Everyday (2012)

Moaning Myrtle har vuxit upp och blivit en white trash mamma till fyra barn med en make som sitter i fängelset för knarksmuggling. Diskbänksrealism. Brittisk arbetarklass. Och en brittisk dialekt från helvetet.

Detta är just denna typ av film som jag inte vill se. Men så går det när man väljer film efter biograf istället för film! LOL. Detta var den femtonde filmen jag såg på filmfesten och den sågs med Fiffi.

Ok, vad är detta då? Michael Winterbottom har exekverat en cool idé. "Låt oss följa en fiktiv familj under fem år." Låt mannen sitta i finkan och låt den stackars kvinnan slita all livslust ur sig med att hålla familjen med fyra barn flytande under tiden. Låt dem bo på landet, utan bil såklart.

Cool idé? Blir det en bra film bara för att det handlar om fattiga människor som fuckar upp hela tiden? Well, kanske. Det kunde varit bra, men då borde Winterbottom brytt sig lite mer om karaktärerna. Problemet med filmen är att det är ett enda stort experiment. Det där med att följa familjen under många år. De fyra syskonen som spelar barnen växer upp framför våra ögon.

Men filmen faller helt platt då Winterbottom över huvud taget inte ger oss någon karaktärsutveckling, eller ens en liten glimps av personerna som vi följer. Det är bara väckarklocka, frukost, borsta tänderna, åka till skolan eller åka och hälsa på pappa i fängelset, laga middag, äta, gå och lägga sig. Dag efter dag - everyday. Helt meningslöst att titta på. Kunde vi inte fått lära känna kvinnan, mannen, någon?

Jag har en känsla av att sönerna som växer upp i denna familj är exakt de där pojkarna som några år senare dyker upp i filmen Eden Lake.

Ok, sensmoral. Gör inte fyra barn och åk i fängelse. Dåligt.

Jag ger Everyday en etta.

Betyg: 1/5