Den Ultimata Årsbästalistan - 2008

Vi har slagit världsrekord i antal deltagare i Filmspanarnas årstopplisteblogathon! Tack alla inblandande. Vi var hela NIO stycken som listade våra favoriter från filmåret 2008. Wow, det börjar ta sig!

Som brukligt är har jag nu sammanställt listorna och skapat den Ultimata ÅrsBästaListan. Filmerna får poäng 1-10 poäng med 10 poäng för förstaplaceringarna. Sedan gäller max antal poäng. Vid lika avgör i första hand antalet listor filmen varit med på (då inbördes placering på en lista är av mindre signifikans än att vara med på topp på 10), sedan gäller antalet förstaplaceringa, andraplaceringa osv tills låsningen brutits. I denna lista finns två (!) par siameser som inte gick att separera...

Riddarna av det skrivna ordet om filmåret 2008 var; Cecilia, Fiffi, Sofia, Christian, Johan, Jojje, Magnus, Steffo och så undertecknad.

Det var inte bara rekord i antal bloggare som deltog i munterheterna. Listorna var också ovanligt eljest. Detta syns i sammanställningen som spretar och har sig. Egentligen är det bara två filmer som drog iväg med lite fler poäng än de övriga. Vi har alltså ett mycket brett och jämnt filmår är min tolkning. Personligen tycker jag att filmåret var mycket starkt, men därom råder delade meningar.

Nog menlöst dravel. Giv oss listan! Oki.

1. The wrestler (Aronofsky) 42 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
2. The dark knight (Nolan) 39 poäng (fem listor, en förstaplacering)
3. The hurt locker (Bigelow) 24 poäng (fem listor, en tredjeplacering)
4. Vals im Bashir (Folman) 20 poäng (två listor, två förstaplaceringar)
5. In Bruges (McDonagh) 18 poäng (fyra listor, placeringar 2, 5,9,10)
5. Wall-E (Stanton) 18 poäng (fyra listor, placeringar 2, 5,9,10)
7. Taken (Morel) 17 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
8. Slumdog millionaire (Boyle) 16 poäng (två listor, två tredjeplaceringar)
9. Eden Lake (Watkins) 15 poäng (två listor, en andraplats, en femteplats)
9. Revolutionary Road (Mendes) 15 poäng (två listor, en andraplats, en femteplats)

Klicka på länkarna så får du läsa en fantastisk revy på filmen i fråga.

Listan skapad den 6:e juli 2014.

Totalt sett var hela 54 filmer nämnda på minst en lista!

Några hedersomnämnanden... Fyra filmer innehar en förstaplacering på någons lista, men trots det slog de sig inte in på UÅBL-2008; Gran Torino, De ofrivilliga, The curious case of Benjamin Button samt Soraya M. Tre filmer var med på hela tre listor men slog sig ändå inte in; Cloverfield, Låt den rätte komma in samt Iron Man.

Listan av alla filmer utanför topp-10 i fallande poängordning; Gran Torino, Forgetting Sarah Marshall, Frost/Nixon Cloverfield, Låt den rätte komma in, Die Welle, The curious case of Benjamin Button, De ofrivilliga, Soraya M, Iron man, The other Boleyn girl, Valkyrie, The chaser, Avsked, Bronson, H:r Landshövding, Changeling, Hunger, Gomorra, Milk, Australia, The happening, Ip man, Frozen river, Mamma Mia!, Felon, Role models, Last chance Harvey, Synecdoche New York, Horton hears a Who!, Yes man, Happy-go-lucky, Burn after reading, Stepbrothers, The boy in the striped pyjamas, The Brothers Bloom, Max Payne, Man on wire, Rachel getting married, 4bia, Maria Larssons eviga ögonblick, Eagle eye, Kung Fu panda, Wendy and Lucy.

För tidigare Ultimata ÅrsBästaListor:
2013
2009
1999
1988

Synecdoche, New York (2008)

Adele: Everyone is disappointing. The more you know someone, it just... This whole romantic-love thing, it's just a projection anyway, right?

Detta är kanske den konstigaste och mest svårbegripliga film jag någonsin har sett. Samtidigt kändes allt jag såg naturligt när jag såg den. Så fort jag tänkte på vad den handlade om fattade jag inget, men varje enskild scen var självklar och klockren. Filmen är som en undflyende dröm, så självklar när den dröms, så svårbegriplig samma sekund den passerat.

Detta är en film om döden, ensamhet och psykisk sjukdom. Det är inte en speciellt munter film, men den är så annorlunda att jag inte kan annat än hylla den för att den är ett unikum.

Filmen startar helt normalt. Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden. Han är gift med konstnärinnan Adele (Catherine Keener) och tillsammans har de den fyraåriga dottern Olive. Snart inser vi dock att de har problem i äktenskapet och Adele vill ha ett break. Hon tar dottern och åker på utställning Berlin några veckor. Här ändras filmens struktur helt obemärkt. Tiden blir nu helt uppfuckad. Varje scen är naturlig men tidsuppfattning hos Caden och därmed oss är ur led. I och med den depression Caden kastas in i slutar hans tiduppfattning att fungera. Hazel (Samantha Morton) bjuder ut honom på dejt men Caden tackar nej pga att han är gift. Hazel viskar då att det var ett helt år sedan Adele lämnade honom. Caden svarar att det var en vecka sedan hon reste iväg.

Filmens regissör/manusförfattare Charlie Kauffman ger inga tydliga vinkar om när historien hoppat framåt i tiden. I en scen får vi veta att Caden och hans teatersällskap arbetat med hans nya uppsättning i 17 år. Det kunde varit några veckor lika gärna. Caden dejtar Claire (Michelle Williams) och i nästa scen har de varit gifta ett tag och har en dotter, Ariel. Caden kallar dottern för Olive. För Caden frös tiden när Adele och Olive lämnade honom.

I övrigt innehåller filmen den ena drömlika sekvensen efter den andra. Hazel köper ett hus som brinner. Ja, brinner. Hela tiden. Hon gifter sig senare med fastighetsmäklarens son som bodde i källaren på det brinnande huset. Jennifer Jason Leigh gör den manshatande lesbianen Maria med mycket stor inlevelse. Maria blir mentor och älskarinna till Olive som lärs upp att hata sin far. Flickan tatueras ursinnigt tills hela kroppen är täckt och hon går via exoticamodelleringen till prostitution. På hennes dödsbädd försöker Caden nå sin dotter, men Olive är uppbrunnen av hat mot bilden av sin far. När hon dör faller tatueringen av ett rosblad av hennes arm i form av ett svart rosblad...

Det jag mest hade hört om denna film är den stora teateruppsättningen Caden sätter upp och att han hyr skådespelare som spelar (i filmen) riktiga personer. I en gigantisk lagerlokal bygger han upp en kopia av stadsdelen han bor i. Han hyr skådespelare som spelar honom själv och alla i hans omgivning. När skådespelarna inte hinner med hyr han in nya skådespelare som spelar skådespelarna som spelar personerna. Typ. Dianne West anställs för att spela en städtant och det slutar med att hon spelar Caden och tar över regisserandet av teaterstycket. Den har aldrig premiär. Caden själv slutar som städtanten i kopian av den byggnad dit Adele flyttat när hon flyttat tillbaka till New York för många, många år sedan. Dianne West's karaktärer regisserar Caden att spela städtanten ända till slutet.

Handlar filmen om identitet? Cadens spindelnät av skådespelare som spelar riktiga personer är ett metaprojekt av stor proportioner som skulle kunna antyda det, men nej. Det handlar om en fragmenterad och sönderfallande verklighetsuppfattning. En drömlikt helvete för honom som startades när hans familj lämnade honom. Det är en dröm på film. En mardröm i många lager.

Jag blir galen. Detta är en brutal film. Tråkig javisst. Men också otroligt förunderlig. Om du bara kommer innanför dess skal är den köttigt berikande. Ärlig. "Brutal honesty" pratar Caden om och ja - det är det den är.

Jag ger Synecdoche, New York fyra mind fucks av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hazel: The end is built into the beginning.

Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Baghead (2008)

She is glowing. She glows.

American independent har en undergrupp som brukar kallas "mumble core". Det är en samling sköna men mycket simpla filmer. Oftast med betydelselös budget, frånvarande hifi-teknik, slarviga ljudtekniker och ljusskygga ljussättare. De är perfekta att avnjutas på filmfestival där publiken är både nördigt förlåtande och pretentiöst blinda för filmernas svagheter. Om man har tur har filmerna en massa känsla och "hjärta". Har man otur är det bara dåliga filmer.

Regissörer och skådespelare som brukar simma i mumble core-dammen är bröderna Mark och Jay Duplass, Lynn Shelton, Andrew Bujalski, Joe Swanberg och Greta Gerwig. Några filmer ur genren som jag sett är Hannah takes the stairs, Beeswax, Humpday och Drinking buddies.

Nu när året 2008 var i fokus tog jag chansen att se två mumble core-filmer med Greta Gerwig i huvudrollen. Hon var med i hela fyra långfilmer detta år. Den första jag såg var indie-skräckisen Baghead. Filmen är skriven och regisserad av bröderna Duplass. Eller skräckis förresten? Är det kanske mer en komediskräckis? Den är inte speciellt ryslig, snarare lite obehaglig.

Filmen handlar om fyra "struggling actors" som bestämmer sig för att göra en egen indipendent-film för att på så sätt slå igenom i Hollywood. De åker ut till en "cabin in the woods" för att skriva manus och där blir de terroriserade av en man med en papperspåse på huvudet.

Ja men den här filmen var ju inte så bra. Jag ser idén bakom filmen och den är inte helt oäven, men förutom Greta Gerwig är inte någon av de tre övriga skådespelarna speciellt speciella. De är också helt okända för mig; Steve Zissis, Ross Partridge och Elise Muller.

Filmen är lite småruggig av spänningen med mannen som attackerar våra fyra vänner. Men mest av tiden spenderas, som vanligt i filmer från denna genre, med att sitta i soffor, på sängar eller på golvet och prata om relationer. Han är intresserad av henne men hon ser honom som en god vän, som en "bror". Hon är istället sugen på den andre och de hade en fling för ett tag sedan men han är kompis med den först så han vill inte vara illojal mot sin kompis. Och den andra hon är svartsjuk på den första hon om den andre han. Och så vidare.

Som vanligt i dessa filmer klär Greta Gerwig av sig naken. Det adderar en liten voyeuristisk krydda, men det gör inte filmen bättre. Inte sämre heller för den delen. Vad som alltid adderar till filmens styrkor är hennes vackra ögon och underliga personlighet. Allt det finns där i denna film. She IS glowing.

Jag älskade inte denna film, men den är bra mycket bättre än många filmer med mångdubbel budget som finns "out there".

Jag ger Baghead två filmidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Incredible Hulk (2008) (re-revy)

Hade jag inte sett hela The Incredible Hulk? Mycket osäker. Jo. Jag kom ihåg fragment av näst sista striden. Jag hade sett den på tv, absolut inte på bio i alla fall. Sugen på något lättsamt valde jag att se hela filmen i helgen som gick. Jag kom ihåg den som svag, min hjärna hade i alla falla tvättat sig från minnen från filmen mycket effektivt. Men med flera lyckade Marvel-filmer i bagaget ville jag se om denna ändå inte kunde vara något.

Men ack. Fy fan vad usel den är! Det är pinsamt. Hur kunde jag ge den en tvåa förra gången? Egentligen är det smått otroligt vilken variation på kvalité det är på filmerna från Marvel, från ettor (plural!) till femma, ja, The Avengers borde väl vara uppjackad till en femma vid det här laget... Nästan samma abnorma spridning som inom Bond-biblioteket!

Detta var den andra filmen från Marvel Studios ambitiösa och underbara Cinematic Universe-projekt. Phase 1 ledde upp till The Avengers och just nu pågår Phase 2 vilken kommer leda upp till Avengers: Age uf Ultron.

Tillbaka till hulken. Detta är ännu en comic book movie helt utan humor eller ens den mista glimten i ögat. Den patetiskt allvarliga tonen i filmen understöds av en fruktansvärd filmmusik.

Skådespeleriet är under all kritik där William Hurt som elak general och Liv Tyler som sångarens dotter når nya låga höjder i dåligt skådespeleri. Edward Norton kan vara mycket bra men i denna rollen var han mycket spinkig.

Handlingen och fajterna var yta utan ett uns av innehåll. Värdelöst. Filmen är ologisk, och då menar jag inte fantasyinehållet som man alltid får i en Marvel-film. Men inom filmens ramar funkade den inte heller. Hade generalen gått "rouge", eller hade han militärledningen bakom sig? Mycket oklart och extremt dåligt etablerat. Scenen på gräsplätten utanför universitetet var ofantligt dålig och helt orimlig. Handlingen i filmen är frustrerande "liten". Antingen är Hulken en stor grej (pun intended) och då borde hela militärapparaten vara involverad. Nu känns det som att generalen nästan är en vilding som kör detta i ett privat och personligt spår. Helt plötsligt smäller man upp en universitets-park. Hallå, skulle inte någon från övriga militären lägga märke till detta? Bara en av flera frustrerande saker med den dåliga handlingen.

Hela sub-ploten om the Abomination var usel, endast överträffad av the Newborn i Alien Ressurection i uselhet.

Jodå jag hade sett den och revyn hittar du här.

Nej nu blev jag extremt uttråkad över denna film. Ok, låt oss istället lista alla Marvel Cinematic Universe-filmer som jag ser på dem nu:

1. Marvel's The Avengers (2012)
2. Captain America: The Winter soldier (2014) *
3. Iron Man (2008)
4. Thor (2011)
5. Iron Man 2 (2010)
6. Iron Man 3 (2013) *
7. Thor: The Dark World (2013) *
8. Captain America: The First Avenger (2011)
9. The incredible Hulk (2008)

* = Phase Two

För filmen som re-revyas The Incredible Hulk ger jag den denna gång en dålig adaption av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Top 10 films of 2008 (version 2)

Jag har egentligen redan gjort en topplista för 2008. När det nu var dags för ett blogathon med fokus på detta år blev jag sugen på att uppdatera min lista samt se några filmer som jag inte sett från året. Se här för den förra listan som jag knåpade ihop för ett drygt år sedan.

Man kan till att börja med konstatera att 2008 var ett mycket starkt år om man räknar antal filmer som aspirera på en plats på topplistan (topp 10). Nu när jag återbekantat mig med året måste jag tillstå att detta måste vara ett av de starkaste åren genom tiderna. Det så nyligen behandlade filmåret 1988 skulle kanske fått med en eller två filmer på 2008 års topplista... Innerligt!

2008 är ju inte så länge sedan, men det är ändå en 5-6 år sedan jag såg de flesta av filmerna på listan så jag har än en gång valt att titta en liten stund på varje film för att minnas dem bättre. Jag tog med alla tio på listan plus de fem hedersomnämnda filmerna för denna specialbehandling. Fasen det har varit otroligt svårt att välja ut topp 10.

Dessutom har jag sett ~åtta filmer som jag tidigare missat och bland dem finns en film som jag knappt kunde placera på listan över huvud taget. Den konstigaste film jag någonsin sett. Skulle den egentligen vara nummer ett? Eller inte ens rankad? Revy kommer inom kort på bloggen.

Jag har uppdaterat listan en del och för den nyfikne anger jag filmernas placering på förra listan inom parentes (enligt uppmaning från Sofia).

2008 års topplista innehåller ovanligt många genrer. Där finns flera rena dramer, filmer som är otroligt bra men som man nödvändigtvis inte skulle vilja se om fler gånger. Där finns givetvis också komedier och action, och för ovanlighetens skull en skräckis till och med. Listan innehåller inte bara engelskspråkigt utan också en svensk och en japanare.

Nu när jag uppdaterar min lista har jag valt att uteslutande gå på min magkänsla. Inget intellektuellt finlir här inte. En film på topp-3 var i princip omöjlig att placera och det hjälpte inte att kolla på några få scener ur filmen för att komma ihåg den till fullo. Jag kommer nog ta och se om den inom kort. Nu rankade jag den på måfå. Det mesta runt listor som denna är ändå helt ovetenskapligt och mycket slumpartat. Låt listorgien starta!



10. Cloverfield (9)

Suverän katastroffilm som slår årets Godzilla på fingrarna. Självklart en allegori för 9/11. Den bästa och mest intensiva "found footage"-filmen jag sett.




9. The Brothers Bloom (8)

Jag älskar känslan och stämningen i Rian Johnsons andra långfilm. Denna gång är det en favoritgenre i "con movies" han gör våld på. Filmen "osar" av Bröderna Coen-feeling och det är allt som oftast ett bra betyg i min bok. Huvudrollstrion; Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo är fantastiska. Rachel och Mark är varma skådespelare, Adrien varken varm eller kall.

8. Synecdoche, New York (-)

En film som nästan är omöjlig att placera på rätt plats på listan. Är den årets bästa film? Platsar den ens på topplistan eller ska den bara vara en heders på grund av dessa spektakulära ambitionsnivå? Med filmen i färskt sinne, helt utan tid att smältas, ordnas in eller låtas jäsa till sig slänger jag in den här. Oj, det blev visst placering 8. Revy kommer inom kort.




7. Role models (-)

Vilken lysande komedi! Briljant komedi! Otroligt rolig och omtittningsbar till tusen. Redan nu när jag bara kollade några få scener som snabbt blev till 30 minuter kände jag att denna film växt betänkligt sedan jag såg den första gången. Kul! Också denna film har en lysande cast med perfekta Paul Rudd och Sean William Scott i lina livs roller. Jane Lynch heeelt underbar. En 5/5-film på plats 7!?!




6. The hurt locker (7)

Om inledningen av listan innehåller några lite med lättsamma komedier kommer vi nu till det tyngre och mer dramatiska. Kathryn Bigelows karaktärsdrivna Irakkrigsdrama är otroligt bra. Första kvinnliga vinnaren av en oscar för bästa regi. Välförtjänt.




5. Låt den rätte komma in (4)

En svensk film på listan! Kul. Kul. Skrämmande, romantiskt och sorgligt som fan. Det går rysningar längs ryggraden när jag ser denna film. Inte primärt på grund av att den är ryslig eller skräckinjagande. Mer för dess exakta återskapande av känslor från och om skolgången under åttiotalet. Brrr.




4. The wrestler (6)

Darren Aronofsky's mästerverk med en glimrande Mickey Rourke i sitt livs roll. Otroligt fin och sorglig film om en gammal wrestling-kändis på dekis.




3. Avsked (japansk titel: Okuribito, eng titel: Depatures) (2)

Film om döden. Smärtsamt vacker. Men hur fasen skulle jag kunna placera denna? Den ramlade ner ett pinnhål men det berodde mer på att jag ser de övriga två som mer personliga favoriter än denna film. Men den är kanske värd förstaplatsen till och med. Denna med! Svårt med så lågmälda filmer som kräver den perfekta stämningen för att nå ända fram.




2. Forgetting Sarah Marshall (3)

Rolig, varm, sann och drabbande. Allt i en "vanlig komedi"? Ja, jag älskar denna film. Den är 2008 års (500) days of Summer för mig. Ännu en komedi som lever på en sagolik casting; Mila Kunis, Jason Segel, Veronica Mars och Aldus Snow med flera.




1. The dark knight (1)

Jodå den ligger klar på den gyllene förstaplatsen. Den ligger där lika mycket för att jag älskar filmen med hull och hår, men också för att jag vill lyfta upp denna film till skyarna då den gjorde allt rätt. Att göra en så seriös och mörk "comic book movie" och lyckas är sagolikt. Vid sidan av denna är det bara "Batman begins" som klarat det. För alla andra är det endast de med en stor portion glimten i ögat som är lyckade enligt mig.




Här kommer min utökade lista av hedersomnämnanden...

• Zack and Miri make a porno - sista filmen att ramla ut från listan (S-NY kom emellan Zack, Miri och rampljuset). Jag älskar Kevin Smith's sylvassa dialog och filmen har en suverän cast. Justin Long som gay porn star är hilarious.
• You don't mess with the Zohan - Half Australian, half Mount Everest? Så rolig att jag skrattar så att jag kiknar. Detta är årets roligaste film. Den är dock för tunn för att platsa på topplistan.
• Wall-E - den ramlade ut från listan. De första 35 minuterna är lysande och 5/5, men resten är inte alls i samma klass.
• Burn after reading - ramlade också ut från listan. Den är rolig men fick böja sig för de övriga trots dess superba cast.
• Quantum of solace - en av de åtta bästa Bond-filmerna är mycket nära topp 10.
• Vicky Christina Barcelona - en bra Woody-film som är lite småputtrig, lagom bra ger lagom placering.
• Iron man - Robert Downey Jr är sövveränn, humor och action i perfekt kombination, en av de bättre från Marvel Cinematic Universe.
• Horton hears a Who! - Katie är underbar!
• Taken - ganska livlig film. Första halvan är creme de la creme of actionthrillers, men slutet drar ner betänkligt!
• Yes man - är inte denna riktigt rolig?
• Tropic Thunder - den här är riktigt rolig!

Ok, så det var min lista och alla mina "heders". För att läsa om årets sämsta film samt årets största besvikelser måste du klicka dig in i det gamla inlägget för detta "extramaterial"...

Idag är det blog-bonanza bland bloggvännerna. Och alla snackar bästa filmer från 2008. Lysande! Kolla in deras listor hära:
Fiffi
Magnus (ivrig)
Sofia
Jojje
Cecilia
Steffo
Johan
Movies-Noir (listan publicerad sedan gammalt)

Lysande! Det kan tänkas att det rent av blir en UÅBL-2008 efter helgen!

Castle - Season 6 (2013 - 2014)

Castle "puttrar" på. Detta är långt från världens bästa serie, varken som komedi eller drama. Men den har en hög charmfaktor som till stor del bygger på en mysig cast med Nathan Fillion i spetsen. Det känns som att den mannen skulle kunna få vilken grupp med skådespelare som helst att bli sammansvetsad och supermysig. Fan vad jag älskar den mannen. Jag skulle gifta mig med Nathan Fillion.

Serien är vid detta laget helt etablerad i form och den bjuder inte på mycket överraskningar. Vid sidan av två lite längre röda trådar (Kate's mors mördare samt Triple X) är de allra flesta avsnitten humoristiskt orienterade stand alone-avsnitt.

Humorn är karaktärsdriven och eftersom vi numera känner alla karaktärerna väl finns där en uppsjö av uppslag. Jag har aldrig tyckt att mordgåtorna är filmens styrka, de utgör endast fonden som skämten spelas upp mot.

Jag såg säsongen i två sjok, först de första 17 avsnitten. Sedan tog jag en paus och såg de sista 6 i ett svep nästan. Jag vet inte om minnet fallerat mig eller om seriens bästa avsnitt verkligen kom mot slutet, men det känns så.

De bästa av de lite mer dramatiska avsnitten var Ep17 In the belly of the beast då Kate blir kidnappad av onda män samt Ep22 Veritas då en av de röda trådarna fick sitt bejublade men mycket hastiga avslut.

Av de många komiska avsnitten vill jag nämna Ep20 That 70s show där de klär sig som sjuttiotaljönsar, och det sista avsnittet Ep 23 For better or worse där vi får träffa Kate's äkta man ! Det är underbart hur Rick tar chansen att verkligen reta henne om och om igen om hennes make.

Säsongen avslutas som vanligt med en cliff hanger och det funkar enligt beställning. Jag undrar lite vad som hänt. Man kan ju misstänka Triple X. När startar säsong 7? Eller dör han? Game of Thrones? Offas Castle så att Nathan kan bli fri att gå över och spela in mera Firefly? Drömmar!

Betyg: 3/5

Jag som först trodde att det var nr 33's storebror...