Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Doctor Who - Series 4 (2008)

Doctor Who är upp-och-ner för mig. När det är som bäst är det väldigt bra och engagerande, men när det är som sämst är det rent ut sagt riktigt dåligt. När det är bra bygger det antingen på intressanta koncept som tagna från science-fictionikonen Isaac Asimovs böcker eller så bygger det på karaktärer och relationer som mödosamt byggts upp flera säsonger. Speciellt det andra, karaktärer och relationer, älskar jag med denna serie. Favoriten Rose Tyler tog det mig dock nästan två säsonger att förälska mig i.

Säsong 4 var en stor besvikelse. Problemet jag har med säsongen stavas Donna Noble. Jag gillar den tionde Doktorn i David Tennants skepnad så däri ligger inte problemet. Doktorns nya companion är helt fruktansvärd tycker jag, och showen gör flera fel hur de behandlar henne. Det läggs ingen tid på att bygga relationen. Redan tidigt i säsongen, då hon fortfarande är relativt ny, förväntas vi känna spänning om hur det ska gå för dem eller henne. Före man hunnit knyta an. Det funkar uppenbarligen inte (för mig i alla fall).

Men det största problemet är att showens stora röda tråd i säsongen är att Donna ska vara "brilliant" mot slutet. Hon framställs som alldaglig och snarast ganska korkad under hela säsongen för att mot slutet ivrigt påhejad av Doktorn bli "brilliant". Men istället för att visa några goda sidor av henne, ingår någon slags symbios med Doktorn och bli mer eller mindre oövervinnlig. Showen är riktig svag med hanteringen av sin värld i denna säsong. I var och vartannat avsnitt håller någon på att dö men det "tar" aldrig. Gång efter annan tror jag att en eller annan karaktär har dött, paus för chockad sorg, men då alla hela tiden överlever på mer och mer orimliga sätt försvinner alla "stakes" och kvar blir känslan av att alla regler i denna värld luckrats upp. I sista avsnitten är till och med de så farliga och oövervinnliga Daleks enkla att besegra med små handeldvapen.

Men trots att ett flertal av de 13 avsnitten inte höll måtten, var allt inte dåligt. Avsnitt 2 och 7 var lustiga på grund av deras kontext. I det ena, The Fire of Pompeii, besökte Doktorn Pompeii dagen före vulkanens utbrott. I det andra, The Unicorn and the Wasp, löser han ett mord tillsammans med Agatha Christie. Under den mycket svaga första halvan satt jag och  väntade på Steven Moffats avsnitt, han skriver ju ett eller två avsnitt per säsong här i början. Hans dubbelavsnitt Silence in the Library och Forest of the Dead var höjdpunkter ur ett konceptuellt perspektiv. Långt ifrån lika bra som The Girl in the Fireplace från säsong 2 eller Blink från säsong 3, och anledningen stavas som vanligt Donna Noble. Hon är gapig och ser som vanligt korkat förvånad ut genom dubbelavsnittet.

Men det som räddar säsongen under tittningen är att Rose Tyler dyker upp några sekunder i första avsnittet för att sedan försvinna igen. Jag satt upp raklång. Vad var detta? Det blev givet att vi skulle få ett gästskådespel av Billie Piper. Det såg jag fram emot. Mycket riktigt så dök hon upp i några sekunder i tionde avsnittet för att sedan vara med i de tre avslutande avsnitten. Och inte bara Rose, ytterligare inte bara en utan två före detta companions dök upp som gäster i denna säsong. Showen hade uppenbarligen ett otroligt lågt förtroende för Donna Noble. Marta Jones var med i en handfull avsnitt och även en Sara-Jane som jag inte ens kände igen. Hon är enligt Källan en ex-companion.

Problemet med Donna är att hon är menlös och totalt ointressant. Jag är så trött på hennes vidriga mor och morfadern som var kul i det första avsnittet, men som snart blev jobbig som fan han också. Showen vill väl göra en poäng av att alla vanlisar i världen kan vara "brilliant". Det är ett "fint" budskap, men det är sannerligen inte anledningen till att jag tittar på denna science-fictionserie som i dess bästa stunder TAR MIG BORT FRÅN VERKLIGHETEN. Donna är den värsta sortens "vardagsbänk" man kan tänka sig.

I slutet verkar det som att Donna ska försvinna ur serien i slutet och jag får bara hoppas på att det blir så, men jag är riktigt orolig för att vi ska tvingas stå ut med henne i minst en säsong till.

Slutet av säsongen var inte så lite förvirrande. Rent emotionellt hade det inte en chans mot slutet i säsong 2, vilket var platsen då jag verkligen föll för serien. Jag antar att Doktorn (ännu en som "dog", men ändå inte dog) var tvungen att hantera sin tvilling som han förvisade till en annan dimension. Hade tvillingen utfört ett stort brott då han besegrade Daleks? Oklart. Varför förvisades då Rose? En nödvändig del i manus för att skådespelerskan inte ville vara med längre? Eller en logisk slutsats ur historien? Det kändes tyvärr mer som det första.

Efter säsong 4 tog showen paus som det verkar. Innan säsong 5 drog igång visades hela fem Doctor Who Specials mellan december 2008 och januari 2010. Jag kommer klippa dem så snart jag kan.

Säsong 4 gav mig en liten törn i mitt förtroende för Källans obehärskade kärlek till showen. Hoppas att det blir bättre inom en snart framtid!

Frågor som man lämnas med efter säsong 4. Är detta det allra sista vi fick se från Rose? Kommer Jenny, Doktorns "döda" dotter nu åka omkring i rymden som en annan Jubal Early? Vem var kvinnan som kände Doktorn så väl i biblioteket? Hans framtida fru som det verkade. Spännande fortsättning följer...

Betyg: 3/5 

 

Doctor Who - Series 2 (2006)

Damn, vad ska jag säga om Doctor Who säsong 2? Jag har ju nästan bestämt mig i förhand att jag skulle gilla serien med tanke på alla de rekommendationer och tillförlitliga sanningsvittnen som stått upp för den. Nu har jag nästlat in mig i något som kanske blir svårt att ta mig ur. Om jag nu skulle behöva ta mig ur det...

Jag hade ett visst överseende med första säsongen som en länk mellan seriens gamla stil och något nytt och fräscht. Första säsongen var charmig och ganska underhållande men också lite töntig om man ska vara helt ärlig. Och på tok för snäll. Mer gullig än bra alltså. Nu inför den så viktiga andra säsongen hade jag väntat mig en positiv utveckling till något annat, kanske lite mörkare men helt klart mer modernt i alla fall.

Men ack, serien tuffar på i samma stil som den första säsongen. Serien består fortfarande av idédriven science fiction. Ofta har historierna en intressant grundläggande premiss. Tyvärr är specialeffekterna vedervärdigt enkla. Alldagligheten och det naivistiska förtar en hel del av den känsla som avsnitten skulle kunna ha. Jag jämförde den produktionstekniska nivån med ungdoms-tv från Växjö. Och det var inte menat som en positiv jämförelse.

Av andra säsongens 14 avsnitt verkade bara ett avsnitt vara riktigt bra (till en början). Det var det fjärde avsnittet "The girl in the fireplace". Det är ett melankoliskt och vackert kärleksdrama som använde tidsresor på bästa tänkbara sätt.. Doktorns och Madame de Pompadours (Sophia Myles) relation och spirande kärlek var jättefin. Avsnittets specialeffekter var lyckligtvis inte speciellt avgörande och hela avsnittet hade en mer mogen känsla. Intressant nog var det skrivet av Steven Moffat. Hans inblandning i serien är de facto min livlina och snart enda förhoppning om av att serien ska bli bättre i framtiden.

Dubbelavsnittet "The impossible planet" och "The Satan pit" var helt ok. Konceptet med Satan och hans fängelse var en cool idé. Tyvärr föll avsnittet lite på grund av den töntiga rymdstationen de besökte.

---

Normalt sett är jag väldigt fokuserad på karaktärsutveckling och relationer mellan karaktärer i de serier jag följer. I dessa tidiga säsonger av Doctor Who är det endast två karaktärer som jag gillar hårt. Jag ger trots allt inte jättemycket för Roses mamma eller hennes jobbiga pojkvän. Nej, det är doktorn och Rose allt handlar om för mig. Vi har inför säsong 2 fått en ny inkarnation av doktorn. Den nionde lämnade oss och vi lärde känna den tionde doktorn i den för övrigt svaga julspecialen som visades mellan säsongerna. Och även om jag gillar den nye doktorn i David Tennants skepnad så måste jag ändå säga att jag gillade Christopher Ecclestone lite mer. Han hade något speciellt med sitt stora skratt och konstanta utrop om att allt är "fantastic".

Andra säsongens starkaste karaktär blev därmed Rose Tyler spelad av Billie Piper. När jag introducerades till Rose tyckte jag hon var kul och en bra karaktär. Hon passade perfekt som medresenär till doktorn då hon var positiv, optimistisk och sannerligen hade öppna sinnen. Tänk vad många nya situationer hon ställdes inför! Fantastic! Doktorn hade ju ett gigantiskt försprång eftersom han visste vad de gav sig in på. Rose måste ha känt det som att hon tog ett kliv rakt ut över kanten till en avgrund flera gånger om.

Sen råkade jag bli lite kär i Rose. Döma av mina känslor i slutet av säsongen kan jag inte definiera det på annat sätt. Var det för att hon är vacker? Nja, inledningsvis tyckte jag nog allt att hon såg ok ut, om än ganska alldaglig. Hon var varken ful eller snygg. Så anklaga mig inte för att jag föll för henne på grund av hennes utseende enkom! Allt eftersom serien gått har jag blivit mer och mer tagen av hennes charm. Det är värmen och alla de små egenheterna, blicken, hennes rörelser, ögonen, hennes positiva inställning och det lilla glittret i ögonvrån som gjorde det. Hon är så charmig att hon till och med blivit sexig i mina ögon. Rose är bra och hon är en suverän companion till doktorn.

Jag var nära att ge upp serien tills jag såg säsongens avslutande dubbelavsnitt "Army of ghosts" och "Doomsday". Det bästa och det sämsta från Doctor Who samsas i dessa avsnitt. Jag är inget stort fan av vare sig Daleks eller The Cybermen. De är skrattretande till sitt utseende och utförande. Men sen har vi då "Doomsday" och den känslomässiga atombomb som där briserar. Jag blev helt tillintetgjord.

Jag antar att jag måste inse att serien har något speciellt när den kan få mig att känna som att något gått sönder i mig. Ni skulle hört mitt förvirrade samtal med Patrik när jag försökte reda ut om det verkligen är omöjligt för Rose att passera mellan dimensioner och om detta är det definitiva slutet... Det är först nu när det är över som känslorna översvämmar mitt inre. Jag vill inte acceptera att Rose är förlorad.

Detta var sannerligen en emotionell bergochdalbana. Dels vill jag inte se vidare alls, men jag är samtidigt nyfiken. Känslan som dominerar är saknad, och den är redan outhärdlig. Behöver nog en paus innan jag tar mig an säsong 3 i alla fall...

Betyg: 3/5 (episode 4 var 4+/5 och 13 var 5/5)

Notes: Alla Doctor Who-avsnitt avslutas med en preview från nästkommande avsnitt. Detta är ett otyg som jag inte alls gillar och jag stänger alltid av avsnitten så snart vinjettmusiken startar. I slutet av "Doomsday", före vinjetten, får vi dock se en kort scen som inleder den efterföljande julspecialen, "The runaway bride", dvs bryggan mellan andra och tredje säsongerna. I den scenen får vi se "the shouting bride" spelad av Catherine Tate. Det var denna korta scen som fick mig att misstänka och senare att förstå att Rose var borta för alltid. Jag kan kanske förstå showen att de ville teasa om framtiden, men jag tycker att scenen är helt malplacerad. Den inkräktar på Roses sista scen. Inte bra. Ivrigt påhejjad av Patrik har jag redan sett julspecialen nu. När serien visades på tv gick det nästan ett halvår mellan "Doomsday" och "The runaway bride". Mer om det avsnittet när jag skriver om säsong 3 i framtiden...

Doctor Who - Series 1 (2005)

Jag har haft tv-serien Doctor Who på radarn ett tag nu och det finns flera skäl till att jag valde att ge den en chans. Dels har Patrik tipsat om den och honom litar jag på, dels kom den på tal från flera av dem jag och Joel intervjuade på The Slayer Club då vi frågade om bästa tv-serien förutom Buffy. Dessutom var det för att jag gillar tv-serien Sherlock och det är samma folk som ligger bakom båda serierna. Både Steven Moffat och Mark Gatniss har skrivit för Doctor Who ända sedan omstarten och Moffat är sedan några år tillbaka till och med "show runner" för Doctor Who precis som han är för Sherlock.

Doctor Who fick en omstart 2005 och det är denna nyare serien jag nu behandlar. Den ursprungliga serien var en långkörare på brittisk tv med 26 säsonger mellan 1963 och 1989. Men efter en längre tids hiatus återuppstod serien 2005 med den nionde doktorn. Det är här vår resa startar.

Jag var i förväg förvarnad från säker källa att första säsongen inte var speciellt bra och att "man måste bara ta sig igenom den". Jag tror att problemet med första säsongen är att de försökte sig på konststycket att både göra fans av den gamla serien nöjda samtidigt som de sökte nya tittare och ville utveckla konceptet. Resultatet blev något tämligen märkligt. Det känns som om man tagit in specialeffekter från sjuttiotalet i en modernt inspelad serie. Och det är kanske så de ville ha det, men det skär sig i mina ögon. Tyvärr blir jag hela tiden utdragen ur handlingen med fåniga och rent ut sagt sunkiga effekter. Det är synd för S1 innehåller några riktigt känslosamma avsnitt.

Några avsnitt led speciellt mycket av dåliga effekter. Dels de två avsnitten om the Slitheens där elaka aliens gömmer sig i feta människor med den absurda dragkedjan i pannan som pricken över i:et. Dels det avsnittet som borde kunnat vara så mycket starkare om Jordens sista dag där alla aliens som kom på besök på åskådarskeppet fick figurerna i Mos Eisley Cantina att se mänskliga ut.

De bästa avsnitten var faktiskt skrivna av Mark Gatniss - The unquiet dead (1860-tal och spöken) och Steven Moffat - The empty child och The Doctor dances (1941 under tyskarnas bombningar av London). Dessutom gillade jag de två sista episoderna Bad wolf och Parting of the ways. Hur kan man inte gilla dem? Om "the Daleks" vet jag inte hur jag ska tycka, fåniga eller coola? Exterminate. Exterminate!

Som helhet hade detta mycket övrigt att önska. Det positiva var att jag fått en introduktion till denna värld och nu vet hur saker och ting fungerar. What? Nåja, jag har skrapat lite på ytan i alla fall.

Jag gillade Christopher Eccleston och hans glada attityd. Fantastic!! Sen måste jag förstås nämna den charmiga Rose spelad av Billie Piper. Dessutom var Cammille Coduri som spelar Roses mamma ett kärt återseende. Henne känner vi igen som den helt underbara Faith från Nuns on the run (1990).

Sådärja, nu hoppas jag att jag genom att ha tagit mig igenom säsong 1 gjort mig förtjänt av det göttiga och bra i denna serie. Jag kan inte riktigt se i vilken riktning utvecklingen kommer gå men jag lär väl bli varse kan jag tänka. Jag litar på PC och SM.

Betyg? Tänkte sätta en tvåa men... Rose, det blev visst en trea. Fantastic!!

Betyg: 3/5