La Leggenda Di Kaspar Hauser (2012)

This town isn't big enough for noth of us.

Välkomna till den första av mina revyer från Stockholms Filmfestival anno 2012. Första filmen blev en mycket trevlig bioupplevelse med Filmspanarkompisen Jojje. Som första film var The legend of Kaspar Hauser nästan helt perfekt skulle man kunna säga. Det gäller ju att komma in i feststämning och göra sig mentalt mottaglig för alla de konstiga filmer man får se under den dryga veckan man befinner sig i festivalbubblan. Jojje har helt rätt inställning till denna typ av film och han förstår situationen perfekt. Han väljer nyfikenhet och öppna sinnen framför motsatsen. Bra Jojje!

Filmen vi såg är en svartvit surrealistisk arty-farty film från en pretentiös italiensk gubbe. Filmen inleds med kameran riktad mot en bakgata i en liten stad i Italien. Vi ser en långhårig och skäggprydd cowboy komma åkande på en motorcykel. Han varvar motorn högt, högt men den åker jättelångsamt. Framme vid ett torg sker en duell mellan cowboysaren som visar sig vara sheriffen och en annan motorcyklist, The dealer. Sheriffen dör, men återuppstiger och köper knark istället. Han tar en sil från en spruta lika stor som en cykelpump. Och så vidare...

Filmen bygger på den fantastiska legenden om Kaspar Hauser och enligt direktören har han tagit fasta på de starka banden mellan Kaspar och han som tog hand om honom (här sheriffen). Sheriffen är fantastiskt öm mot Kaspar. Han vill lära honom en yrke så att han kan klara sig i livet, och vad vore bättre ute i den lilla ökenstaden i Italien är yrket DJ? Sheriffen drar ut en hel musikstudio i sanden och lär Kaspar att spinna skivor. I denna version spelas Kaspar av en kvinna, naken på överkroppen med namnet skrivet på bröstkorgen och magen. I filmen finns också en utflippad präst, en underskön hora, en ond hertiginna, a servant och en åsna.

Filmens bästa del var dess musik. Otroligt suggestiv och bra elektronisk musik av fransmannen Vitalis, nej Vitalic. Det näst bästa var Vincent Gallo i dubbla roller, han spelar både sheriffen och The dealer. Han överspel var mustigt, lustfyllt och lite skrämmande. Yeah boy, yeah boy.

Jag nickade nog till lite i mitten av filmen, men det var bara mysigt. I slutet blev mordet på Kaspar Hauser oväntat känslosamt och den sista musikscenen när Kaspar spelar skivor och sheriffen och horan dansar var en filmisk höjdpunkt och helt klart en kandidat till en Fripp Awards inom kategorin Bästa scen.

Efter filmen fick vi en underhållande F2F med regissören. Flera i publiken ställde frågor. Musiken nämndes inte speciellt mycket så mot slutet tog jag mod till mig och frågade vem som hade gjort musiken. Två (!) personer på raden framför oss vände sig då om blixtsnabbt och väste "Det är Vitalic. Vitalic!". LOL. Det var ju inte bara den simpla informationssnutten jag frågade om, jag ville ju att regissören skulle svara och utveckla sina tankar med musikvalet etc. Haha. Kul.

La leggenda di Kaspar Hauser var en helrätt start på filmfesten och det var en kul visning. Vad mer kan man begära? Japp, rymdskepp fanns där också.

Jag ger La leggenda di Kaspar Hauser tre extatiska dansscener av fem.

Betyg: 3/5

Är du kvar? Bra, kila då över och kolla vad Jojje skrev om filmen.