Det mesta av filmen är från konserten men Waters har adderat en liten film inom filmen. Vi får följa Roger på en resa från England till Italien för ett besök vid minnesmärket för fallna soldater under andra världskriget. Eric Fletcher Waters, Rogers far, dog på någon strand i Italien. Denna resefilm påminner mig mycket om musikfilmen om Nick Cave 20.000 days on Earth som jag gillade så mycket. Vi får följa Waters och med honom ett antal olika gäster i bilen. Jag uppfattar det som att det är personer som bara finns is Rogers huvud och som han har en intern dialog med. Olika personer dyker upp på sätet bredvid honom, allt från en barndomskompis, hans tre barn och till och med en rökande SS-uniformerad tysk som senare skjuter någon stackars sate i huvudet ute på en äng. Precis som i Nick Caves film är scenerna från resan drömska och fyllda med symbolik och djupa tankar. Hela konsertfilmen är en antikrigsfilm och både på showen och i filmen i filmen framgår detta tema med all önskvärd tydlighet.
Som konsertfilm fungerar detta som en bra hjälp för minnet att komma ihåg livekonserten. Det var en konsert som överraskade mig positivt. Jag gick dit nästan mest av vana... Det kändes som att om The Wall kom till stan borde man gå. Jag har ju lyssnat på den där skivan så otroligt många gånger. Döm av min förvåning när jag sedan blev jätteberörd och bokstavligen fysiskt tagen av konserten. Jag fick riktig gåshud på tre av de fyra första låtarna och de känslosamma bilderna som projicerades mot muren fick mina ögon att fyllas av tårar fler än en gång. Läs mer om mina upplevelser här.
Intrycken från konsertscenerna är givetvis inte lika starka på en biograf men jag fick liknande om än svagare känslor nu när jag återigen såg showen. Och jag tror säkert att filmen kan vara ett bra substitut för de som vill se showen men missade den.
Egentligen hade jag inte tänkt se filmen på bio, men det var före jag blev kontaktad av min kompis fru. Jag och kompisen hade sett konserten i Globen. Nu slumpade det sig så att han fyllde år just en av de två kvällar som filmen visades på bio. Jag fick frågan om jag vill ta med min gode vän på bio då hon själv olyckligtvis var upptagen pga av en grej på jobbet. Självklart sa jag och det blev middag på Angelos och bio i Råsunda. Mycket trevligt. Vi båda gillade konserten mer än filmen men filmen var ändå helt ok.
Jodå, detta var en bra film. Det är inte en renodlad konsertfilm för dem av er som söker det. Det är en kontemplation över krigets hemskheter. Jag tåras alltid när "Bring the boys back home" spelas, speciellt när vi ser den lilla flickan i klassrummet. Det är en internetklassiker men den funkar bra här också.
Efter filmen fick vi Pink Floyd-fans en liten extra gåva. Roger Waters och Floyds gamle trummis Nick Mason sitter ner och svarar på inskickade frågor från en massa fans. Jag hade hoppats på uppriktiga och självreflekterande svar. Jag hade hoppats på att Roger Waters skulle visa samma ödmjukhet som person som han verka vilja förmedla med sitt fredsbudskap, men tyvärr var han samma gamla domderande och arroganta jag som alltid. Han körde med Nick på ett otrevligt sätt. Så fort det kom upp frågor om samarbetsproblem inom bandet, speciellt med David Gilmour, så skämtade Roger bara bort frågan med en massa fåniga svar. Nej det var inte något vidare. Jag tycker att herr Waters ska låta sin musik tala istället för att försöka vara lustig samtidigt som han trycker ner andra i skorna.
Men åter till filmen. Jag ger Roger Waters The Wall tre pompösa egocentrikers av fem möjliga. Japp, då syftar jag på herr Waters.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar