Anledningen till att jag tog med Road House bland mina filmer är lite eljest. Filmen var jag inte direkt sugen på men jag hade läst någonstans att filmens "audio commentary" med Kevin Smith och Scott Mosier skulle vara mycket underhållande. Detta ville jag lyssna på och därmed kom filmen med i projektet. Två gånger om dessutom eftersom jag såg filmen först med det vanliga ljudspåret.
Först några ord om filmen, skrivna före jag tittade och lyssnade på kommentarspåret. Jag hade vaga idéer om vad filmen var för något. Var det en actionfilm med Patrick Swayze? Kanske lite åt komedihållet? Men nej, detta vara en nykter och seriös actionfilm med allvar i blicken. Patrick Swayze spelar Dalton i en modern western. Istället för en tystlåten sheriff som kommer till en liten stad som inte är värdig honom är Dalton en rättskipare på den lokala baren. Dalton är stoisk och lugn. Han utövar tai chi och är en bad ass som syr sig själv i överarmen utan bedövning efter han blivit knivad som en annan John Rambo.
Det lustiga är att all denna hårdhet och western-vajb utspelas i en hyperåttiotalistisk miljö med hysteriska frisyer, poppig musik, bara överkroppar och pastellfärger så långt ögat når. Lite lagom anakronistiskt alltså. Det känns hela tiden som att filmen balanserar på gränsen till att bli patetisk. Det är antagligen det som Kevin Smith gillade förresten. Jag var allmänt underhållen hela vägen. Sam Elliot som en gammal mästare till Dalton var bra som vanligt, sentuff. Men som helhet var detta inte mer än "helt ok". Det som var kul med filmen är att den blandar så friskt mellan allvar och cheesy-ness.
Nu dags för kommentarspåret... Hur var det och hur skulle jag då uppleva filmen något annorlunda?
Kevin Smith och Scott Mosier fick frågan om de ville spela in ett audio commentary efter att de pratat om Road House i deras kommentarspår för Clerks jubileumsutgåvan. De har en störtskön jargong och det är supermysigt att lyssna på dem. De är pålästa och de har med sig en massa information utskrivet på papper (wtf?). En bit in i filmen börjar de köra Dalton-skämt där de återanvänder Chuck Norris-skämt fast om Daltons i Norris ställe. Det blir roligare och roligare desto länge de kör dem. Och de kör dem hela kommentarspåret ut, de slänger in Dalton-ismer lite då och då.
Jag hade kanske väntat mig lite mer upprörande eller extrema uttalanden av Smith och Mosier men det var väldigt belevat. ett mysigt och underhållande kommentarspår helt enkelt.
Tillbaka till filmen... Nej, det var kanske inte den bästa åttiotalaren jag sett men den har något frejdigt och naivt över sig som ändå är ganska charmerande. Och den har en monstertruck!
Jag ger Road House två round kicks av fem möjliga.
Betyg: 2/5
