Hunter Killer (2018)

Hunter killer med stiffa Gerard Butler i huvudrollen kan vara producerad av samma gäng som låg bakom actionrökarna Olympus has fallen och London has fallen. De två och denna nya tredje är alla dugliga actionunderhållning för en trött fredagskväll. Man får vad man väntat sig, ungefär som med att äta på McDonalds. Det är kasst men man kan fasen inte beklaga sig över att man är blåst då man gick in med vetskap.

Hunter killer är nog trots allt den minst dåliga av de tre nämnda filmerna. Ta en nypa Jakten på Röd October och en nypa Lone survivor och så en massa testosteron plus en överspelande och underutnyttjad Gary Oldman och så Michael Nyqvists näst sist releasade film.

Undervattensscenerna är filmens bästa. Jag tror att jag gillar filmer om ubåtar! Eller så är det havet som lockar som vanligt. Scenerna med SEAL-teamet är också helt ok, mycket pang-pang, men helheten är inte jättebra. Det blir för tunt och utan ett djup som behövs för att en film ska lätta. Inte mycket till karaktärsutveckling att tala om. Inte så mycket glimten i ögat och än mindre humor. Vi fick se lite blod i alla fall.

Jag ger Hunter killer en stark tvåa för två underhållande timmar i fåtöljen i alla fall.

Betyg: 2+/5 

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma leken är ingen lek men den är allvarsam. Svenska kostymdramer är kanske inte den genre jag allra helst väljer, men filmen visades som invigningsfilm på Malmö Filmdagar och som sådan var den ett självklart val. Det är dessutom alltid kul att se svenska filmer som jag vet kommer bli uppmärksammade och omtalade. Pernilla August och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Karin Franz Körlof kom upp på scen före filmen och presenterade den. De sa att filmen är tidlös i det att den handlar om allmänmänskliga känslor och beteenden. Om de pratar om kärleksförhållanden i generella termer så har de helt rätt. Men samtidigt kände jag aldrig samhörighet med personerna på duken eftersom de hela tiden gjorde så konstiga och idiotiska val. Jag antar att tidseran hade mer med handlingen än vad Pernilla ville låta påskina.

Filmen bygger på Hjalmar Söderberghs bok från 1912 och för er som läst den behövs ingen beskrivning av handlingen men för alla er andra så... Filmen handlar om Arvid (Sverrir Gudnason), en ung skribent på en tidning i Stockholm som blir förtjust i Lydia Stille (Karin Franz Körlof). Lydias far går bort och plötsligt är hon lämnad ensam i världen utan medel. God råd är dyra. Tidigt i filmen fattar Arvid och Lydia tycke, giftermål är inom synhåll. De gifter sig och det var det...

Men nej. Skojjade bara... De gifter sig INTE. Arvid kan inte gifta sig med sin älskade! Inte för att han inte är säker på sin sak för det är han i allra högsta grad. Inte för att han inte har ett jobb för det har han i allra högsta grad. Utanför att han inte har en tillräckligt hög lön än. Bättre är tydligen att överge Lydia och tvinga henne in i en högst obra situation och hoppas på det bästa. Lydia gifter sig snart med en rik äldre man. Och så börjar cirkusen med trånande blickar, smussel, smygande bakom ryggar och omfamningar bakom lyckta dörrar. För att helt säkert försäkra sig om att ändå få chansen på Lydia så snart hon frigjort sig från sin rike äldre man går Arvid illa kvickt och gifter sig med en annan kvinna. Usch vad livet är hårt mot Arvid och Lydia. Det fick ju aldrig chansen ens!

Nä, jag vet inte jag. Är det kanske att människor är korkade som är den tidlösa sanningen i Pernillas film? I övrigt var allt filmtekniskt bra. Bra regi och vassa skådespelarprestationer. Filmens Lydia hade något spännande i ögonen, jag blev hela tiden mer nyfiken på henne. Arvid-pojken var dock mest lite mesig. Filmens största överraskning var kanske att jag gillade Michael Nyqvist i rollen som chefsredaktörn på tidningen! Jag ger Den allvarsamma leken två bortkastade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Gäckande in i det sista...

John Wick (2014)

John Wick: Everything's got a price.

När jag satt och såg en dålig komedi häromdan plingade det plötsligt till i mobilen. Det var Steffo som hojtade att han skulle se John Wick med Keanu Reeves i huvudrollen. Kommer ni ihåg honom? Inte Steffo, Keanu Reeves menar jag. Keanu är kanske inte lika känd av kidsen av idag, men han var stor en gång i tiden. Hans mest kända film är "Bill and Ted's excellent adventure". När Seffo tipsar om actionfilm är det bara upp och hoppa. Klart att den skulle ses.

Huvudpersonen i John Wick är en förde detta torped i den undre världen som dragit sig tillbaka. Efter några olyckliga omständigheter dras han in i smeten igen. Start: Action! Efter den korta inledningen är det verkligen "action utan slut" som vi alltid sa förr i tiden. Wick tar sig an en hel rysk maffia i New York. Ormens huvud spelas av svenske Michael Nyqvist och han gör bra ifrån sig även om han svenska brytning ibland gör så att jag ryser av obehag. Ryssens snorvalp till son har castats perfekt med ingen mindre än Theon Greyjoy. Skådisen Alfie Allen har hamnat i ett fack som vidrigaste av de vidriga. Kul för honom. Not.

Jag gillade detta. Stabil underhållning för stunden. Man förstår att Wick var en jäkel på att döda, men nu är han lite avdankad, lite äldre. Han är inte lika vass som tidigare får man en känsla av. Keanu passar bra i rollen. Han är något av en träbit. Inte mycket finlir i skådespeleriet, men det passar en sorgsen mördare med avstängda känslor och allt det där. Mot slutet av filmen när det gick som mest hett till satt jag dock och funderade på om inte detta hade passat ännu bättre för nye actionfilmsfavoriten Jason Statham. Han är bad ass.

John Wick är en modern actionfilm. Mycket ond bråd död. Minimalt med humor. Den har en skön stämning och jag gillade scenerna i Hotel Continental framför allt. Willem Dafoe är med som gammal veteran i gemet. Han är som oftast bra. Det var skönt att se en actionfilm där huvudpersonen håller pistolen med båda händerna hela tiden. Tiderna när hjältarna håller pistolen med en hand och vinklade 90 grader i luften är över! Ja, bra helt enkelt.

Det konstigaste med hela filmen var att jag inte kände igen Adrianne Palicki i rollen som Ms Perkins, en "fellow assassin".

Jag ger "John Wick" tre oskyldiga hundvalpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Steffo, vad tyckte du? Blev du blown away av Wick?

Luftslottet Som Sprängdes (2009)

Jag ska verkligen försöka hjälpa dig på alla sätt jag kan.

Vad kan man säga, kompisar? Jag läste Stieg Larssons trilogi alldeles för sent, det vill säga efter hypen nått maximal styrka, och besvikelsen var monumental. Visst, böckerna var väl spännande, men sååå ofantligt bra litteratur? Tillåt mig vara skeptisk. Sedan kom filmerna och det bådade inte gott, tänk på alla vedervärdiga Beck- och Wallander-filmer. Men första filmen var ju faktiskt helt ok, och den andra var ok, och den tredje var adekvat också. Bra underhållning för stunden liksom. Typiska tvåor på min skala. Inga (positiva) överraskningar, men en god stund framför plasman. De två bästa scenerna i filmen var när Blomkvists syster advokaten tittade på våldtäkts-dvd'n. Hennes minspel var bra, inget överspel men ändå så talande. En stark scen. Den andra bra scenen var i rättegången när doktorn blev "avklädd" och bortförd av poliser och då när han som spelade åklagaren gick från att ha en säker och överlägsen attityd till missmod och bestörtning. Det var också en kul scen.
Vad som inte är lika bra är huvudrollsinnehavarens skådespelarprestation. Noomi Rapace är ju verkligen inte bra. Jag fattar inte att vissa höjer henne så. Fick hon inte till och med en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll förra året? Obegripligt! Som "The Frans" brukar säga. Det är säkert en otroligt svår roll att spela då Lisbeth är mångfacetterad som sluten, hård, sårbar, stark, galen, briljant, genialisk och djävulsk. Bara för att nämna några karaktärsdrag Pippi, f'låt Lisbeth, besitter. Rapace spelar henne helt utan variation, mest slätstruket och uttryckslöst. Ibland är ju dialogen pinsamt dålig och då framkommer svagheterna med skådespeleriet än mer. Det finns dock en stor fördel med henne rollprestation! Den är så "blank" att jag som tittare kan ersätta hennes rollprestation med min egen bild av Lisbeth som jag skapade när jag läste boken. Det kan ju kanske vara bra, men glöm aldrig att en film bör vara ett verk på sina egna ben, även om den bygger på en bok eller annan förlaga. Jag menar att filmen ska funka oavsett om du läst boken eller ej...
Nåväl filmen är inte helt kass, men sannerligen inte helt bra heller. Är den spännande?
Varför visade de de grisiga bilderna från operationen på Lisbeths
skallskada? Svensk realism i absurdum?

Betyg 2/5