Visar inlägg med etikett Charlotte Gainsbourg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Charlotte Gainsbourg. Visa alla inlägg

måndag 4 juli 2016

Independence Day: Resurgence (2016)


Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.


Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.


En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.


Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.


onsdag 26 november 2014

Nymphomaniac (2013)



Månadens tema är Orgier och det är det 27:e temat vi kört inom Filmspanarna. Det är ungerfär två och ett halvt år vi har hållit på med de populära Filmspanartemana.

Ok? Vad kan vi göra av detta då? Det kan finnas många sorters orgier, typ målorgier eller matorgier, men jag tänker givetvis på sexorgier. För det blir roligare så. Lista? Kan jag göra en lista på sexorgier? Hmm, tyvärr inte. Här kommer jag att tänka på John Cameron Mitchells festivalsnackis från 2006 Shortbus som gav oss mer än vad vi ville se, Kubricks Eyes wide shut med storstjärnan som gav oss mindre än vad vi ville se, den gamla Caligula som jag inte sett och den kommande Fifty shades of grey som jag antagligen kommer se. Nej, någon lista kunde jag inte prestera denna gång. Istället får det bli att sudda ut en filmhistorisk "blind spot". Jag tog mig an Lars von Trier's Nymphomaniac. Båda delarna. Director's cut. Oh la la, fem och en halv timme med nymfomani, med en sex addict.


Detta var första filmen jag sett från Lars von Trier. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lockats av hans skandalomsusade filmer, till synes provokativa för provokationens skull. Men nu ville jag se vad all the fuss is about...


Nymphomaniac är inte en trevlig film. Man blir inte speciellt uppiggad direkt. Är det inte tredje delen i hans ångesttrilogi? Och det passar för att ångest ligger närmare till hands än någon annat psykologiskt tillstånd. En kort bit in i filmen ser jag filmens slut inför mina ögon. Men nej, så kan det väl inte gå? Inte är von Trier så banal att han väljer den vägen? Det skulle dröja några dagar tills jag fick reda på hur historien slutade...


Filmen går i vågor. En så lång film är ganska självklart lite ojämn. Den första delen är 2,5 timmar och jag såg den vid tre sittningar, nästan som om det vore en tv-serie. Den andra delen är 3 timmar jämnt och den såg jag i en enda maratonsittning på en fredagskväll. Om alternativet hade varit att se Idol kan man säga att jag valde den kompletta motpolen till det glassiga fredagsunderhållningsprogrammet.


Samtidigt som Nymphomaniac dryper av ångest, speciellt mot slutet, har den en svart humor som lättar upp lite då och då. Humorn i filmen är välkommen, ganska väntad med tanke på det absurda i filmens handling. Men tyvärr har den inte en äkta värme. Jag känner mig aldrig under hela filmens speltid trygg i regissörens händer. Jag är hela tiden på min vakt, spärnar emot lite mot att låta mig dras in i Joe's historia. Samma sak med humorn. Jag litar inte på von Trier. Hans humor är påklistrad känns det som.


Vad ska man säga om Charlotte Ginsburg som Joe? Bättre på att sjunga än skådespela? Och vad har vi på Stellan? Han gör väl ganska bra ifrån sig, men jag tycker att trots allt naket att von Trier aldrig riktigt sätter skådespelarna på riktiga emotionella prov. Han verkar inte lita på att de kan bära en scen utan gimmickar i form av bilder på gubbar som fiskar i en fors och så vidare. Jag får i alla fall sällan känslan av riktigt vassa skådespelarprestationer i denna film. Men modiga är de, i alla fall några av skådisarna är ju nakna och har sex. Eller har de det? Jag slog lite förstrött på internet om det efter jag sett filmen och såvitt jag förstått är det riktiga penetrationer man får se men att von Trier använt sig av sex-doubles, dvs porrstjärnor har agerat body doubles för de "riktiga" skådespelarna. Eller riktiga och riktiga, även porrskådisar är ju riktiga skådespelare, och ofta än mer riktiga än de andra...


Det är klart att det var kul att ha sett detta chabrak till film. Det finns partier i filmen som är hyperintressant. Vissa av delar av dialogen mellan Joe och Seligman är intellektuellt stimulerande. Vissa av Joes eskapader är fantasieggande, men knappast speciellt upphetsande (trots allt naket, eller på grund av allt naket?). Men som helhet var den inte lika mäktig som jag någon stans i mitt huvud trodde att den skulle vara...

Däremot var den grotesk i några scener. Tänker på en scen på ett köksgolv och en sorglig en på ett sjukhus...

OK, I did it! Seen it.



Sen slutade hela filmen exakt som jag trodde i början. Bra? Eller bara dåligt?

Jag ger Nymphomaniac, parts I and II (Director's cut) två hål av fem möjliga.

Betyg: 2/5






Nu ska det bli jättespännande att se vad de andra filmspanarna har kokat ihop på temat Orgier.Skriver alla om sexorgier, eller är jag ensam om det till och med?