Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

The Big Sleep (1946)

The big sleep är en av de mest klassiska film noir och som sådan är det såklart kul att se den. Den är också känd som en av de filmer där kärleksparet Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade mot varandra. Mitt förhållande med film noir är komplext och snårigt... Ok, så blev då denna en av de film noir som jag älskar eller blev det en av dem jag inte alls förstår mig på? Någonstans mitt emellan skulle jag säga. Den tilltalade min hjärna mer än min mage efter första titten.

Detta är kanske en film som bör ses många gånger om för att till fullo uppskattas. Både Carl och Jennifer menar det i alla fall, och att man med fördel kan se om The big Lebowski mellan tittarna. Coens "film noir"-pastisch är också en goof på The big sleep.

The big sleep bygger på en roman av Raymond Chandler och dess story lika invecklad som en John Le Carré-roman. Jag tror att jag såg den "vanliga" omklippta versionen från 1946 även om min dvd var 109 minuter och varken 114 (bioversionen) eller 116 minuter (pre-release) som de två versionerna ska vara. Det kan tyckas att de två versionerna inte skiljer sig så mycket då deras löptid endast skiljer sig med två minuter men tydligen är det cirka 20 minuter som skiljer, saker som tagits bort och ersatts i bioversionen.

Filmbolaget gjorde två stora förändringar i det som blev bioversionen. För det första ville man ha mer av samspelet och personkemin mellan Bogart och Bacall på bekostnad av Martha Vickers lillasyster Carmen. Det tycker jag är riktigt trist då jag fann Carmen som den överlägset mest intressanta karaktären och skådespelaren i filmen. Carmen har tydligen en ännu större och mer skandalös roll i boken. Filmen kom ju fram under förbudstiden och Howard Hawks censurerade sig själv hårt på flera punkter för att passera de regler som Hollywood hade på sig på den tiden.

I Roger Ebert lysande text om filmen antyder han varför filmbolaget ville klippa om filmen... And Chandler later wrote to his publisher, "The girl who played the nymphy sister (Martha Vickers) was so good she shattered Miss Bacall completely. So they cut the picture in such a way that all her best scenes were left out except one. The result made nonsense and Howard Hawks threatened to sue... After long argument, as I hear it, he went back and did a lot of re-shooting."

Hmm, det känns som att jag skulle vilja se pre-release versionen!

Den andra stora skillnaden är att Bogarts Marlowe ger en längre scen med exposition där kriminalfallet förklaras för en förväntat förvirrad publik. Trots denna addition är filmen grumlig.

För mig var Carmen höjdpunkten men när jag läser om filmen på interwebben hyllas framför allt Bogarts och Bacalls personkemi och relation. Jag fann den inte så het utan bitvis ganska trist till och med. Dumma mig! Bogart kommer nog aldrig bli en av mina favoriter. Bacall har potential, hon var extremt ung när hon gjorde denna film, men jag har inte sett henne i några filmer förutom denna tror jag. Scenen som Jojjenito lyfter upp när Bacall vill klia sig på knät var en riktigt bra scen. En annan scen jag kommer att tänka på var i bilen på väg hem från ett farligt ställe där Bacall inte vet eller kan bestämma sig för hur mycket hon kan berätta för Marlowe (Bogart).

Hur faller filmen i smaken då det gäller dess film noirighet då? Jo, men den funkar bra. Den är verkligen rörig som attans och jag kan inte säga att jag hänger med i alla turerna. Vem dödade vem med vilket vapen och i vilket rum? De flesta frågorna kvarstår när filmen tagit slut. Enligt legenden såg Howard Hawks filmens framgångar som ett bevis på att publiken inte behöver förstå handlingen bara de får ett hett kärlekspar på duken, hårda repliker och härlig action. Något sådant... Fritt taget ur minnet. Jag köper att vissa filmer kan leva på magnetiska skådespelare med en grym personkemi och en i övrigt skön stämning. Men ofta kan faktiskt handlingen, speciellt då det handlar om en mysteriefilm och "vem gjorde det?"-plot, vara av betydelse!

Nåväl, det finns mycket att säga om denna film. Den är spännande på ett intellektuellt plan och den känns modern om man tänker på teman och karaktärer. Miljö, kläder och bilar är givetvis mycket daterade till 40-talet. Jag lägger speciellt märke till Bogarts lilla gulliga bil.

Jag får väl ta och göra som Carl och Jennifer föreslår och se om filmen några gånger. Den kanske kommer växa till en fullt utblommad favorit. Tills vidare nöjer jag mig med att ge den en "japp, rekommenderas!". Jag ger den tre bångstyriga döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5