Like Someone In Love (2012)

Vissa filmer inbjuder till en andra tittning. Filmer som kräver ett visst tankearbete för att du som åskådare ska förstå vad den vill visa. Det finns flera kända sådana filmer, ta tex trion Fight Club, Mulholland Drive och Donnie Darko, alla filmer som betyder något helt annat andra gången du ser dem jämfört den första. Iranske filmmakaren Abbas Kiarostami gjorde den fantastiska filmen Certified copy härom året som är precis likadan. Karaktärernas relation var huvudperson i den filmen och mer hände under ytan än ovanpå densamma. Filmen fick mig som åskådare att tänka, förstå och förundras. Nu har hans uppföljare till Certified copy kommit och den utspelas i Tokyo. Detta var den fjortonde filmen jag såg på årets filmfest och jag såg den med Fiffi.

Javisst, den är långsam och det händer inte så mycket. Den unga Akiko finansierar sina universitetsstudier som prostituerad. En dag får hon ett samtal från sin mormor som vill komma till Tokyo över dagen och träffa henne, prata med henne. Mormorn har fått syn på ett flygblad med reklam för glädjeflickor och flickan på bilden är så lik Akiko... Samtidigt övertalas hon istället att åka ut till en kund, Takashi, en äldre herre i förorten till storstan. Takashi visar sig vara en pensionerad författare och lärare på universitetet som Akiko går på. Hans motiv till mötet är höjt i dunkel.

Detta är en film om vanliga människor, vanligt söndriga människor. Akiko har en svartsjuk och våldsam pojkvän som vill gifta sig med henne. För då kan han äga henne, och hon "kan inte" ljuga för honom mer. Hon är uppenbarligen trött på sin pojkvän och verkar inte alls sugen på att bli hans. Istället låter hon sig ägas för stunden av sina kunder?

Man får också känslan av att hon har brutit med sin familj. Varför kommer inte hennes mor? Varför kommer hennes mormor istället? Varför beslutar Akiko sig för att inte möta sin mormor? I en av filmens starkaste scener åker Akiko i taxin runt rondellen utanför tågstationen två fulla varv medan hon studerar den gamla damen som står och väntar på henne under statyn. Så nära. Men så långt borta?

Varför har den gamle mannen velat träffa Akiko? Det antyds flera gånger att Akiko är så lik hans dotterdotter. Och det verkar som att han bara vill bjuda henne på middag, han gör aldrig några närmanden. Istället frågar han henne om hennes studier och ger råd om hennes förhållande. Han till och med skjutsar henne till skolan dagen efter hon sovit ut i hans lägenhet. Som om han var hennes morfar. Grannen tror att Akiko är dotterdottern och verkar överraskad av att se henne eftersom något hemskt hänt för länge sedan.

Både Akiko och den gamle mannen söker kontakter i en värld där de är svåra att nå. Varför har Abbas döpt filmen till "Like someone in love"? Visst det är namnet på den grymma jazzsången som spelas i mitten av filmen (Ella?). Men filmens titel betyder så mycket mer än en bra låt.

Exalterande film. Denna var ännu mer dold än Certified copy. Denna var dock för seg. Jag satt hela filmen och sökte efter Abbas vinkling på filmen. Vad var det som han beskriver framför näsan på oss, som vi inte fångar, tänkte jag. I efterehandlingen blev skuggspelet mer och mer tydligt. Men denna gång blev det lite för svårt.

Skådespelarna var mycket bra och dialogen var naturlig. Rin Takanashi var otroligt fascinerande i rollen som Akiko. Här visar hon upp ett mycket naturligt och "understated" skådespeleri. Hon var också med i den skruvade Isn't anyone alive där både stil och dialog var helt annorlunda. Mer om den i en denna revy.

Jag har insett att jag är en sucker för japansk film. Jag älskar atmosfärerna, storstadsmiljöerna, språket och de vackra människorna. Det kanske bara är ett tecken på bra film, men jag gillar även de sämre filmerna lite mer än jag borde... Like someone in love är en film som växt sedan vi såg den. Jag börjar gilla den mer och mer. Var ska det sluta?

Jag ger Like someone in love tre räksoppor av fem möjliga.

Betyg: 3/5