The Last Picture Show (1971)

Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.



Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...



Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.

I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...

Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?

The Missouri Breaks (1976)

 

Det är lustigt hur bra Jack Nicholson är i äldre filmer. När jag ser en film som dagens film The Missouri breaks förstår jag till fullo hans stjärnstatus. Det är senare filmer där han spelar över och gör en karikatyr av sig själv jag inte gillar. Eller senare och senare, det är ju vid det här laget tämligen gamla filmer. Tre filmer där Jack är "karikatyr-Jack" är The shining (1980), Tim Burton's Batman (1989) samt Häxorna i Eastwick (1987). Tre filmer där Jack är "bra skådespelare-Jack" är The Shooting (1966), Five easy pieces (1970) och The Missouri Breaks (1976).

Nåväl i denna film är som sagt Jack bra. Han spelar Tom Logan, ledaren i ett inte allt för elakt gäng med hästtjuvar uppe i norra USA under mitten av 1800-talet. Hans närmaste kompis spelas av den som alltid solide Harry Dean Stanton. Deras relation är djup och intressant att se. De gnabbas och skämtar med varandra men har också allvarliga stunder. Både Harry Dean och Jack spelar rollerna med totalt  allvar vilket gör deras relation så trovärdig. De tar fullt ansvar för sina rollkaraktärer.

När ranchägaren Mr Braxton som också ser sig som den som bestämmer hänger en av gängets yngre medlemmar bestämmer sig Tom och Calvin att rånar honom på hans hästar. En kamp mellan de två parterna startar. Tom råkar i all hast också kära ner sig i Braxtons dotter Jane. Det bubblar av konflikt och potentiellt elände och det blir inte bättre för Tom och hans gäng när Braxton tar in en renodlad mördare för att jaga och förinta hästtjuvarna. Han anställer den beryktade Lee Clayton. Hua, nu blir det åka av!

Clayton spelas av Marlon Brando. Det är inte så ofta man ser filmer med Brando som inte heter något med Gudfadern eller Apocalypse... Här spelar han över något otroligt men samtidigt passar det in i rollen. Han spelar sin dödligt farlige revolverman vars signum är att skjuta sina offer med ett avancerat gevär från långt håll med en liderlig inlevelse. Hans Clayton är underbar att se med manér som nästa är obeskrivliga. Han kör med en ljus feminin stämma, höjer inte rösten en enda gång och han beter sig helt dödsföraktande. Det är väl det oberäkneliga i hans beteende som gör att han uppfattas som farlig. Han roar oss också med en massa olika förklädnader, ibland klädd helt i vitt, ibland som en mexikanare, ibland som kvinna.

Filmen är hyfsat långsam, det är ett drama med inslag av våldsscener. Våldet är tämligen grovt men som med lite äldre filmer är det inte speciellt grafiskt. Jag engagerades en hel del under filmens gång och som helhet var jag mycket nöjd med filmen. Klart bra western helt enkelt.

Jag ger The Missouri breaks fyra ohyggliga uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Marlon och Jack, kompisar ändå.

Independence Day (1996)

Joel kallade till biobesök av den nya Independence Day-filmen och jag blev sugen på att fräscha upp mitt minne på den "gamla" filmen. Gammal? Ja, det var ju faktiskt 20 år sedan den var ny. Jag kommer ihåg den som underhållande på det lite mer bombastiska sättet om än lite överskattad då det begav sig. Jag trodde nog ändå att jag skulle kunna gilla den ganska mycket vid en omtitt men där bedrog jag mig. Jag måste tillstå att den är bra mycket svagare än vad jag kom ihåg den.

Jag har inga nostalgiska känslor knutna till filmen då detta var första gången jag såg om filmen. Och även om jag skrattade åt dess banalitet vid flera tillfällen hade jag mestadels svårt att roas av alla ostiga scener och överdrivna gester. Då de uppenbarligen gjort filmen på största allvar kunde jag inte ens se den som en spoof på en bombastisk sci-fi-katastroffilm.

Jag kunde heller inte låta mig dras med i actionspektaklet denna gång. Javisst är flera av scenerna väl ihopsatta rent effektmässigt och visst är det en tuggummifilm i bästa slag. Men den är också smärtsamt töntig. Will Smith måste axla en stor del av skulden här. Han och hans röda tråd i filmen är filmens största svaghet. Jag hoppas under hela filmen att han spelar sin karaktär ironiskt, men ack, allt talar för att han spelar honom som om han vore den tuffaste marinkårsflygaren på jorden. Det blir väldigt tydligt att Will Smith tycker att han är cool och han var väl en ganska stor stjärna under andra halvan av 90-talet. Personligen tycker jag att han är allt annat än cool, snarare patetisk i denna film.

För även en film som denna som lever på sina stora actionscener måste ha karaktärer som går att relatera till och därmed hejja på. Trots att hela mänsklighetens framtid står på spel har denna film inga "stakes". Inga av de saker som händer har betydelse verkar det som. Presidentens fru dör men senare samma dag verkar han och dottern vara hur glada som helst. Will Smiths bästa vän blir nerskjuten och dödad men ändå sprider han one liners och verkar hur glad som helst. Och så vidare. Detta är cheesy smörja som långt värre än andra katastroffilmer. Jämför till exempel med den så bespottade filmen Armageddon. I den har åtminstone dödsfall betydelse för karaktärerna.

Men allt var inte dåligt med Independence Day. Jag gillar inledningen med uppbyggnaden av hotet. Hur många science fiction-filmer som inletts bra för att sedan ändå falla på magen? De bästa karaktärerna var Jeff Goldblums och hans pappa samt överraskande nog Randy Quaids. Jag hade för mig att han var fånigare i denna film. Dessutom får vi se Adam Baldwin pre-Firefly. Han spelar sin roll utan glimten i ögat men kul att se honom i alla fall.

Mina ärade filmspanarkompisar Magnus, Sofia och Jojjenito har också skrivit om filmen i fråga. De var betydligt mer förlåtande och underhållna än vad jag var. Hoppa över och läs deras texter vetja.

Jag ger Independence Day två svaga krig mellan världar.

Betyg: 2/5

PS, imorgon skriver jag om den nya filmen. Håll ut!