The Trip to Greece (2020)

Den första The Trip var en frisk fläkt och jag gillade den mycket men av okända anledningar har jag inte sett uppföljarna från Spanien eller Italien. Men nu har jag tagit mig an The trip to Greece i alla fall.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar vagt semidokumentära versioner av sig själva men filmerna har manus och regisseras av Michael Winterbottom. Det påminner mycket om Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpys ”Before”-filmer. I båda filmserierna spelar skådisarna karaktärer som bygger på dem själva men ändå är det inte dokumentärt.

Och precis som i ”Before”-filmerna är kanske behållningen i ”The trip”-filmerna att det är mysigt att hänga med skådespelarna i en timme eller nästan två. ”Before-”filmerna bygger på varandra och ska med fördel ses i rätt ordning. Jag vet inte hur centralt det är i denna filmserie och kanske var det olyckligt att jag såg denna före dess två föregångare?

Bästa scenen i filmen var på restaurangen med den tyska servitrisen (Soraya Mahalia Häfner). ”Already enjoy”-tjejen! Den var underbar då den var både avväpnande enkelt och överraskande. ”Now you can enjoy completely.”

Som vanligt hinner Steve och Rob täcka in många ämnen, allt från de gamla grekerna till imitationer av Brando, Dustin Hoffman, Arnold och många fler. Jag gillade utvecklingen om att de gamla grekerna insåg att människor kan ha både gott och ont inom sig. Detta med anledning av den toxiska och svartvita miljö som existerar i sociala medier och efterföljande ”cancel culture”.

Då nästa alla scener utspelas på restauranger bör man sannerligen ha ätit före man sätter sig ner för att se denna film. Jag kommer ihåg det som att den första filmen mer fokuserade på vad de åt, på själva maträtterna och restaurangerna. Nu nämnde knappt vad ställen hette de åt på. Något jag ska spana på i de ännu osedda andra och tredje filmen.

I slutet nyktrar filmen till rejält då Steve pappa går bort i sjukdom. Detta hände i verkligheten redan 2018 men jag har inga problem med att känna att Steve spelade de scenerna med känslor från det verkliga livet. Tyvärr kunde jag allt för enkelt relatera till den biten av filmen, dessutom dubbelt upp. När ”On the nature of daylight” spelades blev det nästan dammigt i rummet.

Jag gillar detta mycket men det är en typ av filmgenre som är vansklig att betygsätta. Den kan vara värd en fyra till och med i rätt humör men jag nöjer mig med en stark trea.

Betyg: 3+/5

Everyday (2012)

Moaning Myrtle har vuxit upp och blivit en white trash mamma till fyra barn med en make som sitter i fängelset för knarksmuggling. Diskbänksrealism. Brittisk arbetarklass. Och en brittisk dialekt från helvetet.

Detta är just denna typ av film som jag inte vill se. Men så går det när man väljer film efter biograf istället för film! LOL. Detta var den femtonde filmen jag såg på filmfesten och den sågs med Fiffi.

Ok, vad är detta då? Michael Winterbottom har exekverat en cool idé. "Låt oss följa en fiktiv familj under fem år." Låt mannen sitta i finkan och låt den stackars kvinnan slita all livslust ur sig med att hålla familjen med fyra barn flytande under tiden. Låt dem bo på landet, utan bil såklart.

Cool idé? Blir det en bra film bara för att det handlar om fattiga människor som fuckar upp hela tiden? Well, kanske. Det kunde varit bra, men då borde Winterbottom brytt sig lite mer om karaktärerna. Problemet med filmen är att det är ett enda stort experiment. Det där med att följa familjen under många år. De fyra syskonen som spelar barnen växer upp framför våra ögon.

Men filmen faller helt platt då Winterbottom över huvud taget inte ger oss någon karaktärsutveckling, eller ens en liten glimps av personerna som vi följer. Det är bara väckarklocka, frukost, borsta tänderna, åka till skolan eller åka och hälsa på pappa i fängelset, laga middag, äta, gå och lägga sig. Dag efter dag - everyday. Helt meningslöst att titta på. Kunde vi inte fått lära känna kvinnan, mannen, någon?

Jag har en känsla av att sönerna som växer upp i denna familj är exakt de där pojkarna som några år senare dyker upp i filmen Eden Lake.

Ok, sensmoral. Gör inte fyra barn och åk i fängelse. Dåligt.

Jag ger Everyday en etta.

Betyg: 1/5

The Trip (2010)

What kind of illness?

Mitt bland alla musikinlägg kommer här några filmrevyer! Jag har gett mig in i ett minimarathon om tre brittiska komedier. Det började med att jag blev tipsad om en film av min gode vän Sir Per. Han hade sett komedin "The trip" med Steve Coogan och Rob Brydon i huvudrollerna. Michael Winterbottom har regisserat och här återförenas han med Coogan och Brydon från filmer som "24 hour party people" och "Tristram Shandy: A Cock and Bull story".

"The trip" är en mat-rese-reportage-komedi. Den välkända genren! Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva. Coogan har fått i uppdrag av en brittisk tidning att recensera ett antal lyx-restauranger i norra Storbritannien och han bjuder med Rob för att få sällskap på resan. Resan inleds som en bombastisk kulinarisk exposé som senare utvecklas till en psykologisk thriller. Steve och Rob är gamla vänner men de kan inte undvika att försöka övertrumfa den andre med imitationer av kända skådespelare. Samtidigt pågår ett spel mellan de såta vännerna där de lyfter upp och analyserar den andres svagheter och egenheter.

Ursprungligen är detta en 6-delars tv-serie som har klippts ihop till en långfilm. Jag har inte sett tv-serien men jag antar att den är mustigare och låter karaktärer och händelser "andas" lite mer, och den är antagligen ännu roligare. Dialogen är i princip helt improviserad och vissa av scenerna känns lite för korta och rumphuggna som det är nu. Jag kan rekommendera de som blir sugna på "The trip" att överväga tv-serien.

Filmen kan ses som ett renodlat matreportage och då står den sig väl. Det är helt fantastiska maträtter de prövar på och jag blir otroligt sugen att åka i deras fotspår. Jag trodde inte att England hade så schyssta restauranger ute på vischan.

Men filmen ska nog ses som en mycket pratig komedi. Som med alla bra komedier finns det en stor portion allvar i grunden här. Rob är lyckligt gift med ett litet barn där hemma. Steve är den notoriske kvinnokarlen med ett brustet äktenskap i bagaget, och som nyligen brutit upp med sin senaste flickvän. Båda två både kritiserar och känner avundsjuka gentemot den andre.

Steve Coogan är mycket bra som Steve Coogan. Det är nästan så att man tror att han är sin karaktär. Han gör ett bra porträtt av en man mitt i 40-årskrisen som funderar över och ångrar sina val i livet. Rob Brydon är inte lika övertygande som Rob Brydon. De har dock ett tajt samspel och de improviserade konversationerna är en delikatess om du som åskådare är på rätt humör.

Filmens svaghet är att den är nedkortad och att vissa scener känns avklippta. Välj tv-serien om du har möjlighet. Jag kan i vilket fall rekommendera filmen och ger den tre stjärnor i Guide Rouge av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Killer Inside Me (2010)

It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5