Visar inlägg med etikett James Woods. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Woods. Visa alla inlägg

söndag 3 november 2013

White House Down (2013)



President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.


Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

onsdag 16 oktober 2013

Chaplin (1992)



Charlie Chaplin (om the little tramp): A tramp, a gentleman, a poet, a dreamer, a lonely fellow always hopeful of romance and adventure.


Månadens Filmspanartema blev biografier, eller bio-pics som vi säger. Detta är en intressant genre, tycker jag, för att den återkommer gång på gång till premiärbiograferna trots att filmerna allt som oftast är ganska tråkiga. En biografi om en viktig eller känd person må vara viktig eller pocka om uppmärksamhet på grund av den kända personen i fråga, men varför måste filmerna vara så torra och trista? Jag hade konstigt nog en del i valet av tema, och med tanke på att jag med säkerhet kan säga att jag inte gillar genren så det blev kanske lite tokigt där.

Jag hade som vanligt tänkt slå till med en personlig topplista över de bästa filmerna som passade in på temat. Jag hade till och med börjar fundera på hur kriterierna skulle vara, det finns några tydliga undergenrer som biografier från sportens värld till exempel. Jag hade nog tänkt välja biografier där det står klart och tydligt att en persons liv eller gärning står i fokus.


Men så fick jag ett bra tips på en biografi jag inte sett av filmspanaren Fiffi från Fiffis Filmtajm. Eftersom jag blivit så stormigt förtjust i Charlie Chaplins filmer under det pågående Decennier-projektet så tipsade hon om Richard Attenborough's bio-pic Chaplin med Robert Downey Jr i huvudrollen som den lille trampens fader. Sagt och gjort jag har nu tagit mig igenom den 2,5 timmar långa filmen.


Chaplin är en mycket bra bio-pic. Tror jag. Hantverket från alla inblandade är av yppersta klass. Ett stabilt om än omodernt regisserande. Ett fin foto av svensken Sven Nykvist (och det betyder väl att det är bra per automatik). Skådespelarinsatserna är jättebra. Jag har alltid gillat Robert Downey Jr och här är han i sitt esse. Han är fortfarande ung och påminner mig om hans tidiga filmer. Samtidigt spelades denna film in bara några år före han åkte fast för heroin- och kokainmissbruk och jag tycker nog att man kan se en äldre människas smärta bakom ögonen på honom redan i denna film. Som storfilm kryllar den av kända skådespelare i stora och små roller. Jag la märke till bra insatser från Anthony Hopkins, Kevin Kline och givetvis Moira Kelly.


Men ack vad tråkig filmen var i många partier. Och så lång, så lång. När det hade gått en timme satt jag och skruvade på mig i fåtöljen. Hur långsamt kan klockan gå undrade jag. Men visst det var intressant att få lära sig lite mer om Chaplins uppväxt och liv. Denna film följer lyckligtvis Chaplins autobiografi väl så att man kan nog lita på sanningshalten till en hög grad. Och det är intressant att få veta mer om Chaplin.


Filmens slut tar sig en hel del. Problemen med FBI med J. Edgar Hoover i spetsen och McCarthy-tiden är alltid intressant. Filmens sista del med hans sista fru Oona samt de med Anthony Hopkins och en gammalsminkad Downey Jr var mycket bra. Bitterljuva. Och sista scenen med Chaplin på oscarsgalan 1972 då han fick motta en hedersoscar var filmens höjdpunkt för mig. Det blev dammig till och med! Vi fick se montaget av scener från The kid, The Circus, The gold rush och City Lights. Det var väl attans då att denna bio-pic inte kom till liv förrän efter drygt 2 timmar och att filmens bästa scenerna var då vi fick se "riktiga" filmsnuttar av mästaren själv.

Men till slut blev Chaplin ändå kanske en av de bättre renodlade biografier jag sett så jag skickar ett tack i Fiffis riktning.

Men jag ger Chaplin tre stumfilmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Glöm nu inte att kolla vilka förunderliga biografier mina filmspanarvänner har valt att skriva om:
Filmr (Steffo), Except Fear (Jimmy), Har du inte sett den? (Erik, Johan och Markus), Jojjenito (Johan), Filmitch (Johan), Mode+Film (Rebecca), Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia) samt Fiffis filmtajm.



Men du, visst ska vi ha med en lista också? Javisst!

Min bio-pic-lista

10. Private parts (1997) Om radioprataren Howard Stern. Kul.

9. American splendor (2003) Om serietecknaren Harvey Pekar. Annorlunda.

8. Frida (2002) Om artisten Frida Kahlo. Innerlig.

7. Julie & Julia (2009) Om kokboksförfattaren Julia Child och kokboksläsaren Julie Powell. Smaskig.

6. All the president's men (1976) Om journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward. Spännande.

5. Capote (2004) Om författaren Truman Capote. Välspelad.

4. Erin Brockovich (2000) Om juristen Erin Brockovich. Segerns sötma.

3. Good night, and good luck (2005) Om journalisten Edward R. Murrow. Skräckinjagande.

2. Moneyball (2011) Om MLB-managern Billy Beane. Överraskande bra.

1. Amadeus (1984) Om kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. Superbra. (nostalgipick?)