Hello I Must Be Going (2012)

"I didn't tell my mother I am not gay. She loves to be so understanding about her gay son..."


På måndagen träffade jag min gode vän Plymen för två American Independents mitt på dagen. Hur kunde jag gå på film mitt på vardagen undrar du kanske nu. Det var möjligt för jag hade passande nog tagit ut lite försenad, och efterlängtad, semester precis när filmfesten gick av stapeln. Vilket sammanträffande!

Den första filmen vi såg var Hello I must be going. Min sjunde film på festen. Den korta synopsisen förtäljer att filmen handlar om Amy, en 30+-are som just har skilt sig. Under återstudsen har hon flyttat hem till mor och far i en småstad i Connecticut. Misslyckande, leda och misär tills hon träffar den mycket yngre konstnären Jeremy. Nyfunnen åtrå kan som vanligt plocka upp även den kallaste och våtaste av mänskliga kökstrasor från golvet.

Ämnet, som handen i handsken för mig. Det är min favorit helt enkelt. Dessutom har skådespelaren Todd Louiso (High  fidelity) regisserat filmen. Jag älskade en tidigare film från honom som jag och Plymen såg på filmfesten 2002 - Love Liza.

Men det fanns ett stort orosmoment. Huvudpersonen Amy spelas ju av Melanie Lynskey, dvs den kärlekskranka Rose från Two and a half men. Ni vet den där kufiska tjejen som bor på våningen under Charlie? Hon som har en crush på Charlie? Och är helt galen? Just det, den Rose.

Jag trodde inte att jag skulle kunna se henne som en annan karaktär. Men direkt i första scenen blev jag lugnad. Jag kände knappt igen henne. Var det hennes kläder? Hade hon gått ner i vikt, eller upp? Eller var det hennes skådespeleri? Japp, bra skådespeleri var svaret på frågan. Melanie Lynskey var riktigt svinbra i denna film.

Hello I must be going är en perfekt mix av svart humor och ljusnande drama. En klassisk American Independent. Jag älskade den. Vilken njutning. I efterhand känns det som att filmen var för bra för att vara så liten. Jag känner att om den saknar något så är det det nya, ett nytt grepp, eller en  ny vändning. Men icke, fast är den bra så är den bra. Right?

Amys föräldrar spelas förträffligt av Blythe Danner (Gwyneth Paltrow's mor) och John Rubinstein. Ynglingen Jeremy spelas av rådjursögde Christopher Abbott känd från TV-serien Girls och Marcy Martha May Marlene från förra året. Som vanligt i denna typ av film var alla skådespelarna mycket bra. En kul liten scen var med Amys systerdotter, vad hon nu hette. I scenen sitter flickan, typ fyra år, i mormors knä och de läser en bok tillsammans. Blythe Danner pratar på med sin viskande hesa röst och i slutet av scenen säger Blythe något extra roligt. Då tittade flickan upp och rakt in i kameran som om hon uppfattat att den vuxna skådespelerskan sagt något som var utanför manus. Det såg ut som att flickan blev chockad och kollade mot kameran för att se om det var ok med regissören. Uppenbarligen var det ok (de behöll ju scenen) och för mig gav det en liten extra krydda till en mysig scen. Eller så missuppfattade jag situationen totalt (troligast).

Jag älskade denna lilla film och inte minst med tanke på det något svagare utbudet i årets filmfest är detta en kandidat till årets filmfestfilm. Jag ger Hello I must be going fem nakendanser i månskenet av fem möjliga.

Betyg: 5/5