Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.
Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.
Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från.
Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.
Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig.
Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.
En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.
Betyg: 1/5
Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar