Marnie (1964)

 

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterade jag, Frans och Joel denna film intensivt. Vilken spännande film som kan skapa tre olika syner på ett och samma verk! Jag fann den svag, mycket på grund av ett bräckligt manus och outvecklade karaktärer, speciellt Mark (Sean Connery). Frans å andra sidan hyllade filmen som ett mästerverk och avnjöt den som klassisk musik där tankar och känslor fördes fram och tillbaka som skummet på vågtoppar i ett oroligt hav. Joel å sin sida såg positivt på filmen och dess äkta par, vilkas fötter han kunde lägga sina förhoppningar om evig kärlek framför.

Sannerligen en sällsam film. Jag har spenderat många timmar på att försöka förstå vad Hitchcock menade med filmen. Hur jag ska tolka Mark och hans behandling av Marnie (Tippi Hedren). Var han ett monster? Var han genuint förälskad eller var allt bara ett spel? Varför har han med våldtäktsscenen utan att följa upp det mer än vad som nu skedde?

Den andra tankenöten jag brottats med var relationen mellan Marnie och hennes mor (Louise Latham). Modern var enklare att bryta ner. Hon är filmens stora monster och källan till dotterns trauma och brutna psyke. Filmen är karg och hemsk. Slutet signaleras tidigt i filmen men det blir inte mindre sorgligt för det. Detta är en otroligt sorglig film. Det är kanske en film som man kan gilla när man är sjutton år, men vad sjutton ska man gör med den nu? Den är destruktiv för sakens skull. Hade Hitchcock blivit gaggig på gamla dar eller var han bara en sadist? 

Så jag ger filmen högsta betyg som subjekt för en poddning men jag fann den inte tillfredställande i sin presentation av misären som var Marnies liv. Nu för tiden räcker det inte för mig att en regissör bara visar upp en deprimerande saga, jag vill ha ett större djup än ett bottenlöst becksvart hål.

Betyg: 3/5