Psycho (1960)

 

Psycho är sannerligen en mycket välkänd film men otroligt nog hade jag inte sett den förrän nu. Men bättre sent än aldrig som det gamla ordspråket säger.

Det kan vara lite problematiskt att se en film för första gången som är så berömd och omtalad att man redan har en känsla för och uppfattning om filmen. Jag hade allt för bra koll på denna film då jag någon gång hade sett den berömda duschscenen, trots att jag inte sett hela filmen. Jag kände också till den twist som filmen döljer i sitt sköte med Norman Bates och hans mamma.

Men trots allt detta blev det ändå filmen en stor succé i mina ögon. Detta är en riktigt bra film! 

Jag älskar framför allt Anthony Perkins magnifika skådespeleri. Magiskt. Det känns som att hans insats är ett unikum och det kan ha varit en lyckoträff med skådespelare, regissör och manus i ljuvlig symbios.

Filmen i övrigt, vid sidan av Perkins insats, är också vass. Janet Leigh inleder som den förväntade huvudpersonen (Marion Crane) och jag håller med om att hon borde stå som huvudperson oavsett hur länge hon är med i filmen. Just när den kända duschscenen inträffade i filmen, att den kom så tidigt, var en överraskning för mig. Klart stimulerande att det hände redan runt mitten av filmen. 

Efter Marion blivit mördad introduceras systern Lila Crane som spelas av Vera Miles. Jag gillar bådas insatser även om Janet Leigh är den som får dra det stora skådespelarlasset med sin insats under filmens första halva. Filmens kanske viktigaste scen utspelas mellan Norman Bates, Marion Crane och en nattmacka. Briljant scen.

Precis som Joel är inne på i podden är filmen uppdelad på två halvor där första halvan är ett psykologiskt drama som går långsamt framåt. Vi får en karaktärsstudie på Marion Crane och hennes psyke. Filmen visar tydligt varför hon stjäl pengarna och varför hon känner sig jagad. Frans är inne på att filmen skulle kunnat ta flera alternativa vägar men att den nu istället checkar in på Bates Motel.

Andra halvan går snabbare då filmen ändrar skepnad från karaktärsstudie till ren thriller om inte skräck rent ut sagt. Filmens näst bästa scen är mellan Norman Bates och detektiven Milton Arbogast där detektiven nedmonterar Normans ihåliga vittnesmål. Även den leder till ett våldsamt och överraskande slut. Norman spenderar mycket tid ute vid träsket i filmen!

Nästa gång jag ser filmen ska jag studera Janet Leighs skådespeleri under första halvan. Joel gav ett brandtal om hur bra hon är där, och jag var kanske lite för fokuserad på handlingen för att ta in detaljerna i skådespeleriet under första titten.

Det finns inte mycket att klaga på i en film som denna, men en sak som stack i ögonen på mig var den långa monolog som gavs precis i slutet då en psykolog noggrant redde ut de psykologiska förvecklingarna i Normans inre. Det blev en orgie i exposition och jag tyckte att hela slutet blev lamt, som en pyspunka. Som om det vore en epilog mer. Den unge Albert borde insett att det är bättre att "visa" istället för "berätta" (via monolog). Jag har dock en lösning på problemet som kom till mig som en snilleblixt mitt under poddningen. Lyssna på vårt program och avgör sedan om min lilla förändring av slutfasen hade fungerat eller ej!

Men allra sista scenen med Norman Bates och hans leende räddar mer eller mindre upp slutet av filmen ändå. Vilket magnifikt slut!

Betyg: 4/5

Lyssna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i nionde avsnittet av nionde säsongen av Shinypodden.