söndag 8 februari 2015

Hair (1979)



Jag såg musikalen Hair för länge sedan. Måste varit åttiotal, med tanke på klumpen i magen jag kände när jag nu återsåg filmen. Jag hade skivan och trots att den var ganska ojämn lyssnade jag på den en hel del.

Nu sköljde minnen in över mig som västerhavets dyningar...

Detta är en antikrigsfilm god som någon. Den utspelas under the summer of '67. Claude kommer till New York för att ta värvning. På väg dit råkar han träffa på en grupp hippies som lever ett fritt liv. De vill inte ta värvning alls om man säger så.

Som extra krydda får Claude också upp ögonen för en underskön tjej som rider förbi i parken med sin rika mor. Hippierna under ledning av den karismatiske Berger lär Claude hur man tänder på och droppar ut. Och är det inte Cleon från "The Warriors" vi ser där?

Sen ska det upp på bordet och det ska dansas och sjungas. Psykadeliska scener från parken. Ett helt parti i mitten av filmen som jag inte fattar alls. Man skulle vilja fråga Syd Barrett om vad som händer där egentligen.

När Huds förflutna hinner upp honom bestämmer sig Berger för att gruppen ska åka till Utah och hälsa på Claude som gör sin krigsträning där. En switcharoo och quelle tristess...

"Manchester, England, England. Manchester, England, England, across the Atlantic sea."

"BERGER! Berger..."

Världens bästa fem första plus fem sista minuter i en film??

Betyg: 4/5

Inledningen:


Avslutningen:

8 kommentarer:

  1. Jisses, vad länge sedan man såg denna! (fick skivan i julklapp ett år minns jag!)...och vilka magnifika scener! Lite magiskt nästan när hästarna börjar "dansa"...

    Slutet summerar väl hela meningen med filmen? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. De bästa delarna av filmen, dvs de bästa låtarna, är så otroligt bra. Fantastisk klippning. Underbar musik som är svårbeskrivbar. Genren Musikal helt enkelt.

      När Berger går in i det svarta hålet mot sin död får jag alltid en klump i halsen. När Claude och de övriga sjunger framför gravstenen växer klumpen till ohanterbara proportioner. Och när gräsplanen framför Vista Huset fylls med människor strömmar alltid tårarna hejdlöst nerför kinderna. Alltid!

      Men jag skrattar likväl alltid när den vite orytmiske killen kommer i rutan (4:40 in i klippet). Skratt och gråt samtidigt. The best kind.

      Fantastiskt slut på filmen.

      Radera
  2. Inte sett och tror helt enkelt inte jag skulle gilla den. För många varningsklockor ;)

    När en film har en bra inledning och avslutning hjälper det oftast betyget. Skadar åtminstone inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan nog vara svårt att fångas upp av denna nu. Den skulle setts på 80-talet.

      Men om du ska se den ska det vara med högt ljud och under kraftig fylla eller ännu hellre pårökt och go. :-)

      Radera
  3. Hrm som sagt jag gillar musikaler men denna har jag mycket svårt för. Hippieromantik när det är som värst. Klipp er och skaffa ett jobb!!
    Gimli

    SvaraRadera
  4. Minns ärligt talat inte så himla mycket av själva filmen men älskar stora delar av soundtracket, särskilt titellåten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Soundtracket är en klassiker för mig. Hade den på vinyl! Encroyable. Let the sunshine in är nog favvisen.

      Radera