Marnie (1964)

 

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterade jag, Frans och Joel denna film intensivt. Vilken spännande film som kan skapa tre olika syner på ett och samma verk! Jag fann den svag, mycket på grund av ett bräckligt manus och outvecklade karaktärer, speciellt Mark (Sean Connery). Frans å andra sidan hyllade filmen som ett mästerverk och avnjöt den som klassisk musik där tankar och känslor fördes fram och tillbaka som skummet på vågtoppar i ett oroligt hav. Joel å sin sida såg positivt på filmen och dess äkta par, vilkas fötter han kunde lägga sina förhoppningar om evig kärlek framför.

Sannerligen en sällsam film. Jag har spenderat många timmar på att försöka förstå vad Hitchcock menade med filmen. Hur jag ska tolka Mark och hans behandling av Marnie (Tippi Hedren). Var han ett monster? Var han genuint förälskad eller var allt bara ett spel? Varför har han med våldtäktsscenen utan att följa upp det mer än vad som nu skedde?

Den andra tankenöten jag brottats med var relationen mellan Marnie och hennes mor (Louise Latham). Modern var enklare att bryta ner. Hon är filmens stora monster och källan till dotterns trauma och brutna psyke. Filmen är karg och hemsk. Slutet signaleras tidigt i filmen men det blir inte mindre sorgligt för det. Detta är en otroligt sorglig film. Det är kanske en film som man kan gilla när man är sjutton år, men vad sjutton ska man gör med den nu? Den är destruktiv för sakens skull. Hade Hitchcock blivit gaggig på gamla dar eller var han bara en sadist? 

Så jag ger filmen högsta betyg som subjekt för en poddning men jag fann den inte tillfredställande i sin presentation av misären som var Marnies liv. Nu för tiden räcker det inte för mig att en regissör bara visar upp en deprimerande saga, jag vill ha ett större djup än ett bottenlöst becksvart hål.

Betyg: 3/5

The Birds (1963)

Efter den stora framgången med Psycho blev The Bird en mild besvikelse för mig. Missförstå mig inte, det är en bra film men den där riktigt maffiga känslan uteblev för mig trots allt.

Filmen inleds som en screwball comedy, en romantisk komedi, går över till ett triangeldrama för att till slut, under andra halvan, omvandlas till en skräckis. En monsterskräckis där fåglarna står för terrorn. Naturen låter fåglarna slå tillbaka mot människan och vår sätt att förstöra allt runt omkring oss. Vi fiskar ut haven, förpestar skog och mark och förökar oss som ett virus som argsint angriper Moder Jord.

Då det gäller fågelactioninnehållet föll det platt för mig. Jag gillade istället scener under filmens första del när vi fick föraningar om att något skulle ske, då när hotet från fåglarna byggs upp. De bitarna var mycket suggestiva. Under själva attackerna kom jag att jämföra filmen med Romeros Night of the living dead där fåglarna bytts ut till zombies. Det är dock samma grundläggande skräck som utnyttjas, den att naturen på ett eller annat sätt kommer slå tillbaka mot människan som art.

Jag var dock mer intresserad av karaktärerna i filmen. Tippi Hedrens Melanie är filmens huvudperson och som sådan i bild mest hela tiden. Hon är som mest intressant i inledningen då hon spelas upp som en lätt uttråkad äventyrerska som köper minipapegojor och levererar dem till en okänd mans hus långt utanför San Fransisco bara som ett hyss. Det är vederkvickande, inte minst eftersom man inte så ofta får se en karaktär som detta som är en kvinna. Under andra halvan när Melanie blivit förälskad i Mitch svalnar jag för hennes figur då hon bleknar och nästan försvinner för mig.

Mitch spelas av Rod Taylor och han är stabil men inte speciellt intressant att se. Som Frans är inne på i podden står han för tryggheten och styrkan och han är extremt väl placerad i sin hemmiljö. Det är väl inte speciellt konstigt att Melanie faller för honom.

Filmens andra intressanta karaktär är istället Annie spelad av Suzanne Pleshette. Hon är en ratad flickvän till Mitch som av litet oklara skäl stannat i Bodgea Bay. Annie och Melanie blir vänner vilket överraskade mig något. Det förväntade var att Annie skulle se Melanie som en elak konkurrent och att de skulle slåss till den sista blodsdroppen över Mitch och hans vita stickade tröja. Det var slående hur lik skådespelerskan var Audrey i Twin Peaks eller hennes föregångare Liz Taylor som Frans påpekade.

Mitchs mamma Lydia spelad av Jessica Tandy är bra. Hennes scen med Melanie i sovrummet var mycket stark. Lydia berättar om sorgen över sin makes död och hur hon önskar att hon vore starkare. Jag förstod vad hon menade och ömmade för henne. Bra spelat av Tandy.

Till sist har vi Mitch lillasyster Cathy som spelas av Veronica Cartwright, ni vet Lambert från Alien. Hon är ok, inte dålig som en hel del barnskådisar är, men inte heller lysande. Däremot var det kul att se intervjuer med henne om hennes minnen från inspelningen.

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterar jag, Frans och Joel filmen ingående. Det blev ett långt och köttigt avsnitt. Avsnittets hemsida hittar ni här.

Som helhet var filmen bra, helt klart en film jag kan rekommendera och mycket väl kan tänkas se om någon gång. Den kommer dock inte upp i samma nivå som några av de senast sedda från Hitchcock.

Betyg: 3/5

Denna vecka sampostar jag om filmen med Sofia som skriver för bloggen Rörliga bilder och tryckta ord.