Manchester by the Sea är ett tungt och renodlat drama av allra bästa sorten. Det är en lågmält och fint berättad historia om en man från den lilla staden Manchester-by-the-sea på nordöstra kusten i New England. Filmen utspelas i rak linjen med en hel del flash backs från tidigare händelser. Det är som ett mysterium som långsamt avslöjas då lager efter lager av historien blottläggs. Vi får tidigt i filmen kännedom om en tragedi och denna tragedi förstärks mångfalt, som ljudet i en kyrka, när vi lär känna historiens stora tragedi.Historien och manus är riktigt bra i denna film. Men den skulle falla platt till marken utan vassa skådespelare och det finns i överflöd. Casey Affleck spelar huvudrollen, en roll han fick ta över från Matt Damon som var involverad i projektet på ett tidigt stadium. Unge herr Affleck gör kanske sin livs rolltolkning här. Att Michelle Williams är bra överraskar ingen, och Kyle Chandler är precis lika stabil som han alltid är. Några yngre skådespelare visar också framfötterna med Lucas Hedges i första ledet.
Jag hade inte läst på om filmen mer än det lilla jag såg i filmfestivalens tidning, jag kände igen några skådespelarnamn och såg att filmen var hyllad. Det räckte för mig att välja filmen. Redan i de första scenerna märkte jag att detta var en speciell film. Casey Affleck spelar en uppenbarligen mycket kompetent man som trots det "bara" arbetar som fastighetsskötare i ett halvsunkigt område i Boston. Han har en mörk aura. Något är off, där finns ett mörker och en ilska som vi inte förstår. Än. Filmen kommer långsamt berätta hans historia.
Jag brukar inte berätta om händelser runt visningen, som mina bloggarkollegor Movies-Noir och Jojjenito gärna gör, men här måste jag berätta min anekdot. Filmen var filmfestivalens avslutningsfilm och jag gick och såg den ensam. Den visning som funkade i mitt schema var Red Carpet-visningen på fredagskvällen. Trots att filmen visades på Skandia som är en relativt stor biograf var visningen slutsåld. Det var som förväntat kaos inför insläppet, men väl inne i förkammaren tog jag en svalkande drink innehållandes whisky från storsponsorn. Logistiken funkade över förväntat och de släppte snart in oss i salongen. Jag fick plats på en av de två favoritraderna. Nu kommer det... Till höger om mig satt två trevliga killar som var tysta och lugna hela filmen igenom. Men till vänster satt ett gäng på fyra personer varav den sist anländande var en kvinna som satt på platsen direkt till vänster om mig. Innan filmen började pratade hon väldigt mycket och snabbt med sina kompisar. Hon sa bland annat att hon inte hade en aning om vad det var för sorts film vi skulle se. Jag tänkte inte mer på det förrän efter filmen. Problemet var att kvinnan uppenbarligen trodde eller uppfattade det som att filmen var en dramakomedi. Hon satt och skrattade högt många, många gånger, och oftast som enda person i hela salongen. Dessutom hade hon ett gällt åsnelikande skratt. Till och med i högdramatiska scener fick hon in en skrattsalva eller två. Nu störde det inte mig så mycket att jag togs ut ur filmen men jag blev allt lite förundrad över att hon inte fångade filmens stämning över huvud taget. Till slut började hon fatta och när en av de sista supertunga scenerna spelade satt hon tyst. Jag satt med handen framför näsan med tårarna rinnande. Under filmens eftertexter då jag själv kände en stor börda på axlarna eftersom jag fortfarande var inne i filmens stämning började hon genast att prata med sina kompisar. "Jaha, det var ju en dyster film!" kvittrade hon glatt. Ja, vad kan man säga? Om det ändå varit en komedi, skräckis, actionfilm eller något mer fartfyllt... Men årets finaste och djupaste och sorgligaste dramafilm... Typiskt att jag fick åsneskrattet bredvid mig!
Jaja, oscarn till Casey Affleck? Nominering till Michelle Williams?
Som du kanske förstår föll jag som en fura för filmen. Den var en av de bästa på årets festival. Jag ger Manchester by the sea fyra starka anledningar till att ta livet av sig av fem.
Betyg: 4/5
