Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.

Harold And Maude (1971)

Maude: Stroke palm, caress, explore.






Hur många Wes Anderson-filmer kom ut före Wes Anderson Harold and Maude är ut i varje liten detalj en typisk Wes Anderson-film. "Look and feel" är där, karaktärerna, typen av film...
började göra film? En oförsiktig läsare kanske nu ropar ut svaret "ingen". Men då skulle denna läsare ha fel. Redan 1971 kom den första Wes Anderson-filmen! I alla fall den första jag sett. Då var regissören Wes Anderson bara två år gammal.

Konceptet är lika genialt som galet. Detta är en film om en kärleksrelation mellan en mörksinnad nittonårig kille med en osund fascination inför döden och begravningar och en mörksinnad levnadsglad sjuttionioårig konstnärinna och revolutionär med en fascination för begravningar. Vilken underbar kombination! Det räcker med att läsa filmens premiss för att man ska bli lycklig ända ute i filmtårna.

Jag kommer inte exakt ihåg när jag hörde om Harold and Maude för första gången men jag har velat se filmen under en längre tid. Jag vet att den i alla fall har nämnts på Filmspotting några gånger. Regissören Hal Ashby var en skäggig filur som kom fram under New Hollywood-rörelsen. Man skulle nog kunna kalla honom en tidig American Independent-regissör. Harold and Maude var trots detta den första filmen jag sett av Ashby.

Filmen inleds i absurdismens tecken. Före första kvarten har gått har Harold begått självmord ett antal gånger, vi har fått lära känna hans aristokratiska och helt frånvarande mor samt fått bevittna en bisarr session mellan Harold och hans psykolog, vilket fick det att krypa under huden på mig. Sedan följer den ena konstigare scenen efter den andra. Vi får se Harold och Maude mötas. Hur Harolds mor försöker gifta bort honom. Vi får till jubel och handklappningar se hur Harold gör för att jaga iväg moderns utvalda flickvänner.

Efter ungefär en halvtimme vrider Harold långsamt på huvudet och blicken landar till slut rakt in i kameran. Hans blick genomborrar mig och då vet jag att detta är en film som jag sent kommer glömma. Ashby tänker utanför boxen om och om igen. Det är en skön scen och sammantaget blir filmen snart en liten pärla som kommer förbli en personlig favorit lång tid framöver.

En annan sekvens som var underhållande är då Harolds enträgna mor skickar honom till hans morboro, den höge militären. "He was General MacArthur's right hand man!" säger hon förtjust. Givetvis har morbrodern en bortsprängd högerarm. Vad annars är att vänta sig efter ett sådant epitet? Right hand man...

Filmen består samtidigt av en rad nästan fristående scener som beskriver en löst sammanhållen kärlekshistoria. Med dess galleri av udda figurer överraskas man gång på gång. Både Harold och Maude är underbara och man kan ju inte annat än älska Harolds mor. Hennes menande blick när hon simmar förbi Harolds drunknade kropp i familjens pool är obetalbar. Harold kommer från en mycket rik familj. Och man vet ju hur knasiga de är... de rika.

Under ytan ruvar psykisk sjukdom, ensamhet, och mörka minnen. Filmen är lättsam i all sin absurdism under en stor del, men i ett slag blir den helt plötsligt allvarlig och mycket av gåtan med Maude får i alla fall sin förklaring (tror jag). Har man varit nära döden kanske man uppskattar livet så mycket att man vill leva det fullt ut ända tills det bittra, eller sorgfria, slutet? Det är så jag tolkar Maude i alla fall. Filmen är så annorlunda att jag självklart måste rekommendera den till alla som älskar film.

Jag ger Harold and Maud fyra Elvisar av fem möjligt.

Betyg: 4/5


PS, ikväll kommer det ytterligare en film från sjuttiotalet så håll utkik på bloggen då...