Some Kind of Wonderful (1987)

Some kind of wonderful är den sista av filmtipsen jag tagit mig tid att kolla på under denna runda. Min gode vän Patrik i Göteborg rankar den som den näst bästa skolrullen från 80-talet. Det är en film han hävdat att jag måste se flera gånger om. Manus är skrivet av favoriten John Hughes och han har också producerat filmen. Regissör är dock Howard Deutch som också regisserade en av mina åttiotalsfavoriter Pretty in Pink. Även om jag såg en hel del film när det begav sig lyckades jag tydligen missa Some kind of wonderful men nu var det dags. Jag såg verkligen fram emot denna juvel...

...men jag kan snart ångra att jag inte så den när den var färsk, för nu har den uppenbarligen gått över sin "bästa före"-datum. Jag kom aldrig in i filmen. Det kan knappast vara manus fel (John Hughes!) då den är precis som alla andra filmer från genren. Nej, det är de extremt svaga skådespelarinsatserna som skjuter filmen i sank. Det är både skådisarnas insatser men också felaktig casting av skådisar helt enkelt.

Filmens huvudperson Keith spelas av en svag Eric Stoltz. Hans ljusa stämma klingar falskt och jag känner inget för den killen. Den enda karaktären i filmen som är bra är Watts spelad av Mary Stuart Masterson. Hennes karaktär är genuin och som skådis känns hon helt ok, problemet med Watts är bara att hon är så ointressant och tråkig. Flera av de övriga är rent ut sagt dåliga. Filmens snygga tjej Amanda spelas av Lea Thompson och hon är katastrofal. Totalt frånvarande. Jag läste att John Hughes ville ha Molly Ringwald i den rollen men att hon tyvärr tackade nej. Vilken miss! Det hade ju varit något det! Some kind of wonderful är ju väldigt lik Sixteen candles i handlingen, men här är det ombytta roller med en fattig pojke som är sugen på en av de populära tjejerna istället för tvärt om. Att få se Ringwald "byta sida" hade varit jättekul.

Filmens svagaste länk är den rike snygga killen Hardy som Amanda är ihop med i filmens inledning. Han spelas av den för mig helt okände Craig Sheffer. Han är totalt usel. Man ser från allra första början att han är ett asshole. Den rollen hade blivit så mycket bättre om en karismatisk och charmig skådespelare hade spelat honom. Då hade man förstått varför han var så populär, varför Amanda var med honom och kontrasten när han svinar till det mot slutet hade betytt något. Lite som James Spaders karaktär i Less than zero alltså. Kyle MacLachlan var ett tag inplanerad för rollen och "hell yeah" det hade varit mycket bättre.

Så sorry Patrik, jag kan inte falla in i hyllokörerna för denna film. För mig handlar den om en ung kille, en bona fide stalker som förälskat sig i den snygga tjejen utan att ha pratat med henne en enda gång. Han målar tavlor av henne. Han köper extremt dyra juveler till henne innan han ens gått på första dajten. Creepy. En framtida serial killer, någon?

Keith's bästa kompis Watts är en dålig trummis med masoschistiska drag. Svårt att sympatisera
speciellt mycket med en karaktär som är så korkad som hon verkade vara. Till sist, Amanda skulle kunnat vara den intressanta karaktären om hon bara spelats av en bättre och mer passande skådespelerska. Scenen när Hardy kallar henne sin "property" hade kunnat vara riktigt vass, nu pannkaka.

Men visst det finns några vagt underhållande scener som skyddar filmen från det nesligaste av nesliga betygen. Bästa karaktären i hela filmen var skinnskallen Duncan spelad av en mycket ung Elias Koteas. Och i rollen som Keiths pappa Cliff ser vi stabile John Ashton, Sgt Taggart från Snuten i Hollywood. Nåja, win some, loose some. Jag ger Some kind of wonderful två svaga kärlekshistorier av fem möjliga.


Betyg: 2/5