Moonfall (2022)

Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

Independence Day (1996)

Joel kallade till biobesök av den nya Independence Day-filmen och jag blev sugen på att fräscha upp mitt minne på den "gamla" filmen. Gammal? Ja, det var ju faktiskt 20 år sedan den var ny. Jag kommer ihåg den som underhållande på det lite mer bombastiska sättet om än lite överskattad då det begav sig. Jag trodde nog ändå att jag skulle kunna gilla den ganska mycket vid en omtitt men där bedrog jag mig. Jag måste tillstå att den är bra mycket svagare än vad jag kom ihåg den.

Jag har inga nostalgiska känslor knutna till filmen då detta var första gången jag såg om filmen. Och även om jag skrattade åt dess banalitet vid flera tillfällen hade jag mestadels svårt att roas av alla ostiga scener och överdrivna gester. Då de uppenbarligen gjort filmen på största allvar kunde jag inte ens se den som en spoof på en bombastisk sci-fi-katastroffilm.

Jag kunde heller inte låta mig dras med i actionspektaklet denna gång. Javisst är flera av scenerna väl ihopsatta rent effektmässigt och visst är det en tuggummifilm i bästa slag. Men den är också smärtsamt töntig. Will Smith måste axla en stor del av skulden här. Han och hans röda tråd i filmen är filmens största svaghet. Jag hoppas under hela filmen att han spelar sin karaktär ironiskt, men ack, allt talar för att han spelar honom som om han vore den tuffaste marinkårsflygaren på jorden. Det blir väldigt tydligt att Will Smith tycker att han är cool och han var väl en ganska stor stjärna under andra halvan av 90-talet. Personligen tycker jag att han är allt annat än cool, snarare patetisk i denna film.

För även en film som denna som lever på sina stora actionscener måste ha karaktärer som går att relatera till och därmed hejja på. Trots att hela mänsklighetens framtid står på spel har denna film inga "stakes". Inga av de saker som händer har betydelse verkar det som. Presidentens fru dör men senare samma dag verkar han och dottern vara hur glada som helst. Will Smiths bästa vän blir nerskjuten och dödad men ändå sprider han one liners och verkar hur glad som helst. Och så vidare. Detta är cheesy smörja som långt värre än andra katastroffilmer. Jämför till exempel med den så bespottade filmen Armageddon. I den har åtminstone dödsfall betydelse för karaktärerna.

Men allt var inte dåligt med Independence Day. Jag gillar inledningen med uppbyggnaden av hotet. Hur många science fiction-filmer som inletts bra för att sedan ändå falla på magen? De bästa karaktärerna var Jeff Goldblums och hans pappa samt överraskande nog Randy Quaids. Jag hade för mig att han var fånigare i denna film. Dessutom får vi se Adam Baldwin pre-Firefly. Han spelar sin roll utan glimten i ögat men kul att se honom i alla fall.

Mina ärade filmspanarkompisar Magnus, Sofia och Jojjenito har också skrivit om filmen i fråga. De var betydligt mer förlåtande och underhållna än vad jag var. Hoppa över och läs deras texter vetja.

Jag ger Independence Day två svaga krig mellan världar.

Betyg: 2/5

PS, imorgon skriver jag om den nya filmen. Håll ut!

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

2012 (2009)

The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5