The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.

The Salvation (2014)

The Salvation är något så udda som en dansk westernfilm. Den visades som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Självklart såg vi filmen då det inte gick några andra filmer samtidigt. Jag hade nog valt den ändå om den hade visats på en tid då flera filmer visades samtidigt. Filmen handlar om en dansk nybyggare ute i gränslandet mellan vildmark och civilisation i Amerika på 1800-talet. Han är en före detta soldat som utvandrat efter att Danmark förlorat ett krig mot tysken. Med sig har han sin bror.

Mad Mikkelsen spelar huvudrollen Jon och vår egen Mikael Persbrandt brodern Peter. Filmen startar då Jons fru och son anländer med tåget. Jon har rest före för att bygga upp hus och liv. Han har inte sett sin familj på sju år. Sedan spelas en mycket klassisk western upp i bästa Clintan-stil med oförrätter, onda män som vill åt nybyggarnas mark, svek och en massa våld. Jag måste säga att jag verkligen gillade denna film. Den kommer inte konkurrera om en plats på årsbästalistan, men den är helt klart sevärd.

Handling och dramaturgi är sjuttiotalsaktig (det kommer faktiskt en film i Decennier som denna film påminner en hel del om, håll utkik på bloggen ungefär den 23:e september). Det som skiljer The Salvation från de äldre filmerna är ett modernare foto. Filmen är inspelad i grälla färger som nästan får den att kännas som en filmad serietidning.

Mikkelsen och Persbrandt är riktigt sköna som de två bröderna. Eva Green som storskurkens "flickvän" är inte så talför men ganska intensiv i de få scener hon fått huvudrollen i. Jag förstår inte riktigt varför folk har så svårt med henne. Hon är ju ganska bra. Jag gillar också att filmen inte ryggar tillbaka för det otäcka, den hade till och med kunnat vara ännu brutalare. Inte nödvändigtvis i bild men i handling. Det där med hämnd funkar än bättre om den onde är svinans ond.

Det kommer inte allt för många dugliga westerns nu för tiden, jovisst det kommer kanske en eller två varje år, men de står ju inte som spön i backen i alla fall. Därför var det välkomnat att denna dansk-brittiska samproduktion var så lyckad. Om du gillar western, och speciellt Clintans sådana från sjuttiotalet bör du kanske ge The Salvation en chans. Om inte kommer jag skicka Eric Cantona efter dig!

Jag ger The Salvation tre revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Läs gärna vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen. Är de cowbojsare eller indianer?
Jojjenito
Fiffi
Sofia

Mig Äger Ingen (2013)

Svensk misärfilm när den är som bäst? Vad det nu är. När den är som sämst, är det bäst?

Mig äger ingen avslutade Malmö filmdagar som gick av stapeln tidigare i höst. Som avslutningsfilm fick den lyxen att inte ha några andra filmer som visades samtidigt. Därmed var vi hela gänget samlat för denna visning. Det blev en trevlig avslutning på det hela och Jan från SFI avslutade med några väl valda ord.

Personligen hade jag ett ganska svalt intresse för filmen. Jag är inte så förtjust i biografier och detta var ännu en sådan film. Den bygger på Åsa Linderborgs självbiografiska roman med samma namn. Jag har inte läst boken och jag är inte speciellt intresserad av henne som person heller. Jag läser i massmedia nu inför biopremiären att filmskaparna tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände eller ej. Detta gör denna biografiska film än mer menlös. Vi har en film som med diskbänksrealism ska berätta en gripande historia om en liten flickas uppväxt. Om allt är hittepå kan man lika gärna se på vilken annan hittepå-film som helst. Om man vill se en film som bygger på verkligheten blir man blåst på konfekten då de ändå fört in en massa hittepå...

En okänd skådespelare vid namn Mikael Persbrandt spelar huvudpersonen Lisas alkoholiserade far Hasse. Han var helt ok i rollen. Lisa spelas av tre olika skådespelerskor i olika åldrar. Hasse beskrivs att ha både bra och dåliga sidor. Precis som vanligt fölk är alltså. Det är inte världens bästa uppväxtmiljö för Lisa men långt från den sämsta heller. Precis som det är för de flesta vanliga fölk alltså. Lisa växer upp, åker till Uppsala, studerar, studerar lite till och får sedan ett bra jobb. En klassresa. Som så många andra vanliga fölk gjort alltså.

Vad som är lite lustigt är att i både inledningsfilmen Monica Z och i denna, Mig äger ingen får vi se historier där mödrar överger sina döttrar i ung ålder. I ingen av filmerna pekas dock finger tillräckligt tydligt åt dessa mödrar. Jag vet inte vad som kan vara politiskt korrekt inom detta område just nu, men jag tycker att det var vedervärdigt gjort av både Monica och Lisas mamma. Men jag är kanske för gammelmodig i mina åsikter här? Skit i dottern och tänk på mig själv, lämna henne hos någon annan. Det blir som det blir. Oj då, mådde dottern dåligt. Jaha. Synd för henne...

Av någon anledning har filmen flyttats från Västerås där Åsa L växte upp till ett grådaskigt Göteborg. Hasse har jobb på något varv tror jag, och av oklar anledning är det jättesynd om honom. Han har ont i kroppen på grund av ett tungt jobb. Jag hängde inte med i de politiska turerna i denna film. Jag hade hellre sett mer av Lisas mamma och det kollektiv hon flyttade till. Hade varit roligare att få följa den lilla klicken av idealister, i detta fall kommunister. Kanske sett dem på en studieresa till Östtyskland eller Sovjetunionen. Nåväl, nu var det inte Tillsammans vi fick se.

Jag hade trevligt på visningen på grund av mitt sällskap och övrig omgivning. Filmen i sig gav mig inte speciellt mycket. Bra gjord, helt ok skådespeleri och ett överraskande bra manus. Nu räcker det ju att manus endast inte är teatraliskt för att göra mig överraskad...

Jag ger Mig äger ingen två drömmar om träsnipor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag var icke ensam att se filmen. Vad tyckte de andra? Jojjenito ägs inte av någon. Inte heller Fiffis Filmtajm eller Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord.