The Imposter (2012)

We don't know what has happened to him.

När Joel kallar lystrar man. Och Joel kallade. Via kommunikationssystemet "twitter". Filmspanare runt stan bejakade invitationen till att gå och se dokumentären The imposter. Det var Joel, Fiffi, Jojjenito och jag som slöt upp.

Vi inledde måndagskvällen med en trevlig och välsmakande middag på den indiska restaurangen Indira. Sedan bar det av till Victoria på Götgatan. Biografen som "bara" visar "kulturfilm". The imposter handlar om en fransos som stal en försvunnen amerikansk tonårings identitet någonstans runt 2004. Det var allt jag visst om denna film och det är allt man behöver veta när man sätter sig för att se den. Jag visste också att filmen mottagit mycket väl på diverse filmbloggar runt omkring på klotet.

Eftersom det känns meningslöst att revya filmen utan att prata om vad den behandlar ger jag er här en stor och tydlig SPOILER-varning! Om du vill gå och se filmen utan att känna till dess styrkor och svagheter må du sluta läsa här.

SPOILERS! SPOILERS! SPOILERS!

Först och främst måste man kommentera att detta är en dokumentär och att den behandlar en historia som varken är fullständigt utredd av myndigheterna eller där konsensus finns ute bland "vanligt folk". Det betyder att man bör försöka se genom vad filmmakaren vill åstadkomma med filmen. Är det som med Michael Moore's filmer med en tydlig agenda, eller är det objektivt och neutralt som SvT's dokumentärer ofta sägs vara (men sällan är)?

Filmen handlar om vad som är sant eller osant. Filmen mixar mellan talking heads, dvs intervjuer med de riktiga personerna som filmen handlar om (alla utom två i alla fall), och dramatiseringar av vissa sekvenser i händelsen. Mycket tid och till synes vikt läggs vid bedragaren Frederics version av historien, men han är bevisligen en notorisk lögnhals så det är lite svårt att bedöma hans vittnesmål. Den försvunne pojken Nicholas familj får en hel del tid också, speciellt hans syster som åkte och hämtade sin "bror" från Spanien och den gravt knarkade mamman.

Det är en helt ofantlig historia detta. En mörkögd och mörkhårig 23-åring med stark fransk brytning hävdar helt sonika att han är den blonda och blåögde sextonårige Nicholas uppvuxen i Texas. Och att hans syster och mamma trodde att de fått hem den förlorade sonen. Eller trodde de det?

Något är så osannolikt här, men vad? Är det en spännande historia? Nja, det beror på. Konstig är den i vilket fall. Antingen trodde verkligen familjen att Frederic var Nicholas. Det skulle göra detta till en både osannolik och besynnerlig historia. Men det kan också vara så som filmmakaren vill få oss att tro, att familjen hade något att dölja och tog in bedragaren som någon form av täckmantel Allt för att dölja ett brott kanhända.

Dokumentären misslyckas i att den faller platt. Om den ville utforska dessa två alternativ (familj som luras av bedragare versus familj som döljer brott) borde den fokuserat mer på den fråga. Istället lades mycket tid på att visa dramatiseringar av Frederics historia från Spanien till Texas. Inte speciellt sensationellt eller anmärkningsvärt förrän hans bedrägeri gentemot familjen startar. Filmen slutar då de två alternativen framställs, men vi får inte veta vad som låg bakom familjens agerande. Det är som att ta en historia och klippa bort andra halvan och hoppas att åskådarna ska tycka att historian är bra och mystisk. I detta fall är det inte problemformuleringen som är intressant utan problemlösningen.

Om familjen gick på Fredrics charad är det ett tecken på stora mängder hårt knark och en extrem låg uppfattningsförmåga. Om de tog in fransmannen av något annat skäl är det ett tecken på ett intressant men ofullständigt kriminalfall.

En annan ofrivillig svaghet var att jag i inledningen inte visste om the talking heads var skådespelare eller de riktiga personerna som blivit intervjuade. Jag har sett båda varianterna, ibland spelar skådespelare "riktiga" personer i intervjuer... Speciellt i en film som handlar just om identitet var detta lite dråpligt. Tyvärr tror jag inte att det var en eftersökt effekt då de inte gjorde någon poäng av den eventuella identitetsförvirringen.

Som historia tämligen intressant. Som dokumentär tämligen misslyckad. Tvåa!

Jag ger The imposter två franska Michael Jackson-danser av fem.

Betyg: 2/5

Glöm nu inte att hoppa över och se vad de andra bedragarna tycker om den:
Joel, Fiffi och Jojjenito.

Frederic, eller?