Manchester by the Sea är ett tungt och renodlat drama av allra bästa sorten. Det är en lågmält och fint berättad historia om en man från den lilla staden Manchester-by-the-sea på nordöstra kusten i New England. Filmen utspelas i rak linjen med en hel del flash backs från tidigare händelser. Det är som ett mysterium som långsamt avslöjas då lager efter lager av historien blottläggs. Vi får tidigt i filmen kännedom om en tragedi och denna tragedi förstärks mångfalt, som ljudet i en kyrka, när vi lär känna historiens stora tragedi.Historien och manus är riktigt bra i denna film. Men den skulle falla platt till marken utan vassa skådespelare och det finns i överflöd. Casey Affleck spelar huvudrollen, en roll han fick ta över från Matt Damon som var involverad i projektet på ett tidigt stadium. Unge herr Affleck gör kanske sin livs rolltolkning här. Att Michelle Williams är bra överraskar ingen, och Kyle Chandler är precis lika stabil som han alltid är. Några yngre skådespelare visar också framfötterna med Lucas Hedges i första ledet.
Jag hade inte läst på om filmen mer än det lilla jag såg i filmfestivalens tidning, jag kände igen några skådespelarnamn och såg att filmen var hyllad. Det räckte för mig att välja filmen. Redan i de första scenerna märkte jag att detta var en speciell film. Casey Affleck spelar en uppenbarligen mycket kompetent man som trots det "bara" arbetar som fastighetsskötare i ett halvsunkigt område i Boston. Han har en mörk aura. Något är off, där finns ett mörker och en ilska som vi inte förstår. Än. Filmen kommer långsamt berätta hans historia.
Jag brukar inte berätta om händelser runt visningen, som mina bloggarkollegor Movies-Noir och Jojjenito gärna gör, men här måste jag berätta min anekdot. Filmen var filmfestivalens avslutningsfilm och jag gick och såg den ensam. Den visning som funkade i mitt schema var Red Carpet-visningen på fredagskvällen. Trots att filmen visades på Skandia som är en relativt stor biograf var visningen slutsåld. Det var som förväntat kaos inför insläppet, men väl inne i förkammaren tog jag en svalkande drink innehållandes whisky från storsponsorn. Logistiken funkade över förväntat och de släppte snart in oss i salongen. Jag fick plats på en av de två favoritraderna. Nu kommer det... Till höger om mig satt två trevliga killar som var tysta och lugna hela filmen igenom. Men till vänster satt ett gäng på fyra personer varav den sist anländande var en kvinna som satt på platsen direkt till vänster om mig. Innan filmen började pratade hon väldigt mycket och snabbt med sina kompisar. Hon sa bland annat att hon inte hade en aning om vad det var för sorts film vi skulle se. Jag tänkte inte mer på det förrän efter filmen. Problemet var att kvinnan uppenbarligen trodde eller uppfattade det som att filmen var en dramakomedi. Hon satt och skrattade högt många, många gånger, och oftast som enda person i hela salongen. Dessutom hade hon ett gällt åsnelikande skratt. Till och med i högdramatiska scener fick hon in en skrattsalva eller två. Nu störde det inte mig så mycket att jag togs ut ur filmen men jag blev allt lite förundrad över att hon inte fångade filmens stämning över huvud taget. Till slut började hon fatta och när en av de sista supertunga scenerna spelade satt hon tyst. Jag satt med handen framför näsan med tårarna rinnande. Under filmens eftertexter då jag själv kände en stor börda på axlarna eftersom jag fortfarande var inne i filmens stämning började hon genast att prata med sina kompisar. "Jaha, det var ju en dyster film!" kvittrade hon glatt. Ja, vad kan man säga? Om det ändå varit en komedi, skräckis, actionfilm eller något mer fartfyllt... Men årets finaste och djupaste och sorgligaste dramafilm... Typiskt att jag fick åsneskrattet bredvid mig!
Jaja, oscarn till Casey Affleck? Nominering till Michelle Williams?
Som du kanske förstår föll jag som en fura för filmen. Den var en av de bästa på årets festival. Jag ger Manchester by the sea fyra starka anledningar till att ta livet av sig av fem.
Betyg: 4/5
Jag ville se denna på lördagen (alltså den andra visningen) och hade ringat in den i mitt schema som en av de första filmerna på årets festival. Men, den visningen blev snabbt slutsåld så det blev plan B och det var sista filmen på söndagen. Blev ändå bra då man fick avsluta med en bra film. Nackdelen var att jag hade sett två andra filmer innan på söndagen och hade lite ont i huvudet.
SvaraRaderaHåller med dig i mycket. Men kände inte du att Michelle Williams användes alldeles för lite? Casey är väl bra, men tycker han i princip hela filmen kör samma känslomönster. Däremot är hans karaktärs historia väldigt stark. Hade nog känt mer för honom om jag gillat skådespelaren mer. Förresten, Matt Damon stod med som producent noterade jag...
Typiskt det där med åsnekvinnan. Själv hade jag en väldigt bra visning vad gällde själva visningen (lite irritation innan, men bättre det än under filmen). Skrattade dock till lite när jag läste din text om henne. Känner så väl till såna där grejer, haha.
Nu har jag också lagt upp min text om Manchester by the Sea. Kommer säkerligen se om den inför Oscarsgalan...
Jo denna är väl värd att ses om...
RaderaJag gillade ändå Afflecks spel här. Mycket instängda känslor som puttrar under locket och ibland kommer de ut. Tycker inte att det var enformigt.
Michelle var mycket bra och henne vill man alltid se mer av. Men samtidigt tycker jag nog att manus använde karaktären Randi i rätt mängd. Och jag tycker inte att man ska ändra i manus bara för att man fått in en bra skådespelare i en specifik roll. Däremot kan jag hålla med om att postern antyder att hon skulle vara med mer.
Jag tyckte i efterhand att min anekdot var så hysterisk att jag valde att lägga med den. Lite för att bjuda tillbaka till dig och Jojje som alltid skriver om visningarna. :-)
Det största problemet för mig är ju att jag aldrig gillat Casey. Det är inte det att jag stör mig på honom, han är t.ex. bättre än Ben (även om Ben visat sig vara en bra regissör). Men jag känner sällan att Casey får fram allt ur karaktären, som här.
RaderaNja, jag tror absolut hon kunde varit med mer. Man behöver inte ha med en karaktär extra mycket "bara för att", men här hade Randi gott kunnat vara med mer i mitt tycke.
Får se hur jag känner när den ses om...
Ja, alltid uppskattat med sånt kring visningarna. Man känner igen sig så väl så det blir extra kul för oss ;)
Ja tyvärr känner man igen sig i många av dessa anekdoter, men de är roliga i efterhand oftast! :-)
RaderaIntressant text, och speciellt om den skrattande kvinnan. Grejen är ju att jag ganska ofta skrattade själv när jag såg filmen (till skillnad från t ex Captain Fantastic). Jag tyckte det fanns en hel del humor även i de mörkaste stunderna. Jag beskrev det i min text nästan som en skräckfilm där det är så nervigt och tryckt att man inte kan hjälpa att ge utlopp för spänningen i form av ett skratt. Det var lite samma här.
SvaraRaderaAlltså, den andra bilden på Affleck är talande. Axlarna upp, armarna framåt. Han är så spänd, liksom redo för attack. Totalt förstörd.
Ja just det, min granne i biosalongen. Hon störde ganska mycket. Inte bara för att hon skrattade, för det fanns ju en hel del roliga bitar i filmen framföra allt i samspelet mellan Affleck och Hedges, utan för att hon verkade skratta hejdlöst åt allt helt okritiskt inklusive rena dramascener. Hon skrattade med sitt gälla skratt ensam i hela salongen vid några tillfällen till och med. Filmens sorgliga drama nådde aldrig fram till henne verkade det som, och hon var en av få som studsade upp och "bubblade" vidare direkt efter filmen var slut. De flesta av oss normala åskådare satt tysta och lät filmen landa, kände stämningen och var inne i vår egen bubbla. Men inte kvinnan inte... Blev en bra historia av det i alla fall... "En gång när jag var på bio..." :-D
Radera