The Falcon and the Snowman (1985)

The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Pale Rider (1985)

Det är lätt att tänka sig att allt Clintan gjort är superbra, men så är det inte. Uppenbarligen. Jag vet inte ens om jag sett Pale rider tidigare men jag hade för mig att den skulle vara riktigt bra. Clintan spelar huvudroll och regisserar. Mitten av åttiotalet. Men nej, tyvärr var detta inte den träff mitt i prick som jag förväntade mig.

Ganska tidigt i filmen upplevde jag att både regin och skådespeleriet i filmen var otajt. Flera scener är utstuderade för att åskådaren ska lägga märke till något och blir därmed övertydliga. Clintan som The Preacher och alla skurkar är väl så bra som de kan vara i en film som denna, men i princip alla i guldgrävargänget är riktigt dåliga. Usla. Både som karaktärer och framför allt skådespeleriet.

De filmälskare som kan ha svårt för barnskådespelare ska hålla sig borta från denna film då den 14-åriga Megan är bland de jobbigaste ungen jag sett på film på länge. Den unga Sydney Penny spelar över så mycket att jag snart ber om nåd.

Clintan är dock sig lik. Han har något speciellt som gör honom magnetisk. Filmens slutfajt mellan The Preacher och den onda sheriffen med hans sex "deputies" var klart bad ass. Unge herr Penn var bra som sliskig son till traktens rike och därmed onde man. Extra kul var att återse Jaws i egen stor person. Enligt imdb's trivia kollapsade en häst som Jaws skulle rida och de tvingades hitta en större och starkare häst...

Men filmens största svaghet var inte svaga hästar. Det är att den var ganska seg. Allt för lång tid läggs på en massa religiöst mumbo-jumbo samt långa längtande blickar mellan Carrie Snodgress Carrie och Clintans The Preacher. Långtråkigt helt enkelt. Jag antar att en hel del symbolik går att vaska fram ur denna historia för den som vill leta...

Jag blev inte speciellt mycket rikare av denna filmupplevelse i vilket fall. Den får nästan godkänt, en typisk medel-tvåa som också kan kallas "helt ok". Jag ger Pale rider två unga flickor som leker där de inte ska leka av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

PS, några klädesombyten såg jag dock inte till...

Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.