från en scen i filmen, men Moses och Addie tog aldrig fotot ihop. Addies besvikelse gjorde den till en av filmens sorgligaste scener. Jag har inte läst på om filmen på nätet, finns säkert svar där ute någonstans.

Jag ger Paper Moon fyra obesvarade frågor av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Läs också Roger Ebert text om Paper Moon.