Re-Watch: The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok. 

Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.

Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.

Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".

Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.

Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.

Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.

Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Den gode, den onde, den fule är både bra och dålig. Mestadels är den bra, dess inledande 30 minuter är riktigt bra och hela sista timmen är väldigt bra. Men damn vad lång den är. En hel långfilm gömmer sig mellan den inledande första halvtimmen och den avslutande timmen. Sergio Leone verkar ha varit förtjust i långa filmer. Själv blir jag lätt uttråkad under delar som känns som transportsträckor. Totalintrycket är således lite splittrat.

Men låt oss fokusera på det positiva. Inledningen är som sagt stark med dess introduktion av de tre huvudkaraktärerna. Filmmusiken är magisk och kanske den mest ikoniska filmmusiken som finns efter musiken från Gudfadern. Med små medel och långa långsamma scener lär vi oss om karaktärerna. Eller lär oss och lär oss... Den onde är bara ond och den fule är ett as han också. Den gode är endast god i relation till de två andra. Och Blondie, The man with no name, förblir ett mysterium under hela filmen. Är "den gode" god ens?

Relationen mellan Tuco och Blondie är filmens mysterium. De är partners, motståndare, kompisar, och varandras edsvurna fiender om vartannat. Det är en livfull relation som håller sig kvar i minnet efter filmens slut. Scenen när Blondie lämnar Tuco med snaran runt halsen, bakbunden och balanserande högt upp på ett vingligt träkors var en mycket skrämmande scen.

Tyvärr är det trots allt lätt att nicka till under filmens mittdel. Jag antar att Leone ville måla upp sitt mästerverk som ett storslaget epos och att den långa speltiden i sig är ett sätt att bryta ner åskådaren och få in oss i historien. Långsamma scener och långa partier då inget av värde händer blir en del av upplevelsen. Men jag blir inte hänförd utan mer uttråkad. Det är synd för jag skulle givetvis hellre velat bli "blown away".

Jag tar med mig filmens värden och kan med gott mod rekommendera den varmt, även om rekommendationen kommer med en varningens finger. Som genrens mest ikoniska film ska den ses, men den blir dock inte en personlig favoritfilm för mig.

Jag ger The good, the bad and the ugly tre mexikanska dödlägen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

How To Steal A Million (1966)

Nicole Bonnet: I keep telling you, Papa, when you sell a fake masterpiece, that is a crime!
Charles Bonnet: But I don't sell them to poor people, only to millionaires.

Jag ville som sagt se några filmer med Audrey Hepburn, det är ändå hennes födelsedag idag. My fair lady var ett stort misstag, men jag väljer att hellre fria än fälla. Jag gav henne en chans till...

1966, detta förtrollade år, gav oss ännu en smålustig komedi med den ljuvliga Audrey. Vi är i mitten av decenniet och allt i filmen skriker sextiotal. Audreys frisyr, hennes kläder, bilarna och miljöerna är sköna att se. Först känns det som att detta är en okänd Austin Powers-film, en spoof på sextiotalsfilmer, men nej detta är "the real deal". Det är extra kul att se en äkta film med samma miljöer och feeling som vi finner i de allra tidigaste Bond-filmerna. Att se andra filmer från samma era ger mig en kontext för filmer som Dr. No och From Russia with love.

Audrey spelar dottern till en förmögen konstförfalskare och träbocken Peter O'Toole spelar en konsttjuv, eller vad han nu är. Själva handlingen är inte allt för avlägsen The Thomas Crown affair faktiskt.

Filmen är faktiskt ganska njutbar. Audrey är charmig, men det visste vi ju sedan tidigare. Den stora överraskningen är hennes galne pappa, spelad av Hugh Griffith. Han stjäl varenda scen han är med i och jag skrattade högt flera gånger åt hans minspel och frenetiska vilja att sälja sina förfalskningar. Till detta har hela filmen en go känsla. Det är en film som man antagligen kan se om flera gånger då den är riktigt trivsam (och lättsmält).

Den stora stöten som vårt kärlekspar tar sig an i filmens andra halva är inte speciellt uppseendeväckande. Istället är det samspelet, humorn i detaljer och flera roliga birollskaraktärer som bär den delen av filmen. Jag tänker till exempel på den ständigt vinpimplande museievakten, utskällningarna som vaktchefen får utstå på grund av oljudet som larmet ger och polisens upprepade utryckningar.

Filmens svaghet ligger i en träig manlig huvudrollsinnehavare. Peter O'Toole har minimal personkemi med den så mycket mer levande Audrey Hepburn. Tänk så mycket bättre filmen blivit om de hade haft någon mer passande i rollen som Simon Dermott.

Lagom charmig, lagom rolig och lagom underhållande ger ett lagom betyg.

Jag ger How to steal a million tre städtanter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Christian ger sig i slag med japanska gangsters idag. Läs mer här.