Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Re-Watch: A Fistful of Dollars (1964)

Precis som med Jakten på den försvunna skatten är det svårt att skilja på vad jag tycker om denna film idag, och vad jag tyckte om den förr i tiden. Vad är åsikter och vad är minnen om svunna tiders åsikter? Jag har haft starka känslor om filmen och det är en ikonisk film.

Jag älskar inledningen med dess mystik och nästan dialoglösa berättande. Det är lite en stumfilm eller kanske en operett där musiken sätter tonen och stämningen. Clintan är fantastisk som Joe, mannen utan namn.

Filmen avslutas också mycket starkt med en uppgörelse med the bad hombres som inte går av för hackor. Joes beslut att beklä sig med en järnbit och satsa alla sina kort på att Ramón ska fortsätta in absurdum att sikta på hjärtat är som taget ur en serietidning, och det känns mycket passande i denna film.

Några partier i mitten är inte lika magiska. Leone spenderar allt för mycket fokus på att förklara detaljer i handlingen som är helt oväsentliga. Handlingen i filmen är och ska vara enkel. Två skurkarna och så Clintan däremellan som den vite riddaren som kommit för att rädda Marisol och övriga bybor från deras plågoandar.

Clintan levererar enligt plan efter en obligatorisk holmgång där hans kropp och vackra ansikte slås i spillror. Men det är först efter att ha vandrat i skuggorna i dödens dal som han åter stiger upp och levererar sin och de arma bybornas förlösning.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när jag, Frasse och Joel diskuterar filmen.