söndag 25 november 2012

De Rouille Et D'Os (2012)



Jag fortsätter att beta av den magnifika backloggen av revyer filmfesten lämnade efter sig. Efter de två bra och underhållande amerikanska independent-filmerna jag och Plymen sett borta på Victoria begav jag mig vidare mot något helt annat. Jag mötte upp kompisen Vanessa då vi skulle se Rust and bone samt F2F med filmens regissör Jacques Audiard. Han skulle också tilldelas Stockholm Visionary Award. Rust and bone var den nionde filmen jag såg på festen.

Jag var mycket nyfiken på denna film. Jag fick upp ögonen för Audiard 2009 när han kom ut med sin mycket omtalade Un prophète. Jag såg den filmen men blev kraftigt underwhelmed. Jag fann historien mycket tunn, huvudkaraktären ganska otrevlig och stilen på filmen var för tråkig, inte långt från den dokumentära stilen. Hans hantverksskicklighet gjorde dock att jag ville ge honom en chans till.

Det enda jag visste om Rust and bone var att det var en romantisk drama med den mycket duktiga skådespelerskan Marion Cotillard i en av huvudrollerna. Jag var sugen på och förväntade mig ett kärleksdrama som skulle suga tag i mitt hjärta. Oavsett vilken sort av romantik skulle duga. Skulle det bli olycklig kärlek med tillhörande stickande smärta, eller skulle det vara en ljuv romantik med den varma goda känslan?

Föreställningen började med en timme (!) lång F2F som var olidligt tråkig. En fransk-svensk filmproducent ställde dåliga (tråkiga) frågor och misslyckades helt med översättningen. Det enda smått roande under hela F2F var när Audiard upptäckte att en i publiken på första raden satt och sov. Han började tilltala den yrvaket olyckliga och retades och var allmänt otrevlig som sig bör en överlägsen fransman. Till vänster om Vanessa satt det dessutom två andra fransoser som pratade oavbrutet under hela F2F. Jag blev inte så störd eftersom jag ändå inte tyckte att intervjun var bra, men många runt omkring oss vände sig om och gav det elaka ögat och jag fick mig också en släng av the evil eye som om jag vore med i pratklubben.

När filmen väl startade hade Skandias stenhårda stolar redan börjat göra sig påminda i rumpan min. Suck, filmen var dessutom långt över två timmar. Jag kan säga det direkt, jag gillade inte denna film heller. Men den kändes extremt lik Un prophète i sin stil. Så det är väl helt enkelt så att jag inte gillar Audiards filmstil. Denna gång hade han tagit två noveller från författaren Craig Davidson och slagit ihop dem och gjort en relationshistoria om de två huvudpersonerna från respektive novell.

Den ena novellen handlar om en ensamstående pappa (Matthias Schoenaerts) som hankar sig fram med småjobb som utkastare på nattklubbar och liknande. Han har en bakgrund som boxare och för att tjäna en extra slant börjar han fajtas i illegala frifajter där publiken bettar på vinnaren. Den andra novellen handlar om en späckhuggarskötare (Marion Cotillard) som råkar ut för en olycka på jobbet och blir invalidiserad med amputation av båda benen som resultat.

Tyvärr köpte/förstod jag aldrig kärlekshistorian mellan de två. Det var för mig helt orimligt hur de blev ihop och att hon stod ut med honom över huvud taget. Jag vet inte ens om regissören ville, eller trodde, att vi i publiken skulle känna sympatier för den manlige karaktären. Han var långt ifrån en typ som jag skulle känna för i alla fall. Kvinnan i dramat var dessutom smått osannolik. Att hon föll för en våldsam, hårt drickande skitstövel som slog sitt barn och ständigt bedrog henne med andra kvinnor var helt bisarrt. Han var som ett stort odrägligt barn. Det antyddes lite att hon var självdestruktiv, men tyvärr fokuserade filmen till 95% på mannen och kvinnan blev bara ett bihang utan egen tydlig karaktär, förutom hennes depression på grund av olyckan.

Samtidigt har filmen ett högt production value. Det är inte en dåligt gjord film. Marion Cotillard är dessutom väldigt bra i de allt för få scener vi får se henne i. Hon är en intressant person. Här fick hon chansen att briljera i ett tungt drama med mycket svärta och hög arty-farty-nivå. Givetvis betydde det också att hon "tvingades" klä av sig toppless (allt för konsten?). Nästan lite irriterande. Djäkligt onödigt, och lite symptomatiskt för denna typ av film.

Jag hatade filmen men tycker att Cotillard räddade den något. Hon gjorde allt hon kunde i alla fall. Det ger jag henne. Jag ger Rust and bone två avslitna ben (med tvekan).

Betyg: 2/5



9 kommentarer:

  1. Trist att du inte gillade denna (eller Un prophète för den delen). Personligen gillade jag denna lite mindre, men fortfarande en av de bättre jag såg på festivalen.

    Tyckte relationen mellan de två till en början var lite långsökt, eftersom de bara hade träffats en gång tidigare, men under omständigheterna (efter olyckan) kändes det som att han var en av få som behandlade henne som en människa och detta uppskattade hon. Han fick henne trots allt att vilja leva och få tillbaka livsglädjen. Hon förstod att han inte var perfekt, långt därifrån - men det samma gällde ju henne.

    Gillade även att de två inte var perfekta. De hade båda sina brister och detta gjorde historien klart intressantare. De var helt enkelt mänskliga, även om det var aningen svårt att känna sympatier för honom. Å andra sidan krävdes det något sånt han blev utsatt för för att uppskatta sin son och inse att han faktiskt älskade honom, något han ju hade svårt för till en början då han var omogen och bara tänkte på sig själv.

    Nej, tycker helt klart filmen hade en hel del fina egenskaper och ser fram emot att se om den en dag då betyget kan bli ännu lite högre.

    Sorry att jag skrev så mycket, men kände att jag vill "kontra" lite ;) Dessutom låter det otroligt korkat att lägga F2F och prisutdelning INNAN filmen. Då har man redan tappat känslan för filmen innan den ens har börjat. Tror det kan ha påverkat din upplevelse extra negativt.

    Så här skrev jag om Rust and Bone som fick en svag fyra av mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och då vill jag kontra på kontringen!
      :-)

      Det är skönt och trevligt för dig att du uppskattade filmen så mycket, och att du greps av de bra scenerna samt att du fann karaktärernas positiva sidor större än de negativa.

      Jag fick aldrig någon gåshud eller rysningar längs ryggraden. Jag kan inte ens gissa mig till vilka scener det var? Dela gärna med dig om vilka scener som jag missat.

      Jag fann mannens beteende oförlåtligt vid fler tillfällen. Med bara lite, lite perspektivförskjutning med mer fokus på henne, och ett annorlunda slut, så skulle detta lika gärna kunnat vara en film om en kvinna som bryter sig loss från ett destruktivt förhållande. Under filmens sista 15-20 minuter var jag helt säker på att det skulle vara en film där de två inte fick varandra. All realistiska tecken tydde på det. Därför var den allra sista scenen både orimlig, omotiverad och oförtjänad.

      Radera
    2. Skrev ett långt svar alldeles nyss, men allt försvann när jag skulle publicera det. Hinner inte skriva om det nu och är lite upprörd över det inträffade ;) Får se om jag samlar mig och gör ett nytt försök lite senare...

      Radera
    3. Oh nej. Vad vidrigt. Det är bland det värsta jag vet när sådant händer. Speciellt då man skrivit en lång text och tyckte att man fått till några bra meningar. Usch. Hoppas du kan finna orden i minnet. De finns där någonstans!

      Radera
  2. F2F avant le film, c'est fou.

    SvaraRadera
  3. Har du sett "Mitt hjärtas förlorade slag"? Den var ju riktigt hajpad när den kom, och levde väl inte riktigt upp till förväntningarna, tyckte jag. Däremot rekommenderar jag verkligen stark "På mina läppar" från 2001. Bra som drama, bra som thriller, och med ett udda par som är spännande att följa. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppar in här och säger som så att jag inte gillade "Mitt hjärtas förlorade slag" särskilt mycket. "På mina läppar" är klart bättre, helt klart. Men det var "En profet" som fick mig att verkligen lägga Jacques Audiard på minnet.

      Radera
    2. Jag har bara sett Un prophète och Rust and bone. Inte sugen på att se någon mer av honom. Livet är för kort.

      Radera