Top Gun (1986)

Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5

MASH (1970)

Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!

Specialvisning av Alien (1979) och Aliens (1986)

Fredagen den 28:e oktober hölls en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio i Stockholm och flera anda biografer runt omkring i Sverige. eftersom jag redan skrivit om filmerna här på bloggen kommer här endast en kort rapport från föreställningen.

När jag hörde om denna visning skyndade jag mig att köpa biljetter då jag inte ville missa chansen att se Alien på riktig bio. Självklart var det intressant att se Aliens också men den såg jag på bio redan 1986.

Jag tycker det är extremt trevligt med denna typ av specialvisningar. Biografen fylls till bredden av riktiga fans. Bion var full med folk med "Weyland Corp." t-shirts. Bio Rio är mycket mysig och efter renoveringen har de otroligt sköna stolar. Det måste framhållas. Vestibulen är liten men charmig. Hallonläsk såldes i kiosken.

Festiviteterna inleddes något försenat med Alien. Men inte riktigt ändå, först kom kvällens maskinist in med mikrofon och allt och körde någon form av absurd stand up comedy. Jag var inte imponerad. Det stående skämtet var att filmen skulle bli ännu mer försenad och pausen mellan filmerna skulle bli ännu kortare desto längre han malde på. Publiken skrattade inte. Tonen blev helt fel. salongen var fylld med fans och då var det tråkigt att Bio Rio tyckte att det var rimligt att ha en pajas som hälsade välkomna. Det var lite synd att de skulle inleda kvällen med jönserier då all form av stämning och förväntan som vi byggt upp skingrades av hans långrandiga jidder framme vid scenen. Det är alltid trevligt med en presentation av filmen på bio, men vid en specialvisning som denna passar det kanske bättre med att låta ett nördigt fan presentera filmen.

Sen drog de i alla fall igång Alien. Filmen visades utan textning och det fungerade jättebra. På bio är oftast ljudet så högt att man uppfattar vad de säger ändå. Filmen är otroligt stämningsfull och spännande. Samtidigt har jag nu sett filmen så många gånger att det är lätt att glida in i ett vaket transliknande tillstånd när jag ser den. Det var kanske fredagskoman slog till? Men annars var det en bra visning. Det var till och med ett gäng yngre tjejer som antagligen såg filmen för första gången som skrek till några gånger, en extra krydda som höjer en skräckis som denna. Jag tycker fortfarande att filmen är spännande men framför allt blir jag fascinerad över det tajta manuset och hur bra skådespelarinsatserna är. Jag tror dock att en del av mystiken runt filmen har falnat lite efter att jag skrivit om filmen på bloggen. Själva processen att skriva om en film innebär att man analyserar den i detalj och monterar ner den. Detta leder kanske ofrånkomligen till att mystiken runt filmen vittrar bort.

Efter första filmen var det en kortare paus då publiken kunde köpa på sig mer öl, läsk, popcorn och godis. Tyvärr visade de sedan specialversionen av Aliens, den som ni alla vet är sämre än originalet. Filmen drog igång en kvart försenad en sådär kvart över tio på kvällen. På grund av dess ståtliga längd kom vi inte ut i natten förrän kvart i ett.

Aliens är en perfekt kvällsfilm. All såsighet var som bortblåst, kanske hallonläskens sockerinnehåll gjorde susen, och det vara bara att åka med på turen. Absurt nog sänkte de tyvärr ljudet avsevärt mot slutet. Under drygt första halvan var ljudet jättehögt och det var bra.Var det för att klockan passerade midnatt och de inte fick spela högt längre? Jag spekulerar. I slutet av filmen hörde vi knappt vad vissa av karaktärerna sa för att ljudet var så lågt. Extremt dåligt av Bio Rio och synd på en i övrigt mycket trivsam kväll.

Läs mina revyer på filmerna här: Alien och Aliens.

Jag såg filmerna tillsammans med Jojjenito. Hans lilla text om visningen kommer upp på bloggen imorgon fredag.

Topp 100: Alien (1979)

Topp 100
Placering: 1
Genre: Skräck, science fiction, thriller, mystery, nostalgica

Kane: The pit is completely enclosed. And it's full of leathery objects, like eggs or something.


Nu när jag har en Topp 100 kommer den långa andra delen av projektet igång - att se om gamla favoritfilmer och re-ranka dem.

Att Alien skulle inneha översta platsen på min Topp 100 var självklart då jag länge, länge sagt att den är min favoritfilm närhelst frågan kommit på tal. Nu när listan är klar i sin första version gäller det dock att se om mina favoritfilmer och då avgöra om de ligger på rätt plats.

Jag har sett Alien ett antal gånger men nu var det ganska länge sedan sist. Varje gång jag ser filmen slås jag av samma saker. Den enkla storyn, de fantastiska skådespelarinsatserna, den otroliga miljön, både på LV-426 och skeppet Nostromo, och till sist spänningen och skräcken. Trots att jag vet vad som ska hända tar filmen ett järngrepp om mig och jag sugs in i stämningen. Filmmusiken och sound designen hjälper till här. Jag är en sådan som ofta inte bryr mig så värst mycket om musiken eller "the film score", men samtidigt inser jag att de flesta favoritfilmer har bra score. Så det är en viktig del av slutresultatet.

Handlingen är briljant enkel. Vad händer egentligen? "Vakna - stretcha - radio beacon - landa - undersöka - facehugger - chestburster - rädslan - smyga - skrika - dö - showdown - somna".

Mer behövs inte när filmen ändå bygger på stämning och karaktärernas interaktioner. Ripley är som figur en ikon och Sigourney Weaver gör henne till perfektion. Ändock är det Ian Holm som Ash som är den som tar förstapriset i denna film. Harry Dean Stanton, John Hurt, Tom Skerritt och Yaphet Kotto är också superbra. Den sjunde karaktären spelas av Veronica Cartwright, ni vet hon med de konstiga ögonen. Hon är jätte bra i rollen som den nerviga Lambert. Men jag har alltid tyckt att hon ser creepy ut. Ni kommer kanske ihåg henne från Häxorna från Eastwick där hon spelade den religiösa och hysteriska Felicia Alden?

Så vad tycker jag då om Alien efter denna titten? Höll den för trycket? Jomenvisst. Jag älskar den. Jag var i och för sig lite trött när jag såg filmen och det ska man inte vara då nästan varenda scen i hela filmen är perfekt och är värda en fullt uppmärksam tittare. Jag tycker generellt sett att filmen är som mest spännande när man inte får se monstret, men flera av scenerna med alien i bild är riktigt skrämmande också, tex när alien sträcker sig mot Dallas i lufttrumman eller när den tar Lambert. Dock finns det en scen i filmen som stör mig och det är när den nyfödda lilla alien springer iväg över golvet efter "the chest burster scene". Den är inte så bra.

Filmens styrkor
Skådespelarensamblen
Scenografin och miljöerna
Spänningen

Jag vet inte om Alien kommer få behålla förstaplatsen, jag ska se om filmerna i toppen först, men den kommer vara på topp 10 helt klart.

Betyg: 5/5

Harold And Maude (1971)

Maude: Stroke palm, caress, explore.






Hur många Wes Anderson-filmer kom ut före Wes Anderson Harold and Maude är ut i varje liten detalj en typisk Wes Anderson-film. "Look and feel" är där, karaktärerna, typen av film...
började göra film? En oförsiktig läsare kanske nu ropar ut svaret "ingen". Men då skulle denna läsare ha fel. Redan 1971 kom den första Wes Anderson-filmen! I alla fall den första jag sett. Då var regissören Wes Anderson bara två år gammal.

Konceptet är lika genialt som galet. Detta är en film om en kärleksrelation mellan en mörksinnad nittonårig kille med en osund fascination inför döden och begravningar och en mörksinnad levnadsglad sjuttionioårig konstnärinna och revolutionär med en fascination för begravningar. Vilken underbar kombination! Det räcker med att läsa filmens premiss för att man ska bli lycklig ända ute i filmtårna.

Jag kommer inte exakt ihåg när jag hörde om Harold and Maude för första gången men jag har velat se filmen under en längre tid. Jag vet att den i alla fall har nämnts på Filmspotting några gånger. Regissören Hal Ashby var en skäggig filur som kom fram under New Hollywood-rörelsen. Man skulle nog kunna kalla honom en tidig American Independent-regissör. Harold and Maude var trots detta den första filmen jag sett av Ashby.

Filmen inleds i absurdismens tecken. Före första kvarten har gått har Harold begått självmord ett antal gånger, vi har fått lära känna hans aristokratiska och helt frånvarande mor samt fått bevittna en bisarr session mellan Harold och hans psykolog, vilket fick det att krypa under huden på mig. Sedan följer den ena konstigare scenen efter den andra. Vi får se Harold och Maude mötas. Hur Harolds mor försöker gifta bort honom. Vi får till jubel och handklappningar se hur Harold gör för att jaga iväg moderns utvalda flickvänner.

Efter ungefär en halvtimme vrider Harold långsamt på huvudet och blicken landar till slut rakt in i kameran. Hans blick genomborrar mig och då vet jag att detta är en film som jag sent kommer glömma. Ashby tänker utanför boxen om och om igen. Det är en skön scen och sammantaget blir filmen snart en liten pärla som kommer förbli en personlig favorit lång tid framöver.

En annan sekvens som var underhållande är då Harolds enträgna mor skickar honom till hans morboro, den höge militären. "He was General MacArthur's right hand man!" säger hon förtjust. Givetvis har morbrodern en bortsprängd högerarm. Vad annars är att vänta sig efter ett sådant epitet? Right hand man...

Filmen består samtidigt av en rad nästan fristående scener som beskriver en löst sammanhållen kärlekshistoria. Med dess galleri av udda figurer överraskas man gång på gång. Både Harold och Maude är underbara och man kan ju inte annat än älska Harolds mor. Hennes menande blick när hon simmar förbi Harolds drunknade kropp i familjens pool är obetalbar. Harold kommer från en mycket rik familj. Och man vet ju hur knasiga de är... de rika.

Under ytan ruvar psykisk sjukdom, ensamhet, och mörka minnen. Filmen är lättsam i all sin absurdism under en stor del, men i ett slag blir den helt plötsligt allvarlig och mycket av gåtan med Maude får i alla fall sin förklaring (tror jag). Har man varit nära döden kanske man uppskattar livet så mycket att man vill leva det fullt ut ända tills det bittra, eller sorgfria, slutet? Det är så jag tolkar Maude i alla fall. Filmen är så annorlunda att jag självklart måste rekommendera den till alla som älskar film.

Jag ger Harold and Maud fyra Elvisar av fem möjligt.

Betyg: 4/5


PS, ikväll kommer det ytterligare en film från sjuttiotalet så håll utkik på bloggen då...

Alien (1979)

In space no one can hear you scream.

Retroperspektiv numero två. Detta är vad jag skrev om sci-fi-/thriller-klassikern "Alien"...

"Alien" är en av de bästa filmerna alla kategorier! Det är en banbrytande och trendsättande film. Filmen kom ut 1979, bara några år efter den första Star Wars-filmen gjort succé. Folket bakom "Alien" gjorde en riktigt otäck och fruktansvärt spännande skräckfilm. Man kan säga att de blandade de gamla monsterskräckfilmerna med science-fiction som under 70-talet dominerats av filmer som "2001: A Space Odyssey" och "Star Wars". Man lär sig i extramaterialet att filmen först var tänkt som en b-film med låg budget och filmbolaget hade låga förväntningar. När Ridley Scott kom med i projektet som regissör utökades både budget och ambitioner. Ridley Scott hade vid denna tidpunkt en framgångsrik karriär som reklamfilmregissör bakom sig. Han hade också långfilmsdebuterat i den hyllade "Duellanterna". "Alien" har bara sju skådespelare och alla gör ofantligt bra insatser. Ridley Scott var mer eller mindre medvetet mycket tillbakadragen då det gällde instruktionerna till skådespelarna, och de fick själva utveckla sina karaktärer. En del av spänningen som uppstod mellan skådespelarna användes i skapandeprocessen så att känslan av rädsla och nervpress skulle komma fram tydligt i filmen. En av scenerna där Ripley skriker åt Parker var inte med i manus, utan det var Sigourney Weaver som skrek åt sin skådespelarkollega då hon var irriterad över något. Filmens övriga regi, scenografi, ljussättning och inte minst musik är av allra högsta klass. Och filmen är lika spännande än idag. Trots att jag sett filmen många gånger är det fortfarande lika nervpirrande när Brett går in i lastrummet för att leta efter katten. Även om filmen fick en något utökad budget är detta inte någon storfilm då det kommer till produktionskostnader. Trots det tycker jag att alla specialeffekter och miljöer är mycket bra. Detta är ännu ett exempel som bevisar tesen att man kan göra bra film för mindre pengar. Det blir mer realistiskt (hur nu en science fiction-film kan bli realistisk i över huvud taget?) med modeller och kluriga kameralösningar istället för modern "flashig" CGI. Detta är något som George Lucas borde tänkt på innan han gjorde de nya STAR WARS-filmerna, eller hur?

Skådespelarensamblen i "Alien" är otroligt bra. John Hurt, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton och Sigourney Weaver tar alla hand om sina karaktärer på ett ypperligt sätt. Den skådespelare som står ut mest är dock Ian Holm som androiden Ash. Han är fullständigt lysande i denna film. Ian Holm gör den svekfulle och till synes labile roboten Ash. Scenerna mellan Ripley och Ash är några av filmens absoluta höjdpunkter. "Alien" är och förblir en pärla bland filmerna i bokhyllan. Alla scener i denna film är helt underbara!

Filmen får givetvis fem facehuggers av fem.

Betyg 5/5