Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 
Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet.
Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den.
Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.
Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?
Betyg: 2/5
Det var lite av en besvikelse för mig då den av och till lyfts fram som en av hans bättre rullar. Lite trist tom larvig (sångletandet efter ungen i finalen) och lite för lång. Men härliga färger och skön känsla och Stewart/Day funkade fint.
SvaraRaderahttps://filmitch.wordpress.com/2013/05/16/the-man-who-knew-to-much-1956-usa/
Hehe, ja förväntningar, skämskuddar och Färjestad i en salig blandning! Men jag är helt enig med dig. Jag föll inte som en fura för denna. Tycker mitt lite passiva 2/5 är ett alldeles utmärkt betyg! :-)
Radera