Darling (2007)

Nästa filmtips är den svenska filmen Darling från 2007. Även om jag tror att fler har tipsat om den är det Jojjenito som varit den mest ivriga påhejjaren av denna film. Bland annat nämnde han Darling i kommentarerna till min topplista för 2007. Jag svarade med att jag blev sugen att lyssna på The Beatles låt Oh darling men det verkade han snabbt glömma (använde anekdoten i en musik- och filmquiz men Johan var helt frågande till frågan...).

Darling är en svensk feel-bad film från Johan Kling. Filmen handlar om två vitt skilda personer från vitt skilda delar av det svenska samhället. En rik ung tjej som aldrig sett verkligheten och en passiv och hunsad sextioåring som blivit övergiven uppsagd och vräkt. Vad vill filmen säga? Det vete katten. Men lite sorgligt var det allt. Johan Kling drar på med stora snyftstoryn här.

Filmen har helt ok dialog! Detta så kära ämne då det gäller svensk film. Man kanske vrider lite på sig när stekarna på Stureplan kör sitt interna snack och slang, de coola uttrycken blir snabbt gamla och filmen har snart när tio år på nacken. Men generellt sett flyter dialogen på bra.

Filmens två huvudkaraktärer Eva och Bernard är svåra att tycka om. Den ena korkad, den andra också korkad. Det är klart att jag känner sympati för Bernard när hans motgångar hopar sig. Han är enerverande positiv oavsett vad som händer. Hur realistisk han är är dock en helt annan sak. Det är samma sak med Eva, oklart hur realistisk hon är. Man får en känsla att filmens manus är skriven av en person som bor på landet och betraktar Stockholm från avstånd. Alla fördomar slåss om att få plats i filmen och huvudpersonerna är mer karikatyrer än realistiska. Eva och Bernard är så överdrivna att en humoristisk ton anslås. Johan Kling är dock Stockholmare inser jag efter en slagning på interwebben.

Även om filmen har partier med svart humor är storyn i sig inte speciellt humoristisk. Den ingår i en lång tradition av socialporr som svensk filmindustri pumpar ut. Klasskampen framför allt! Och allt är skit i landet Sverige, glöm aldrig det!

Ändå gillar jag filmen. Stämningen och Bernards godtrogna godhet lyfter filmen. Han är lik hunden han fått namnet från. Skådisen Michael Segerström gör ett bra jobb. Figuren Eva spelas av Michelle Meadows. Man hör i en scen att hon pratar perfekt engelska vilket underlättas av att en av föräldrarna är från USA. Som skådis verkar hon köra med den minimalistiska stilen. Låt inga känslor visas så blir det inte fel i alla fall! Hon påminde mig både en och två gånger om den amerikanska skådespelerskan Kristen Stewart.

Slutet på filmen kunde blivit magiskt bra om Kling bara hade haft vett att avsluta med vinken mellan Bernard och Eva på SL-bussen. Nu adderade han en scen med Bernard och dottern i villan i Södertälje som var helt onödig. Den adderade inget till filmen. Vi visste redan att Bernard inte lärt sig något under storyn. Allt var precis som det var när filmen startade. Fast lite värre.

Betyg: 3/5