Maude: Stroke palm, caress, explore.
Hur många Wes Anderson-filmer kom ut före Wes Anderson Harold and Maude är ut i varje liten detalj en typisk Wes Anderson-film. "Look and feel" är där, karaktärerna, typen av film...
började göra film? En oförsiktig läsare kanske nu ropar ut svaret "ingen". Men då skulle denna läsare ha fel. Redan 1971 kom den första Wes Anderson-filmen! I alla fall den första jag sett. Då var regissören Wes Anderson bara två år gammal.
Konceptet är lika genialt som galet. Detta är en film om en kärleksrelation mellan en mörksinnad nittonårig kille med en osund fascination inför döden och begravningar och en mörksinnad levnadsglad sjuttionioårig konstnärinna och revolutionär med en fascination för begravningar. Vilken underbar kombination! Det räcker med att läsa filmens premiss för att man ska bli lycklig ända ute i filmtårna.
Jag kommer inte exakt ihåg när jag hörde om Harold and Maude för första gången men jag har velat se filmen under en längre tid. Jag vet att den i alla fall har nämnts på Filmspotting några gånger. Regissören Hal Ashby var en skäggig filur som kom fram under New Hollywood-rörelsen. Man skulle nog kunna kalla honom en tidig American Independent-regissör. Harold and Maude var trots detta den första filmen jag sett av Ashby.
Filmen inleds i absurdismens tecken. Före första kvarten har gått har Harold begått självmord ett antal gånger, vi har fått lära känna hans aristokratiska och helt frånvarande mor samt fått bevittna en bisarr session mellan Harold och hans psykolog, vilket fick det att krypa under huden på mig. Sedan följer den ena konstigare scenen efter den andra. Vi får se Harold och Maude mötas. Hur Harolds mor försöker gifta bort honom. Vi får till jubel och handklappningar se hur Harold gör för att jaga iväg moderns utvalda flickvänner.
Efter ungefär en halvtimme vrider Harold långsamt på huvudet och blicken landar till slut rakt in i kameran. Hans blick genomborrar mig och då vet jag att detta är en film som jag sent kommer glömma. Ashby tänker utanför boxen om och om igen. Det är en skön scen och sammantaget blir filmen snart en liten pärla som kommer förbli en personlig favorit lång tid framöver.
En annan sekvens som var underhållande är då Harolds enträgna mor skickar honom till hans morboro, den höge militären. "He was General MacArthur's right hand man!" säger hon förtjust. Givetvis har morbrodern en bortsprängd högerarm. Vad annars är att vänta sig efter ett sådant epitet? Right hand man...
Filmen består samtidigt av en rad nästan fristående scener som beskriver en löst sammanhållen kärlekshistoria. Med dess galleri av udda figurer överraskas man gång på gång. Både Harold och Maude är underbara och man kan ju inte annat än älska Harolds mor. Hennes menande blick när hon simmar förbi Harolds drunknade kropp i familjens pool är obetalbar. Harold kommer från en mycket rik familj. Och man vet ju hur knasiga de är... de rika.
Under ytan ruvar psykisk sjukdom, ensamhet, och mörka minnen. Filmen är lättsam i all sin absurdism under en stor del, men i ett slag blir den helt plötsligt allvarlig och mycket av gåtan med Maude får i alla fall sin förklaring (tror jag). Har man varit nära döden kanske man uppskattar livet så mycket att man vill leva det fullt ut ända tills det bittra, eller sorgfria, slutet? Det är så jag tolkar Maude i alla fall. Filmen är så annorlunda att jag självklart måste rekommendera den till alla som älskar film.
Jag ger Harold and Maud fyra Elvisar av fem möjligt.
Betyg: 4/5
PS, ikväll kommer det ytterligare en film från sjuttiotalet så håll utkik på bloggen då...
