Semesterstängt

Bloggen tar semester och är åter framåt september någon gång. Trevlig sensommar.

Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5

1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

"The Murder at the Vicarage" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1968

Publicerad 1930

Agatha Christies bok #10

Miss Marple #1

Bokens dedikation: -

Location: Kyrkoherdens hem och herrgården Old Hall i den lilla byn St Mary Mead, samma by som Katherine Grey kom från i The Mystery of the Blue Train!

Innehåll: Mordfall i liten by på den engelska landsbygden vars tidslinje utmanar både professionella och amatöra detektiver.

Trivia: Agatha var som hennes mer lyckade unga hjältinnor själv en äventyrerska. På hösten 1929, när dottern Rosaling var på skolan och inte skulle komma hem förrän jul, tog Agatha semester och åkte med Orientexpressen till Istanbul och vidare till Bagdad. Hennes mål var att besöka de arkeologiska utgrävningarna av historiska Ur. Väl där blev hon furstligt mottagen som firad deckarförfattarinna och hon blev snart vän med arkeologerna och sällskapet. Efterföljande vår besökte hon sina vänner i Ur igen och träffade där den 14 år yngre spirande arkeologen Max Mallowan. Agatha och Max spenderade mycket tid tillsammans och Max eskorterade henne hem till England med Orientexpressen. De blev vänner och Max friade. En förvånad Agatha sov på saken, hon funderade över om hon ville gifta om sig och över åldersskillnaden, och hon beslutade sig för att säga JA! De gifte sig i en liten ceremoni den 11 september 1930 och firade smekmånaden på Orientexpressen ner till Venedig och vidare via Balkan till Grekland. Därifrån åkte Max tillbaka till Ur och Agatha hem till England.

Notis! Varning för spoilers

Jag har nu bytt strategi för mina bokrevyer. Det är för tråkigt att helt undvika spoilers, så det kan finnas i mina texter även om jag kommer undvika dem så ofta det går. 

Revy

Detta är den första boken om Miss Marple, och första boken om Miss Marple som jag läst. Spänningen! And thus it begins, the battle of Poirot vs Miss Marple...

Miss Marple är ju i princip lika känd som Poirot även om det inte blev lika många historier om henne, totalt tolv romaner och ett tjugotal noveller. Till skillnad från Poirot är Miss Marple en amatördetektiv vilket gör henne lite mindre proaktiv i sitt värv, hon är mer av en passiv betraktare som tänker och analyserar. Hon kanske inte har Hercules speciella "little grey cells", men likt honom är hon en stor kännare av "human nature" och hon har en skarp iakttagelseförmåga och ett utmärkt minne. Ett annat av hennes framstående drag är kanske ändå hennes pessimistiska eller till och med cyniska syn på sina medmänniskor. Och ofta får hennes syn på medmänniskan rätt då det ena mordet efter det andra sker i den lilla byn St Mary Mead, som måste ha en högre koncentration mord än i Midsomer till och med!

När boken skrevs hade Agatha inga planer på att återbesöka Miss Marple och därmed behandlas hon som en av flertalet "spinsters" i St Mary Mead, dvs äldre ogifta damer. Medan de övriga nuckorna drivs av skvaller och trångsynthet utmärker sig den analytiska Miss Marple snart då hon ser allt som händer runt hennes hus (granne med kyrkoherden). Alla  Agathas kärleksfulla beskrivning av Dr Sheppards syster Caroline i The Murder of Roger Ackroyd passar verkligen in som en modell för Miss Marple.

Vi gillar att spana på när Agathas privatliv blöder in i hennes litterära verk. Här har vi alltså Colonel Lucius Protheroe som mordoffret. Han är en allmänt illa omtyckt buffel som dessutom är skild och omgift med en vacker yngre kvinna. Lite som med Agathas exmake Colonel Archie Christie, don't you think... Colonel Protheroes exmaka Mrs Lestrange är däremot omtyckt av alla, framför allt av männen i hennes omgivning som alla vill hjälpa henne. När sedan Colonel Protheroes unga nya fru har allt annat än rent mjöl i påsen känns det om att fantasi och verklighet glider in i varandra...

Boken är mycket underhållande i stora delar, Agatha är suverän på att beskriva personer och företeelser på ett humoristiskt sätt. Inspector Slack är en satiriskt beskriven lite halvkorkad men noggran polis som alla i boken avskyr. 

Bokens berättare är Vicar Leonard "Len" Clement. Han är ganska rolig att läsa och lyssna på. Men som karaktär är han fasligt tråkig. Och jag finner det synd att han inte har några egna "chips" på bordet, jag saknar "stakes" här. I perspektiv känns det annorlunda med Captain Hastings som berättare då han ingår i "team Poirot" och på sätt har en del investerat i utredningarna.  Det roligaste med Vicar Clement är hans fascinerande unga fru Griselda. Tyvärr är hon med alldeles för lite i boken. 

Agatha beskriver byborna på ett mestadels negativt sätt, något som jag inte riktigt har kommit underfund med hur jag ska tolka det än. En förklaring kan förstås vara att de beskrivs som stereotyper "från landet" så att de inte blandas ihop med skaran av misstänkta karaktärer, som det finns massor av i denna bok. 

Boken har en hel del ledtrådar (händelser) som är rena blindskott vilket gör det än svårare att lösa mysteriet på egen hand. Men om man helt enkelt tittar på "human nature" blir den enklaste lösningen också en riktiga lösningen i detta fall!

Men åter till Agathas beskrivning av folket i byn. De gamla damerna, vid sidan av Miss Marple såklart, är inte speciellt kärleksfullt beskrivna. Jag gissar att Agatha träffat på flera av deras sort under sin uppväxt. Men beskrivningarna av unga kvinnor i tjänst i de olika hushållen är mer svårt att placera var det kommer från. Hon får dem alla att vara som om de vore efterblivna. Paret Clements anställda hjälp Mary beskrivs som ett aggressivt dumhuvud och förskräcklig på matlagning. Lawrence Redding beskriver henne: "practically a half-wit, as far as I can make out." Gladys, kökshjälpen på Old Hall "is more like a shivering rabbit than anything human".

Agatha bjuder på en held del manschauvinism också där flertalet manliga karaktärer, med Inspector Slack i spetsen, inte litar på gamla damer eller yngre heller för den delen för "man vet hur de är"... Det görs dock så överdrivet att var och envar kan förstå hennes pikar så lite av en feministisk fyr är den allt. Slack återkommer i senare böcker så det ska bli kul att se om han utvecklas något.

Så vad tycker jag egentligen om boken? Jag har ingen nostalgi knuten till Miss Marple som Kemper i podden All About Agatha. Han är lyrisk över allt hon gör, medans hans kollega Catherine inte är lika positiv. Hon förklarar att hennes bild av Miss Marple är sann då hon själv är kvinna, vilket Kemper inte är, så... Kanske inte det starkaste argumentet i världen men deras konversation blev underhållande i alla fall.

Framför allt humorn och vissa karaktärsbeskrivningar var utsökta, medan andra saker var lite bleka. Det får bli en trea.

Cover first edition, UK 1930

Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

Yellowstone - Season 5, part 2 (2024)

S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda. 

Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.

Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.

Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor... 

Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!

Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.

Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.

Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.

Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.

Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.

Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred. 

Betyg: 4/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

"The Seven Dials Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1967

Publicerad 1929
Agatha Christies bok #9
Superintendent Battle #2

Bokens dedikation: -

Location: Herrgårdarna Chimneys och Wyvern Abbey, the seedy nightclub Seven Dials in the Seven Dials neighbourhood, London

Innehåll: "A light-hearted thriller", vilket är det jag kallar en "äventyrsthriller", här med internationella föervecklingar, en hemlig uppfinning som alla vill komma åt, mord och ett mystiskt hemlig sällskap med namnet The Seven Dials. 

Trivia: Detta är den andra boken om Superintendent Battle, och gänget från The Secret of Chimneys får också vara med igen. Vi återser här Lord Brent, 9th Marguis of  Caterham, hans dotter Lady Eileen "Bundle" Brent, butlern Tredwell, politikern Sir George Lomax, hans sekreterare Bill Eversleigh med flera.

Ett varningens finger... Mitt under läsningen skulle jag kolla upp om en karaktär i denna bok var med i The Secret of Chimneys och råkade då spoila mig på vem "the main villain var"... 

Älskar att Agatha använder det gamla namnet för en "alarm clock": alarum.

Revy

Detta är den sista romanen Agatha publicerade på 1920-talet och den sista äventyrsthrillern hon skrev på ett bra tag, tror jag. Precis som i den första Superintendent Battle-romanen är han själv inte med speciellt mycket. Trots det har ändå lyckats ge namn åt en serie om fyra romaner i Agathas bibliografi. Istället är the Lady Eileen "Bundle" Brent som är bokens huvudperson. Vi börjar lära känna typen vid detta laget, en ung äventyrlig och nyfiken dam som kanske till och med är något av Agathas alter ego eller åtminstone en personlighet som Agatha gillar att skriva. 

Det var för övrigt lite lustigt för mig att jag tänkte tillbaka på Bundle som en favoritkaraktär när jag skrev mina tankar om förra boken The Mystery of the Blue Train. Och så dyker hon upp i nästa bok som hjältinnan...

Här har vi ett nytt äventyr, och en ny thriller. Historien inleds dock först med ett mord på herrgården Chimneys under en fest. Kort därefter följer ytterligare ett mord och ännu en av gästerna på Chimneys faller av pinn...

Bundle visar sig snart inte bara vara en fartsyndare av rang med sin bil "The Hispano", utan också en ivrig och orädd privatdetektiv. Till sin hjälp tar hon de jämnåriga Bill Eversleigh, sekreterare åt George Lomax, Jimmy Thesinger, vän med de två mördade unga männen Gerald Wade och Ronny Deveraux samt Loraine Wade, Geralds syster.

Bundle och hennes scooby-gäng tar sig länger och längre in i komplotten runt historiens stora MacGuffin, någon slags uppfinning för flygplansindustrin. Det verkar vara en legering om jag tyder Agathas text rätt. Och så håller det på...

Ok, om man värderar denna bok efter handlingen kommer den oavbrutet få låga betyg. Men jag fann nöjet i dess humor som genomsyrar boken via fyndig dialog, underfundiga karaktärsbeskrivningar och en syrlig men varmhjärtad beskrivning av den brittiska överklassen. Boken är dessutom trots dess lite taffliga thrillerinnehåll ganska spännande och den har något av en twist, inte i nivå med The Murder of Roger Ackroyd såklart, men jag blev lurad ändå!

I bästa fall gör Agatha travesti på thrillergenren, långt före herrar som Ian Fleming, Robert Ludlum och Alistair MacLean började dominera genren. Men jag kanske ger hennes för mycket cred i detta fall.

Det är noterbart hur tunnt hon beskriver Superintendent Battle. Han är som modellera, hans essens ändras efter sceneriet i boken, vad Agatha behöver honom för. Det är inte en tydlig karaktär som hon så ofta lyckas mycket väl med. Det är trist men tar inte så mycket från historien när vi ändå mest följer Bundles äventyr.

Boken är adapterad till en film av London Weeked Films 1981. Den var svår att hitta men podden "All About Agatha" hars ett den och de säger att den var för bokstavstrogen boken! De gillade Cheryl Campbell som spelade Bundle i alla fall.

Intressant nog verkar det som att Netflix ska släppa en miniserie om tre delar inom en nära framtid. Mia McKenna-Bruce spelar Bundle och notabla skådespelare är Martin Freeman och Helena Bonham-Carter. Den kommer jag självklart se!

First UK edition cover 1929

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 2

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka är det crème de la crème från albumåret 1974. Berg att bestiga, hemläxor och "honey slides".

Joina oss via Patreon! 

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Sinners (2025)

Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film. 

Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!

Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.

Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.

Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!

Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.

Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).

För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm... 

Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...

Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.

Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?

Betyg: 2/5

The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 1

Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka och nästa är det albumåret 1974 i fokus. Ett ljuvligt år för album!

Joina oss via Patreon!

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5