OK, ny logga och ny vinjettsekvens. Nice.
Det börjar bli mer och mer tydligt hur lika Doctor Who och Buffy är rent strukturellt. Serierna har sunkiga villains rent generellt sett och actioninnehållet är mer symboliskt än spännande. Båda seriernas styrkor ligger i karaktärer man gillar och deras inbördes relationer. De skiljer sig på ett stort område då Buffy behandlar vardagliga problem via en symbolisk värld av monster. Man säger att "high school is hell," men i Buffy är det så bokstavligen. Hennes High School ligger ovanpå en portal till en helvetesdimension med allsköns olika monster som tittar in i vår värld. Monstren i Buffy symboliserar riktiga problem. Doctor Who däremot är en sci-fi och de bästa avsnitten är när de får till "what if"-scenarior eller andra spännande koncept runt tidsresor, tidreseparadoxer eller annat kul.
Inför denna femte säsong fick vi en ny Doktor, den elfte Doktorn. Han spelades av Matt Smith och han är givetvis otroligt viktig för hur säsongerna under hans era kommer uppfattas. Jag gillade honom från första början men började tappa tålamodet med honom en bit in i säsongen. Hans personlighet, för tydligen ändras doktorernas personligheter när de återföds, är mer sprallig, och mer junior än den tionde doktorn i David Tennants skepnad. Tennant var såvitt jag kan bedöma än så länge klart bättre på de dramatiska partierna. Matt Smith är en spjuver med glimten i ögat mer.
Den andra pelaren som alla Doctor Who-säsonger vilar på är Doktorns companion. I denna säsong introduceras Amy Pond spelad av Karen Gillan. Hon är härlig och lite mer random än de tidigare. Hon är flörtigare och mindre seriös än tidigare companions. Det känns som att hon är en frisk fläkt men jag köper inte hennes kärleksbekymmer med sin Rory alls, och därmed faller en del av dramat av säsongens andra del. Jag hoppas att jag kommer fästa mig mer vid relationen mellan Doktorn och Amy allt eftersom. Vet faktiskt inte när någon av duon kommer bytas ut.
Detta var också säsongen då Steven Moffat tog över som show runner och han gjorde det bra. Säsongen knyts ihop på ett bra och kul sätt. Första episoden The eleventh hour knyts ihop med de två sista The Pandorica opens och The Big bang. Gillade speciellt "the girl who waited" (Amy som sjuåring som väntade på att Doktorn skulle återkomma) och "the boy who waited" (Rory som vaktade The Pandorica i nästan 2000 år). Sen var det advanced sci-fi med hur Doktorn dog (föll in i annan dimension), men blev räddad tillbaka till oss genom Amys minne. En annan Moffat-sak var det med att Amy gråter... När hon träffade Rory vid Stonehedge blev hon så rörd att hon började gråta av lycka trots att han aldrig funnits i hennes liv, och på bröllopsmiddagen började hon gråta av sorg på grund av att doktorn försvann trots att hon inte kom ihåg honom. Allt det där med Amys familj var tunga grejer. Scenen från bröllopsmiddagen när Moffat knöt ihop den gamla ramsan med hela säsongen från allra första avsnittet var förstås extra tillfredsställande...
Something old,
something new,
something borrowed,
something blue...
Detta är bra grejer, eller hur? Doctor Who är "dåliga grejer" som är bra! Vissa avsnitt är riktigt bra, men överlag är serien lite fånig allt som oftast kastas jag mellan att känna mig imponerad och slita mitt försvinnande hår i frustration. Men precis som med Buffy så pågår karaktärsutveckling lika mycket i de svagare avsnitten som i de starkaste och helheten är en grundförutsättning för att få uppleva topparna.
De bästa avsnitten var:
S05E01 The eleventh hour - introduktionen av Amy och set-up av den häftiga avslutningen
S05E04-05 The time of the angels / Flesh and stone - återkomsten av The Angels och en massa tung sci-fi, Iain Glen (GoT) gäst
S05E07 Amy's choice är tematiskt väldigt spännande, men träligt med den tråkiga karaktären Rory...
S05E10 Vincent and the Doctor - väldigt bra drama och känslosamt
S05E11 The Lodger - lite fånigt men kul idé ändå, James Corden gäst (suverän såklart)
S05E12-13 The Pandorica opens / The Big Bang - knyter ihop säsongen och förklarar (sort of) sprickorna i väggen, explosionen, den ensamma flickan och förstörelsen av TARDIS. River Song (Tam?) dyker upp igen, Doktorns framtida fru...
I dvd-boxen för säsong 5 finns två små extra miniepsioder, Meanwhile in the Tardis (parts 1 + 2). De är båda mycket roliga, innehållsrika och underhållande och faktiskt bland det bästa med hela säsongen. Moffat har skrivit de båda. I den första frågar Amy en massa frågor om Doktorn och hans Tardis. Den är lustig. Hon tycker att hans fluga är ett rop på hjälp. Han säger att Tardis egentligen ska välja den perfekta "förklädnaden" på varje ställe men att sedan 1963 har den alltid valt polisboxen. Vad är en polisbox? Den ännu bättre andra minisoden tar vid just efter Amy har försökt förföra Doktorn. Den har en mycket lustig dialog och allmän känsla. Amy kollar upp Doktorns alla tidigare companions och scenen innehåller en massa kul självironi på en metanivå. Doktorn refererar till sig själv som Gandalf i rymden! LOL. I en mer sober del av dialogen förklarar Doktorn varför han behöver en companion! Quelle spectaculaire!
Säsongen var väldigt bra ändå!
Betyg 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar